Finland och Sverige är både lika och olika varandra. Vi som bor och verkar i båda länderna på både finska och svenska har mycket gemensamt men också många särarter. Jag deltog i seminariedagen i Uppsala med en förhoppning om att få en djupare insikt i och förståelse av frågor som berör många av oss både i det professionella livet och på det personliga planet. Det finska och det svenska genomsyrar våra länder och samhällen både på ett politiskt plan och ett kulturellt plan, på en samhällelig nivå och på gräsrotsnivå.

Forskningsprogrammet ”Svenskt i Finland – finskt i Sverige” formulerades av Svenska litteratursällskapet i Finland och en av delfinansiärerna var Finlands Akademi. Forskningsprogrammen berörde både individuella livsöden och gruppers öden. Målet var att undersöka växelverkan mellan finskt och svenskt i Finland och Sverige, de beroendeförhållanden och den samverkan men också det oberoende och de spänningar som har funnits, finns och kommer att finnas mellan länderna.

I föreliggande artikel tar jag upp några av ämnena under sessionstemana ”Samhället” och ”Språken”. Alla föredrag är värda att refereras men utrymmet tvingar till avgränsning. Jag refererar föredragen så som jag minns dem. För en fylligare och mer exakt redovisning av de olika forskningsprojekten väntar vi på de fyra temavolymer som skall utges av Svenska litteratursällskapet i Finland. På sidorna finns också mer information om projektet och delprojekten, samt ambassadör Pertti Torstilas inledningsanförande med många intressanta aspekter på relationerna mellan Finland och Sverige.

Näringslivet

Under senare år har det varit aktuellt med fusioner av finska och svenska företag. Hur går det med språket då ett finskt och ett svenskt företag fusio­neras? Om detta berättade FL Tuija Nikko från Helsingfors handelshögskola. Av de undersökta företagen valde StoraEnso engelska som företagsinternt språk i samband med fusionen medan Nor­dea valde svenska till en början. Efter fler ändringar i företagsstrukturen blev det engelska också för Nordea. Den största delen av kommunikationen i företagen sker på modersmålet, men engelskans andel har ökat i den interna kommunikationen. Kommunikationssituationerna är möten, e-post, telefonsamtal och spontana möten. Det uppstår inte så ofta problem men då det gör det är orsaken t.ex. dålig telefonkontakt och bristande språkkunskaper. Språket hämmar också diskussionen, man frågar inte fast man inte förstår.

Forskargruppen hade spelat in och analyserat sammanträden mellan svenskar och finländare på ovan nämnda företag. Forskarnas analyser av de inspelade mötena visar att mötena fungerar bra. Materialet består också av resultat från en enkät bland de anställda. De svenska informanterna ansåg att finska möten är hierarkiska och styrda av ordförande. Vidare ansåg de att det är problematiskt att ordförande inte tillåter dialog och att man fattar beslut för snabbt. Svenskarna menade att finnarna fattar beslut utan basfakta och att man inte får komma till tals i frågan. Men finnarna ansågs samtidigt vara både raka och blyga och man menade att de har respekt för sina överordnade. De finska informanterna ansåg i sin tur att svenskarnas möten är långa och ineffektiva. Vidare påstår de att mötena innehåller för mycket diskussion och att besluten blir oklara. Finländarna meddelade också att de blir otåliga när de svenska besluten skall förankras. Slutsatser som kan dras är att de finska mötena är mer sak- och resultatorienterade medan de svenska mötena är mer människoorienterade. Vissa stereotypier tycks alltså stärkas.

Välfärdspolitik

Både Finland och Sverige är välfärdsstater och professor Helena Blomberg och lektor Christian Kroll från Svenska social- och kommunalhögskolan presenterade sin analys av den offentliga socialpolitiska debatten i länderna under rubriken ”Välfärdspolitikens offentliga ansikte i Sverige och Finland 1985–2001”. De menar att Sverige tidigare stod som modell för Finland, men att en förändring skedde under krisåren på 90-talet. I båda länderna har man under de senaste åren kraftigt skurit ner på den kommunala serviceproduktionen. Förändringarna är i stort sett de samma, men motiveringarna med vilka man legitimerar åtgärderna är olika i Finland och Sverige.

I Sverige diskuterar man välfärdspolitiken och dess innehåll, och olika samhällsgrupper har olika åsikter. I Sverige hör välfärden till demokratin med medborgarinflytande. Man menar att det är viktigt att lyssna på folkopinionen. Debatten är politisk, och socialpolitiken präglas av ideologi. I Sverige har man ingen tydlig förändring i debatten under de år undersökningen gällt, utan en brytningspunkt kom redan tidigare på 1980-talet.

I Finland saknas däremot en diskussion om välfärdspolitiken och dess konsekvenser. Frågan är avpolitiserad och rationell, socialpolitiken i Finland är ekonomisk-instrumentell politik. I Finland kom en brytningspunkt i välfärdspolitiken i början av 1990-talet. I debatten inträdde nya termer och ett nytt sätt att argumentera där man såg på samhället på ett övergripande plan och demokratifrågorna sköts åt sidan.

Den socialpolitiska debatten verkar alltså vara annorlunda i Finland än i Sverige. Invånarna förväntar sig kanske också olika saker av välfärds­politiken, här kunde man eventuellt dra paralleller till företagsvärlden där man i Finland har respekt för sina överordnade medan man i Sverige för ett samtal. Kanske detta också gäller på den social­politiska arenan.

Emigranterna

En befolkningsgrupp som använder välfärdstjänster är de äldre. Professor Sirkka-Liisa Ekman från Karolinska institutet höll ett anförande om äldre emigranters livsberättelser. Finländare som flyttat till Sverige har intervjuats om att åldras mellan två kulturer. Åren 1946–1979 flyttade 450 000 finländare till Sverige, och i dag lever det där ca 40 000 personer som är 65 år eller äldre och har finländskt ursprung, och antalet äldre ökar. (Uppgifterna är tagna ur projektbeskrivningen för ”Att åldras mellan två kulturer”.)

Vi fick ta del av utdrag ur några livsberättelser där det tydligt framgår att det var problem med arbetslöshet, ekonomi och bostad som fick många att söka sig till Sverige. Där fanns det bostad, arbete och vänner och släktingar som flyttat.

Men arbetet var hårt, finnarna arbetade i jobb som svenskarna själva inte ville ha. Bemötandet från svenskarna varierade, en del upplevde svens­karna som toleranta och snälla medan andra tyckte att de är diskriminerande och avståndstagande. Uttrycket ”finnjävel” hade många en personlig erfarenhet av.

Identiteten, om man är svensk eller finne, kunde inte alla informanter definiera enkelt. Och var är hemmet, egentligen? I Finland eller i Sverige? Många upplevde att det Finland de en gång lämnat inte längre finns. Man kände sig inte hemma i Finland och inte heller i Sverige. När man är i det ena landet längtar man till det andra. En sådan dubbel identitet är en rikedom, man kan plocka det bästa ur två kulturer. Det finns också de som gärna skulle flytta ”hem” till Finland, men inte kan det p.g.a. ekonomiska problem, här avses närmast dubbelbeskattningen av pensionen. Andra har barn och barnbarn i Sverige, och man vill stanna kvar för att hålla kontakten med dem. Det handlar om enskilda livsöden som man delar med många andra. På individplanet är det små detaljer som blir betydelsefulla.

Identifikation

Docent Susan Sundback från Åbo akademi höll sitt anförande om ”Minoritet, majoritet och socialt kapital” och fokuserade på individernas attityder. Projektet ”Språkgrupp, medborgarskap och lokal välfärd” undersökte lokalt medborgarskap med hjälp av bl.a. en medborgarenkät bland finskspråkiga i Finland och Sverige och bland svenskspråkiga i Finland och Sverige. I presentationen togs identifikationen med ens egen grupp och andra språkliga grupper upp. Generellt verkade minoriteterna inte identifiera sig med andra minoriteter men båda minoriteterna identifierade sig med majoriteten som har samma språk, dvs. finlandssvenskarna identifierar sig med svenskar och sverigefinnar med finnar.

Bland finlandssvenskar är svenskan en etnisk markör och man kämpar mot hotet om assimilering i majoritetsgruppen. Finlandssvenskarna har också resurser som gör det möjligt att mobilisera sig inom språkgruppen. Man umgås i informella nätverk och har ett rikt föreningsliv. Föreningarna är kulturella och ideella och bär minoritetsgruppens värderingar. Man är också politiskt aktiv och deltar i val. Sverigefinnarna hotas också av assimilation men har inte samma resurser och nätverk för att mobilisera sig, bl.a. är föreningslivet på finska inte så väl utvecklat i Sverige. Sverigefinnar är med i intresseföreningar, fackföreningar eller andra före­ningar som tjänar något slags ”nytta”, men de är inte politiskt aktiva. De båda minoritetsgrupperna använder språket i samma sammanhang: familjen och släkten. Sverigefinnar tenderar dessutom att använda svenska, inte modersmålet finska, med sina vänner och med sina barn.

Intressant är också att studera identifikationen med ens egen grupp. Finlandssvenskar och svenskar har en något högre grad av identifikation med sin egen grupp medan sverigefinnar och finnar har en något mindre grad av identifikation med sin egen grupp. Att tala finska verkar alltså leda till en svagare identifikation med andra som talar finska medan det att man talar svenska verkar leda till en starkare identifikation med andra som talar svenska.

Det finns många intressanta resultat inom de olika projekten, tyvärr medgav inte utrymmet fler referat. I de tryckta volymerna kan var och en fördjupa sig inom sitt intresseområde och försöka hitta svar på frågan ”Varför är det så här?”. Eventuellt har inte alla frågor ett svar, men säkert är att man kan diskutera vidare och forska vidare inom detta fascinerande och flerdimensionella område om finskt i Sverige och svenskt i Finland.

 

12.4.2019: Två icke-fungerande länkar togs bort.