I våras berättade Astrid Lindgrens förlag Rabén & Sjögren att Pippi Långstrumps pappa inte är negerkung längre, utan söderhavskung.  Och reaktionerna lät inte vänta på sig; det var många som tyckte det var lite fånigt och smått löjeväckande att böja sig för vad som är politiskt korrekt och ändra på något som Astrid Lindgren skrivit. Kan man göra så? Men faktum är att Astrid Lindgren redan på 1970-talet menade att hon verkligen inte då längre skulle ha skrivit negerkung som hon gjorde på 1940-talet. Tiderna förändras, sade kloka Astrid.

Ett av argumenten folk använder i debatten när de till exempel använder ordet neger är att de inte menar något illa med det, och att de absolut inte är rasister. Det argumentet håller inte. När jag läser Bianca Holmbergs intervju med språkforskaren Mats Landqvist förstår jag bättre varför man blir så förargad på klumpiga och aningslösa kommentarer. Men som Mats Landqvist säger i intervjun på sidan 16 går den språkliga utvecklingen oerhört snabbt framåt, och vad som är politiskt korrekt i dag kanske inte är det i morgon. Hur ska vi då gardera oss för att inte såra någon med våra ordval? Genom att tiga? Nej. Men så fort vi tycker vi har rätt att säga precis vad vi vill är vi ute på djupt vatten.

Att etikettera och benämna våra medmänniskor på olika sätt, hur nödvändigt är det?

Språkliga gränsöverskridningar är ofta omedvetna, och sällan illa menade. Men man behöver inte säga allt bara för att man kan det. Jag kan själv inte vänja mig vid den hätska och brutala ton som ofta råder i nätdiskussionerna. Och man uttalar sig ”i yttrandefrihetens namn”. För att man kan. Att etikettera och benämna våra medmänniskor på olika sätt, hur nödvändigt är det? Är det idealism att önska att vi alla fick vara bara människor? Men vägen dit är lång.

Mer om språkliga revir: Språkvårdaren Ola Karlsson skriver om engelska lånord i detta nummer. Som sådana utgör inte de engelska lånorden något hot. Vi vill ofta signalera något genom att använda ett engelskt ord eller uttryck. Ett tag var allt outstanding. Många är rädda för all slags språkimperialism på svenskans bekostnad, men jag tror att vi, samtidigt som vi vårdar vårt modersmål, måste vara öppna för varandras språk.

Vi får också vara uppmärksamma på språkligt revirtänk på arbetsplatsen. Språkbruk frågade sina läsare på Facebook om tvåspråkiga arbetsplatser, dvs. vilket eller vilka språk läsarna använder på jobbet, och vi fick några spännande svar, bland annat följande:

”Funkar jättebra, kanske p.g.a. en så superinternationell miljö. Bland de sju som sitter närmast mig finns fyra nationaliteter. Vi talar engelska, finska, svenska om vartannat, kryddat med lite tyska beroende på vilka andra som råkar vara med.”

På Språkinstitutet fungerar det utmärkt att var och en talar sitt modersmål på våra tvåspråkiga möten. Kanske det känns konstlat i början, men jag kan garantera att det fungerar bra så småningom.