Låt stå! eller Ändra!
3/2001

Ellen Bijvoet, Liesbet Vannyvel

Låt stå! eller Ändra!

Finlandssvenska förlag anpassar sällan språket i sina böcker för de sverigesvenska läsarnas skull. Flamländska förlag tar däremot till avancerad språktvätt då de vill in på den nederländska mark­naden. Forskarna Ellen Bijvoet och Liesbet Vannyvel vid uni­ver­sitetet i Gent, Belgien ser på hur en regional språkvarietet klarar sig på majoritetsmarknaden.

Det är snarare undantag än regel att gränserna för ett språkområde sammanfaller med nationalla gränser. Å ena sidan talas fler än ett språk i de flesta länder, å andra sidan talas många språk i mer än ett land. Det är den senare typen av språkkontakt som den här artikeln kommer att handla om. Sådana språk som talas i flera olika länder betecknas som pluricentriska. Ofta leder detta förhållande till att det uppstår språkliga variationsmönster som sammanfaller med nationsgränsen. Det är sällan fråga om absoluta skillnader, utan det rör sig snarare om stilistiska nyanser och olika frekvenser. Det kan således inte vara tal om två olika språk. Michael Clyne, en av de ledande forskarna inom detta fält, skriver att det är ”a matter more of ’flavor’ than of ’substance’”.

För att beteckna varieteterna som talas i de olika delarna av språkområdet använder vi i den här artikeln termen ”natiolekt”. Denna term klargör skillnaden med regionala varieteter: en natiolekt är den supraregionala normen inom riksgränserna för ett land och har en högre status än dia­lek­ter och regiolekter. Att pårent lingvistiska grunder av­gränsa dessa språkvarieteter är svårt. Utom­språkliga faktorer spelar en viktig roll inom den pluricentriska språkvariationsproblematiken.

Clyne skriver också att det finns ”asymmetrical power relations” mellan pluricentriska språk­varieteter, eller med andra ord: ”the norms of one national variety (or some national varieties) is (are) afforded a higher status, internally and externally, than those of others”. Vilken varietet som har högst status bestäms enligt Clyne av faktorer som nationernas befolkningsstorlek, deras ekonomiska och politiska makt och historiska utvecklingar.

Pluricentriska språk

Både nederländska och svenska är pluricentriska språk. Svenska talas i Sverige och Finland, och nederländska i Nederländerna och Belgien (Flandern). Språkanvändningen i de berörda länderna styrs till en stor del utifrån den mest dominerande och normgivande delen inom respektive språk­område bl.a. i form av ordböcker, stilhandböcker och grammatikor. I det nederländska språkområdet är nederländsk-nederländskan den dominerande normen; i det svenska språkområdet är det sverige­svenskan.

Den geografiska närheten mellan Sverige och Finland, respektive Nederländerna och Belgien medför att ett livligt kulturutbyte över gränserna är möjligt (teater, litteratur, massmedier etc.). Förläggare kan till exempel i princip utan hinder marknadsföra sina produkter i hela språkområdet. Om detta sker, och i så fall hur, har vi undersökt närmare genom en intervjuundersökning med representanter för ett antal stora förlag i Nederländerna och Belgien resp. Sverige och Finland. Vid val av förlagen såg vi till att flera genrer (skönlitteratur, sakprosa och barn- och ungdomslitteratur) blev representerade i undersökningen. Några av de konkreta frågor som vi har studerat är:

• Begränsar förlagen sig i fråga om marknads­föring till ett av länderna eller har de en gräns­överskridande marknadsföringspolitik?

• Har förlagen en väldefinierad språkpolitik i fråga om den binationella variationen?

• Vilka konkreta problem möter förlagen i fråga om olikheter mellan svenskt och finlandssvenskt respektive nederländskt och flamländskt språkbruk och hur löser förlagen dessa problem?

• Finns det språkgranskare på förlaget vars uppgift är att åtgärda dylika problem?

• I vilken utsträckning ändras en text som kommer att ges ut i den andra delen av språkområdet än den där texten producerades?

Historisk överblick

För en bättre förståelse av undersökningsresultaten vill vi börja med lite bakgrundsinformation om de flamländska och finlandssvenska förlagens ställning inom förlagsvärlden. Av historiska skäl har nederländskan i Belgien (flamländskan) länge intagit en underlägsen position i förhållande­ till franskan. Under flera århundraden användes endast franskan i alla offentliga sammanhang, medan nederländskan var reducerad till ett hem­språk, trots att det var modersmålet för mer än hälften av befolkningen. Nederländskan fick officiell status först 1898. Under de därpå följande decennierna låg tonvikten på kampen för utvecklingen av ett vitalt kulturspråk och hävdandet mot franskan. Dessa förhållanden har medfört att flamländska förlag inte intar en lika självklar och stark ställning som de finlandssvenska. Svenskan var som bekant det enda officiella språket i Finland under flera århundraden och kan således snarare jämföras med franskan i nuvarande Belgien. Finskan blev jäm­ställd med svenskan som officiellt språk först 1863, dvs. under den ryska perioden. De svensk­språkiga var överrepresenterade inom den finländska överklassen, och de dominerade kulturlivet fram till mitten av 1800-talet trots att de alltid hade utgjort en klar minoritet.­

Flamländska författare flyr till nederländska förlag

Många flamländska förlag har svårt att hävda sig i konkurrens med de nederländska. Intervju­svaren visar att den gränsöverskridande marknadsföring­en är ganska enkelriktad: de nederländska förlagen har byggt upp en stark position på den flamländska marknaden genom ett nätverk av distributions- och försäljningskontor i Flandern.

Överraskande är att de nederländska förlagen t.o.m. har en starkare ställning i Flandern än de flamländska. I början av 1990-talet stod de nederländska förlagen för 75 % av det nederländskspråkiga litterära utbudet i Flandern. Flamländsk litteratur har däremot inte någon större spridning i Nederländerna. Importen av flamländsk litteratur till Nederländerna uppgick vid samma tid till bara 4 % av det totala utbudet. Det är således endast en liten mängd flamländsk litteratur som passerar riksgränsen, trots att de flamländska förlagen är beroende av den nederländska marknaden för att kunna överleva. En del av de flamländska informanterna menar att man här kan tala om protektionism och fördomar från nederländskt håll: den flamländska litteraturen uppmärksammas helt enkelt inte i de nederländska massmedierna. And­ra påpekar att de flamländska förlagen inte har en lika välinarbetad, synlig och effektiv marknadsföringsapparat som de nederländska. Det är endast de mest framgångsrika flamländska författarna som blir kända i Nederländerna, oftast i och med att de lyckas ge ut sina böcker vid nederländska förlag. Nederländska förlag har mycket högre prestige än flamländska, både i Nederländerna och i Flandern.

För de flamländska förlagen innebär detta en stor ekonomisk förlust: intäkterna av försäljning­en av de flamländska bästsäljarna, både i Flandern och Nederländerna, hamnar ju hos de nederländska förlagen.

Finlandssvenska marknaden olönsam

I Sverige är förlagens marknadsföringspolitik mest inriktad mot den inhemska marknaden. Den finlandssvenska marknaden anses vara så liten att det inte lönar sigatt göra stora insatser för att nå ut till den. I den mån förläggare försöker marknadsföra sina produkter på andra sidan riksgränsen, sker detta antingen genom att sälja delupplagor till ett finlandssvenskt förlag, eller genom att sälja direkt till bokhandlarna där.

Eftersom den finlandssvenska marknaden är så liten är en gränsöverskridande marknadsföring självklart mycket viktig för de finlandssvenska förlagen. De försöker marknadsföra sina böcker i Sverige på samma sätt som de sverigesvenska förlagen, nämligen genom att sälja direkt till sverigesvenska bokhandlar och genom att väcka intresse hos sverigesvenska förlag för delupplagor. Men det verkar inte vara så enkelt att nå den sverigesvenska marknaden. Trots attden sverige­svenska marknaden är mycket större än den finlandssvenska står försäljningen i Sverige för endast 5 % av Schildts totala omsättning.

Delupplagor i Finland

Både Schildts och Söderströms har emellertid en stor mängd sverigesvenska delupplagor. Enligt uppgifter från Söderströms webbplats är mängden egna titlar faktiskt betydligt mindre än mängden delupplagor som har köpts från sverige­svens­ka­ förlag (30 egna nya titlar ges ut varje år jämfört med 80 nya sverigesvenska titlar).

Slutsatsen blir alltså att man även i fråga om det svenska språkområdet inte kan tala om en balanserad gränsöverskridande marknadsföring: antalet sverigesvenska böcker som säljs i Finland är betydligt större än antalet finlandssvenska böcker som säljs i Sverige.

Systemet med delupplagor gör det dock möjligt för de finlandssvenska förlagen att behålla den dominerande positionen i ekonomiskt avseende, inte vad gäller antalet nya titlar, på den egna marknaden. Även i fråga om finlandssvenska författare är det endast de mest framgångsrika författarna som hamnar på andra sidan riksgränsen (t.ex. Merete Mazzarella och Kjell Westö), genom att de sverigesvenska förlagen köper del­upplagor.

Ingen officiell språkpolitik

Inget av de intervjuade förlagen i det nederländska språkområdet har en officiell språkpolitik i fråga om binationell språkvariation. Intervjusvaren visar dock att man både vid nederländska och flamländska förlag följer den nederländsk-nederländska normen. Detta är ett givet val för de nederländska förlagen, men att även flamländska förlag följer denna norm är inte lika självklart. Här är det ekonomiska intressen som ligger bakom detta val: man är beroende av den nederländska marknaden och vill inte riskera en sämre försäljning på grund av att texten vållar förståelse­problem för den nederländska publiken (som ju i antal är tre gånger större än den flamländska). Därför rensas texterna på alla flamländska ord och uttryck, förutom i dialoger.

Informanterna uppger att man i fråga om barnlitteratur tillämpar en noggrannare rensning: barnens språkutveckling är inte fullbordad än och barnen har inte lärt sig hur de ska hantera den språkliga variationen. Därför väljer man att följa den norm som har högst status i hela språkområdet: den nederländsk-nederländska normen. Att man därigenom fråntar flamländska barn möjligheten att känna igen sig i barnbokens berättelser uppmärksammas inte.

Den språkliga variationen inom det svenska språkområdet är inte något hett debattämne inom den svenska förlagsvärlden. Många av de utfrågade informanterna förstod inte riktigt vad undersökningen handlade om. Förlag köper delupplagor i vilka språket redan har granskats av originalförlaget. Språket i dessa delupplagor förblir därför oförändrat. Även i de fall där man har möjlighet att påverka den språkliga utformningen av texterna, är språkgranskningen inte speciellt rigo­rös, säger de sverigesvenska informanterna. I slut­ändan är det alltid författaren som bestämmer.

På det hela taget verkar de finlandssvenska och sverigesvenska förlagen alltså ha en mer tolerant attityd till språklig variation än de nederländska och flamländska. I motsats till vad som är praxis i det nederländska språk­området, menar man t.ex. i Svenskfinland att det är av yttersta vikt att kunna ge finlandssvenska barn en finlandssvensk identitet. Språkliga förebilder spelar härvid en stor roll. Språket i de finlandssvenska barnböckerna anpassas således inte till den sverigesvenska normen, enligt de finlandssvenska informanterna.

Praktiskt tillvägagångssätt

Majoriteten av de flamländska förlagen samarbetar med nederländska redaktörer som språkgranskar de flamländska manuskripten. Redaktören har som uppgift att markera samtliga flamländska ord och uttryck och att lämna förslag till ändring. De flesta ändringarna gäller den lexikala nivån, sedan följer syntaktiska (t.ex. ordföljd) och morfologiska (t.ex. pluraländelser, verbböjning) ändringar. Ändringsförslagen diskuteras med författaren, och de slutgiltiga besluten tas alltid i samråd med författaren. Oftast föreslås ersättning med den nederländsk-nederländska motsvarigheten; förklaringar i form av fotnoter eller ordlistor förekommer aldrig. Jeroen Brouwers skriver i Vlaamse leeuwen (1995):

”Ett manus av en flamländsk författare måste skrivas om, ibland till en del, men oftast helt och hållet, för att man skall kunna hävda att det har skrivits på nederländska. Jag menar då nederländskan såsom den talas norr om gränskommunen Wuustwezel, men ännu hellre det språk som talas ytterligare 100 kilometer längre norrut.” (förf. övers.)

I ett samtal i januari 2000 påpekade Brouwers att ovanstående citat bör ses som ett inlägg i debatten som pågick i slutet av 80-talet. Språkgranskningen är i dag fortfarande hård, men det förekommer inte längre att en författare uppmanas att skriva om hela manuskriptet.

Stigmatiserande etikett

Trots noggrann språkgranskning (eller snarare ”språktvätt”) får flamländska böcker i recensioner ofta den stigmatiserande etiketten ”flamländskt språkbruk”. Det räcker att det står ett flamländskt förlagsnamn på bokomslaget.

Även de flamländska författare som är knutna till nederländska förlag språkgranskas, dock inte lika hårt som de författare som är knutna till flamländska förlag. Som tidigare redan har påpekats är det endast de mest framgångsrika och lovande författarna som lyckas erövra en plats vid något av de nederländska förlagen. Intressant är att deras böcker många gånger karaktäriseras just av en hög grad av typiskt flamländskt språkbruk (t.ex. Tom Lanoye, Erwin Mortier). Det faktum att dessa författare har en stor läsekrets även i Nederländerna, bevisar att den stränga anpassningen till den nederländsk-nederländska normen faktiskt är onödig och att förståelseargumentet (som ett argument för att rättfärdiga språktvätten) inte håller.

Svåra finlandismer rensas ut

Som nämnt arbetar man i det svenska språkområdet med ett system där man säljer delupplagor av böcker från den andra delen av språkområdet. Man får färdigtryckta böcker och det företas därför ingen språkgranskning. Ibland är dock det svenska förlaget på ett tidigare skede involverat i produktionsprocessen av en bok. Då förekommer det att förlaget frågar om man kan ändra vissa finlandssvenska ord och uttryck. Detta gör man bara när man misstänker att svenska läsare inte förstår de finlandssvenska orden: ”pipo” rensas bort och ersätts med ”mössa” därför att svenskar inte förstår det första, medan ”stänga ögonen” får stå kvar därför att man tror att det inte ger upphov till förståelseproblem. De flesta ändring­arna rör ordvalet. Ändringar i syntax och morfologi är mindre vanliga. Samtliga ändringar sker i samråd med författaren som alltid har sista ordet.

På de finlandssvenska förlagen har man finlandssvenska redaktörer som granskar språket i manuskripten. De får klara instruktioner att de inte ska rensa bort alla finlandssvenska ord. Man försöker däremot undvika direkta översättningar från finskan. Informanterna tycker att det är viktigt att finlandssvenska böcker skildrar det finlandssvenska samhället. Några finlandssvenska ord har dessutom ingen motsvarighet på sverige­svenska, t.ex. ”boboll”. Språkbruket kan och får således inte anpassas helt och hållet till den sverigesvenska normen. Men det kan som sagt hända att finlandssvenska ord bytts ut i ett gräns­överskridande samarbetsprojekt när sverigesvenska redaktörer explicit ber om detta.

Ibland leder sådana frågor till långa diskussioner med författaren. Det faktum att de finlands­svenska böcker som ges ut i Sverige blir sålda och lästa är det bästa beviset för att det finlandssvenska språkbruket inte utgör något problem för sverigesvenska läsare.

Finlandssvenska och flamländska bara i dialoger

Vår undersökning visar att det finns en del skillnader och en del likheter mellan det nederländska och det svenska språkområdet beträffande be­hand­lingen av binationell språkvariation inom förlagsvärlden. Trots den mycket hårdare språkrensningspraxisen i det nederländska språkområdet och trots den iögonfallande skillnaden mellan Belgien och Finland beträffande viljan att synliggöra och föra ut den egna identiteten i de litterära texterna, föreligger det en tydlig likhet i det sätt på vilket de nederländska och svenska förlagen ser på flamländska respektive finlands­svenska. Flamländskan och finlands­svenskan uppfattas inte som varieteter som är likvärdiga med nederländsk-nederländska respektive sverigesvenska. I några intervjuer med förlagen om­skrivs flamländskan som ”charmig” och ”exotisk” och finlandssvenskan som ”konstig”, ”ålderdomlig” eller ”dialektal”. De nederländska och flamländska förlagen för en hård och öppen språkrensnings­politik. Faktum är att de sverige­svenska förlagen under den toleranta ytan egentligen följer samma linje, fast inte lika extremt: i de fall sverigesvenska förlag har möjlighet att påverka den språkliga utformningen av finlandssvenska texter, byter man gärna ut typiskt finlands­svenska ord och uttryck mot de ”neutrala” sverigesvenska motsvarigheterna. Endast de finlands­svenska ord och uttryck som är genomskinliga får stå kvar; man är med andra ord tolerant så länge förståelsen inte sätts på spel. Ulla Pedersen skriver i konferensrapporten Svenskans beskrivning 23 (1999) om detta förfarande:

”[…] den svenska förlagspolitik som lett till att finlandssvenska manuskript ’tvättas’. Följden har blivit att man använt ord som skolbänkar och fröken i stället för pulpeter och lärare som man skulle säga på finlandssvenska.”

Ändringarna går alltid åt ett och samma håll: en anpassning till den norm som råder i den normgivande delen av språkområdet. Typiskt nederländsk-nederländska resp. sverigesvenska ord och uttryck förklaras eller ändras dock aldrig. Frågan om sådana ord eventuellt skulle kunna vålla för­ståelseproblem för den flamländska och den finlandssvenska publiken diskuteras över huvud taget inte. Flamländska och finlands­svenska behandlas fortfarande som om de vore regionala varieteter, som förvisso får förekomma i dialoger, men helst inte i den löpande texten. Insikten att dessa natiolekter har en supraregional status, och att de således bör jämställas med nederländsk-nederländskan och sverigesvenskan, har inte nått fram än i förlagsvärlden.

 

I undersökningen medverkade följande förlag:

Nederländerna:

      De Arbeiderspers, Meulenhoff, Nijgh & Van Ditmar,

      Prometheus/Bert Bakker, Querido

Belgien:

      Averbode, Davidsfonds, Lannoo, Standaard, Van Halewijck

Sverige:

      Albert Bonniers Förlag, Bonnier Carlsen, Eriksson & Lindgren,

      Kunskapsförlaget, Natur och Kultur, Norstedts, Wahlström & Widstrand

Finland:

      Schildts Förlag, Söderströms Förlag

 

Ellen Bijvoet
Liesbet Vannyvel