I diskussionen om tvåspråkiga skolor har det visat sig att den finska majoritetsbefolkningen är mer positivt inställd till svenskan än vad vulgärdebatten har gett sken av. Det ska vi vara glada för. Utan att vara expert på pedagogik vågar jag påstå att de svenskspråkiga skolorna är centrala för hur den fortsatta utvecklingen för det finlandssvenska språket kommer att se ut. Oberoende av om vi säger ja eller nej i debatten, borde vi först noga tänka på vad vi menar med tvåspråkiga skolor och vad de innebär i praktiken. Det hela ska varken förkastas eller genomföras utan en saklig diskussion.

En viktig princip inom språkbadspedagogiken är att minoriteten aldrig ska bada i majoritetsspråket; det är alltid majoriteten som ska bada i minoritetsspråket. På samma sätt är det bra för majoriteten med tvåspråkiga skolor. Men tvåspråkiga skolor ska inte införas på minoritetsbarnens bekostnad.

Enkel matematik visar att bara en bråkdel av alla villiga finska elever kan gå i skolor där de svenskspråkiga eleverna är så många att de kan bidra till de finskspråkiga elevernas språkkunskaper. Då fungerar språkbadspedagogiken bättre, eftersom det då är eleverna själva som med tiden utvecklas till språkresurs vid sidan av lärarna.

Ett praktiskt problem är bristen på lärare. Det behövs helt enkelt fler svensklärare innan de tvåspråkiga skolorna kan grundas och det tar lång tid att utbilda sådana.

Jag tror själv mer på språkbad och på privata språkskolor av den typ som t.ex. franska, tyska och ryska skolan är. Att bara samla ihop alla elever från ett område i en och samma skola och tro att det kan ger bättre svenskkunskaper bland de finska barnen är tyvärr en utopi, även om det kanske ser vackert ut på pappret.

Att i det här läget lägga ner två språkbads­dagis, vilket Helsingfors hotar att göra, är sällsynt kortsiktigt och visar på en bristande politisk intuition. Läs mer på sid. 42(avautuu uuteen ikkunaan, siirryt toiseen palveluun).