En ny finsk-svensk ordlista över utbildningstermer kommer ut i sommar. Ordlistan har utarbetats på Forskningscentralen för de inhemska språken på uppdrag av Utbildningsstyrelsen. Projektet har understötts av Konstsamfundet, och representanter för undervisningsministeriet, Helsingfors universitet och Utbildningsstyrelsen har varit med om att kontrollera innehållet och bidragit med stöd och synpunkter. Ordlistan har som ambition att täcka i stort sett alla utbildningsformer, från förskola till vetenskapliga påbyggnadsstudier. Dessutom ingår förvaltningsterminologi och en del pedagogiska termer och uttryck.

Man lär så länge man lever

Den terminologi som används i dag är delvis densamma som för tjugo år sedan, då Mikael Reuters Utbildningsterminologi kom ut. Samtidigt har den nya informationstekniken och den ökade internationaliseringen gett upphov till nya termer. I skolvärlden är det framför allt synen på undervisningen och skolans roll som har förändrats. I informationssamhället är skolans uppgift att lära eleven att själv söka information, inte att dela ut färdiga kunskapsportioner åt eleverna. Man måste alltså lära sig hur man lär sig (fi. oppimaan oppiminen). Med livslång inlärning (fi. elinikäinen oppiminen) avses att inlärningen ses som ett livslångt projekt där man aldrig blir ”färdig” med sin utbildning utan ständigt söker och behandlar ny information.Här blir den datorstödda undervisningen (fi. tietokoneavusteinen opetus) allt viktigare.

Andra stadiet

På andra stadiet (fi. toinen aste), dvs. det som förr hette mellanstadiet (fi. keskiaste), har man gått in för  individuella studieplaner (fi. henkilökohtainen opinto-ohjelma). Det här innebär att man för varje gymnasie- och yrkesskoleelev gör upp ett personligt studieprogram där man tar hänsyn till elevens behov och inriktningsönskemål. De största förändringarna när det gäller terminologi har skett inom yrkesutbildningen, som helt har omstrukturerats. Nuförtiden kan man avlägga  grundexamina, yrkesexamina och specialyrkesexamina (fi. perustutkinto, ammattitutkinto och erikoisammattitutkinto) på andra stadiet, och institutexamina (fi. opistotutkinto) och yrkeshögskoleexamina (fi. ammattikorkeakoulututkinto) inom yrkesutbildningen på högre nivå.

Forskarstudier

På högskolenivå är det framför allt den vetenskapliga påbyggnadsutbildningen (fi. tieteellinen jatkokoulutus), dvs. den postgraduala utbildning som syftar till licentiat- eller doktorsexamen, som har varit problematisk. De finska termerna jatko-opiskelija och jatko-opinnot har saknat en bra svensk motsvarighet i Finland. I Sverige använder man så gott som genomgående förleden forskar- i detta sammanhang, och talar om forskarutbildning, forskarstuderande och forskarstudier. Speciellt forskarstuderande är att rekommendera framför det i finländska studiehandböcker förekommande påbyggnadsstuderande, om så bara för sin statushöjande effekt. I stället för forskarstudier kan man också tala om påbyggnadsstudier, fortsatta studier eller postgraduala studier. Gemensamt för dem är att de leder till en vetenskaplig påbyggnadsexamen (fi. tieteellinen jatkotutkinto). I Sverige kallas denna påbyggnadsexamen ofta forskarexamen. Dessa ord kan användas om man behöver en övergripande term för de  licentiat– och doktorsexamina det är fråga om. Det nya systemet med forskarskolor (fi. tutkijakoulu, eng. graduate school) som togs i bruk för ett par år sedan syftar till att höja kvaliteten på påbyggnadsutbildningen och göra den effektivare.

Inom alla utbildningsformer blir  utvärderingen allt viktigare på alla nivåer.  Finskans itsearviointi kan på svenska heta allt från självbedömning till intern utvärdering, beroende på om man avser en elevs egen bedömning av sin prestation eller en skolas utvärdering av hela sin verksamhet.

Utöver de listade orden kommer ordlistan att innehålla bilagor med förteckningar över bl.a. utbildningsområden och examina på olika nivåer. Termerna för de olika delområdena har granskats av sakkunniga inom respektive område.