Mer värde i mervärdesmat
3/2000

Helena Palm

Mer värde i mervärdesmat

Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) föreslår mervärdesmat som svensk term för engelskans functional food. Men vad är mervärdesmat egentligen och varför stannade TNC för den termen? Terminolog Helena Palm redogör för resonemangen som ledde fram till rekommendationen. Artikeln har publicerats i Terminfo 2/2000 och omarbetats för Språkbruk.

I diskussioner om livsmedel i dag förekommer allt oftare det engelska uttrycket functional
food
–även på svenska. Att använda ett eng­elskt uttryck på andra språk kan fungera ganska bra om uttrycket betecknar något tillfälligt trendfenomen som antas försvinna lika fort som det kommit. Men functional food har kommit för att stanna, och då behöver vi en svensk term för det. Den svenska terminologicentralen Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) föreslår här termen mervärdesmat på svenska.

Varför har man då valt just denna term och inte t.ex. den enklare direkt­översättningen funktionellt livsmedel? En del av svaret är att en direkt­översättning sällan är den bästa lösningen när man vill välja en bra term. Det man då missar är vad som egentligen ligger bakom termen – det som brukar kallas begreppet. I fallet functional food visar det sig att begreppet är riktigt besvärligt, och det tog lång tid för TNC att komma fram till ett svenskt termförslag.

Ett svårfångat begrepp

Uttrycket functional food är känt i Europa sedan 1991. En grupp företrädare för japanska myndigheter, företag och japansk livsmedelsforskning reste då runt för att informera om satsningar som gjorts inom området i Japan under flera år. Nio år senare är functional food något av ett modeuttryck inom den europeiska livsmedels­industrin. I Japan har dock uttrycket intressant nog aldrig använts. Där representeras begreppet  i stället av termen foods for specified health use, FOSHU.

Begreppsförvirring och juridiska gränsdragningsproblem har också gjort att ingen egentligen kunnat definiera vad functional food innebär. En vanlig förklaring är att det är mat som har hälsofrämjande effekter utöver det vanliga näringsinnehållet. En sådan förklaring lämnar minst två viktiga frågor obesvarade, nämligen vad mat är och vad hälsofrämjande effekter är. Ytterligare ett frågetecken är om den hälsofrämjande effekten måste finnas i maten naturligt, eller om även mat med tillsatser eller genmodifierade ingredienser ska ingå i begreppet.

Vad är mat?

Vad mat, eller livsmedel, är, tror vi gärna att vi vet. Problemet som uppkommer med functional food är att något vi äter som specifikt påverkar hälsan borde klassas som läkemedel. I hela världen definieras läkemedel som något i stil med: ’varor som är avsedda att tillföras människor och djur för att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat syfte’ (citatet ur Sveriges läkemedelslag). Livsmedel definieras (i Sverige) som ’matvara, dryckesvara, njutningsmedel eller annan vara som är avsedd att förtäras av människor med undantag av vara på vilken läkemedelslagen är tillämplig’. Livsmedel får inte märkas med påstående om att det förebygger, behandlar eller botar sjukdom. Mat som sägs påverka hälsan positivt blir därför ett svårhanterligt mellanting mellan livsmedel och läkemedel.

Vad är hälsofrämjande effekter?

För att kunna kalla ett livsmedel functional food bör producenten kunna hävda att produkten påverkar konsumentens hälsa positivt på något sätt. Den centrala frågan i sammanhanget är därför vad som är tillåtet att påstå om ett livsmedel. Påståenden om en produkts påverkan på hälsan kallas hälsopåståenden, och olika länder har olika syn på vad ett hälsopåstående är och vilka hälsopåståenden som får göras. För att kunna uppnå internationell eller europeisk enighet i definitionen av functional food måste man således först och främst komma överens om vad ett hälsopåstående är: Är det t.ex. samma sak att en produkt ”minskar risken för sjukdom” eller ”bi­drar till att minska risken för sjukdom” som att den ”förebygger sjukdom”? Kan en sådan skillnad i så fall fastställas så att livsmedel med hälsopåståenden juridiskt går att skilja från läkemedel utan att komma i konflikt med läkemedelslagstiftningen? Eller ska hälsopåståenden inte få göras över huvud taget?

I detta sammanhang har Sverige delvis gått längre än andra länder. Det är tillåtet att märka nyttigare varianter av vanliga livsmedel med det gröna nyckelhålet. Nyckelhålet är en kombination av kostcirkeln och kostpyramiden och informerar konsumenterna om att det märkta livsmedlet är särskilt fettsnålt eller fiberrikt.

För­utom nyckelhålsmärkningen blev Sverige 1990 det första land som införde den så kallade två­stegsprincipen. Den innebär att man (om åtta särskilt välbelagda samband mellan kost och hälsa) får uttala sig enligt principen: ”Att äta tillräckligt med kostfiber är viktigt för att hålla magen igång. Produkt X har hög fiberhalt.” Där­emot får man inte säga ”Produkt X håller igång din mage.”

Kost och cancer får inte sättas i samband alls. Detta är dock tillåtet i vissa andra länder, t.ex. i USA, där elva godkända kost–hälsa-samband finns. I amerikansk lagstiftning är tvåstegsprincipen dock inte lika uttalad som i den svenska. I Storbritannien är det bara tillåtet att göra allmänna påståenden om bibehållande av hälsa (”is beneficial to the health of the stomach and digestion­ system”), medan det inte är tillåtet att påstå att livsmedlet förebygger, behandlar eller botar sjukdom. Ungefär samma regler gäller i Japan. Finland tillåter bara uttalanden om verksamma ämnen, inte om livsmedel där ämnet ingår. Kanada tillåter inga påståenden alls om ett livsmedels effekt på dietrelaterade sjukdomar  även om landet 1998 började att se över bestämmelserna.

I detta sammanhang är det också viktigt att skilja mellan allmänna och produktspecifika hälsopåståenden. Den internationella diskussion som förs om functional food i dag gäller till stor del om produktspecifika påståenden ska tillåtas för livsmedel, dvs. om det ska bli tillåtet att direkt koppla en viss fysiologisk effekt till en viss produkt. Påståenden enligt tvåstegsprincipen är allmänna, medan påståenden som ”Produkt X håller igång din mage” är produktspecifika.

Vilka typer av livsmedel bör räknas med?

Frågan om vilka typer av livsmedel som ska få räknas som functional food har uppstått i och med att begreppet vidgats. I Japan, ett föregångsland för functional food, tillät man i mitten av 1990-talet inga tillsatser av främmande ämnen eller läkemedelssubstanser i sådan mat. I stället definierades företeelsen som ’normala livsmedel med naturliga ingredienser där någon komponent med betryggande vetenskaplig dokumentation visat sig ha någon specifik fysiologisk effekt’. Senare definitioner och förklaringar från andra länder antyder dock att begreppet numera även kan omfatta livsmedel som berikats med t.ex. en bakteriekultur eller biotekniskt framställda substanser.

Konsumentintresse

Att det är så viktigt att vara noga med definitionerna beror på att lagstiftningen ska ta hänsyn till konsumenternas intressen och inte låta närings­livet styra utvecklingen. Hälsopåståenden måste förstås vara sanna och vetenskapligt belagda, något som ger upphov till frågor om vem som bör stå för undersökningarna och vem som ska avgöra om ett samband är säkerställt eller ej. Vidare bör påståendena inte få konsumenten att tro att en allsidig och balanserad kost går att ersätta med överkonsumtion av functional food. Här verkar alla länder vara överens om att inga påståenden ska tillåtas om att ett enskilt livsmedel eller näringsämne i sig själv skulle förebygga sjukdom. Däremot är man oense om huruvida påståenden om livsmedlets påverkan som en del av den totala dieten ska tillåtas. En annan fråga som diskuteras är om det ska räcka att en produkt har en positiv hälsoeffekt på vissa grupper av individer för att ett produktspecifikt hälsopåstående ska få göras. Undersökningar i Sverige visar att konsumenter har förtroende för livsmedelsmärkning, även om många är skeptiska till hälsopå­ståenden, och att intresset för sambanden mellan mat och hälsa är stort. Däremot är kunskapen och begreppsförståelsen ofta låg.

Men vad är functional food då?

Det svenska Livsmedelsverket presenterade i april 2000 en utredning om produktspecifika hälso­påståenden. Utredningen har gjorts enligt upp­drag från regeringen, och ska ligga till grund för det fortsatta arbetet inom EU. Ännu så länge har alltså inga beslut fattats, men utredningen presenterar en rad förslag om hälsopåståenden. Ett för­slag är att Sverige ska verka för att allmänna hälsopåståenden enligt tvåstegsprincipen accepteras internationellt. Svensk lag bör inte ändras i detta avseende, men i takt med den vetenskapliga utvecklingen bör fler påståenden accepteras. Utredningen menar också att skillnaden mellan ”minska risken för sjukdom” och ”förebygga sjukdom” borde gå att fastslå juridiskt, vilket skulle göra att vissa typer av produktspecifika hälsopåståenden inte skulle behöva komma i konflikt med läkemedelslagstiftningen. Vad gäller sådana påståenden föreslås följande defini­tion:

Produktspecifika hälsopåståenden: uppgifter om att ett livsmedel vid en regelbunden, normal konsumtion har specifika, gynnsamma fysiologiska eller hälso-främjande effekter eller kan bidra till att minska risken för vissa sjukdomar.

För att ett livsmedel ska kvalificera sig för produktspecifika hälsopåståenden föreslår utred­ning­en bl.a. att det ska fungera som ett konventionellt livsmedel och kunna ingå i normal och näringsriktig kost. Påståendena ska vara veten­skapligt väl underbyggda och godkända av behörig myndighet. Hälsoeffekten ska framgå av uppgifter på förpackningen. Utredningen har medvetet undvikit benämningen functional food för livsmedel med produktspecifika hälsopå­ståenden, men man gör ändå klart att det är be­greppet bakom functional food som avses. Om man kombinerar ovanstående definition med den tidigare nämnda förklaringen på functional food får man därmed ungefär:

Functional food: livsmedel som utöver det vanliga näringsinnehållet kan förses med produktspecifika hälsopåståenden.

Vilka typer av livsmedel som bör ingå i begreppet framgår dock inte av utredningen, och inte heller om det skulle vara tillräckligt att bara vissa gruppers hälsa påverkas positivt av ett livsmedel.

Termval?

TNC har flera gånger fått frågan om vad functional food borde kallas på svenska. En av TNCs viktigaste uppgifter i samband med nya termför­slag är att noga analysera det bakomliggande begreppet, så det är kanske inte konstigt att vi avvaktat och inte kunnat ge något bra svar förrän nu. Förutom att begreppsförvirringen varit stor, har ett antal parallella uttryck florerat såväl på engelska (functional foods, physiologically ­functional foods, foods for specified health use [FOSHU], nutraceuticals, therapeutic food, ­designer foods, performance food, pharmafoods, mood food) som på svenska (funktionell mat, funktionell föda, funktionellt livsmedel, matocin, matosin, fysiologiskt verksamt livsmedel, prestationslivsmedel, livsmedel med medicinsk effekt, profylaktisk mat, livsmedel med produktspecifika hälsopåståenden). Med Livsmedelsverkets utredning börjar vi dock närma oss tillräckligt med underlag för att kunna ge ett förslag till term­rekommendation. Det uttryck vi enats om, på initiativ från den svenska köttbranschen och Svenska läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård, är inget av de ovan nämnda. Som nämndes i inledningen till artikeln föreslår vi i stället mervärdesmat (mervärdeslivsmedel). Det är ett kort och bra uttryck som sammanfattar det viktiga i definitionen – ’mer värde än näringsvärde’. Det har också mer ”termkaraktär” än de flesta av de andra uttrycken. En stor fördel med mervärdesmat är även att vi slipper det tvetydiga funktionell som i funktionellt livsmedel. Dessutom slipper vi svara på vad ett icke-funktionellt livsmedel skulle kunna vara.

Helena Palm