Juristen Ellen Katrine Hætta fick redan som barn lära sig av sin morfar att språk är makt. Morfadern var same och verkade som tolk i rättsfall i norska Finnmark. Som vuxen har hon själv fått uppleva situationer i rättssalen då språkliga kulturkrockar har hotat den enskilda individens rättssäkerhet.

I dagens samhälle ses det som en demokratisk rättighet att medborgarna ska kunna kommunicera med myndigheterna. Tolkningshjälp kan visserligen behövas om parterna talar olika språk. Däremot ska den vanliga medborgaren inte behöva anlita ett ombud för att kunna ta del av myndighetstexter som hon eller han berörs av. Det gäller inte minst inom rättsväsendet.

Vid en närmare granskning hopar sig trots allt frågorna: Vilka mottagare ska juridiska texter skrivas för? Hur ska texterna anpassas? Och – den svåraste frågan av alla – har anpassningarna bevisad effekt på begripligheten? Bland annat de här frågorna var centrala på klarspråkskonferens­en i Reykjavik.

Hinder på vägen

Hjördís Hákonardóttir, tidigare medlem av Islands högsta domstol, inledde konferensen med en historisk tillbakablick. Att lagspråket i dag kan verka främmande beror till en del av att det bär spår av olika tidevarv och språk. Men det har också ett förflutet som maktredskap. I den moderna rättsstaten är det däremot en etisk arbetsförpliktelse för experterna att skriva begripligt. Det räcker inte att en lag är rättfärdig, utan det måste gå att förstå varför den är det. Ingalill Lindblom, chef för unionsdomstolens svenska översättningsenhet, sammanfattade dagens krav kort och entydigt: klarspråk är något som jurister måste klara av!

I praktiken är det inte alltid lätt för de berörda skribenterna att inse vilka förväntningar som ställs. Sigurd Heuman, hovrättsdomare, var utredare i en svensk kartläggning av domares medvetenhet om sin målgrupp. Utredningen visade att domarna ingalunda tänkte på parterna som läsare. I stället skrev domarna enligt klassisk modell uppåt, för högre rätt. Dagens kommunikation har emellertid visat sig vara mera vittförgrenad. I takt med att domarna blivit tillgängliga för läsning och därför får en större spridning har läsekretsen vidgats. Förutom parterna läser också mediefolk domar som har allmänt intresse. Sådana kommunikationsvillkor ställer givetvis högre krav på läsbarheten. Domarna själva upplever kraven på ökad mottagaranpassning som något problematiska. De upplever att deras självständighet hotas bli naggad i kanterna.

Liknande motstånd stötte Anne Kjærgaard på när hon analyserade effekterna från ett klarspråksprojekt i Danmark. För sin doktorsavhandling, Sådan skriver vi – eller gør vi?, undersökte hon domar före och efter projektet. Textanalyserna visade att det inte hänt särskilt mycket. Även om vissa förbättringar gjorts fanns det ändå ett kraftigt motstånd mot många förslag till mottagaranpassning. Till exempel förslaget att ändra på strukturen och inleda med utslag före domskäl ledde ingenvart. Domarna hade heller inte undvikit passivkonstruktioner eller så kallade minusord, dvs. ord som en skrivguide avrådde från. I bakgrunden fanns också här ett värnande om den egna självständigheten: det är domarnas sak hur de skriver.

En annan men långsammare väg till förändring vore att satsa på de unga juristerna redan under utbildningen. Ann Blückert har studerat hur juridikstudenterna vid Uppsala universitet skolas in i det juridiska språket. Språkets roll som arbetsredskap lyfts visserligen fram. Men den allmänna inställningen är att juridiska är som att lära sig ett nytt språk och att det är viktigt att hitta ett juridiskt tonläge. Utbildningen lockar ambitiösa studenter, och de ser det som eftersträvansvärt att lära sig skriva juridiska. Även om det juridiska språket ger en känsla av distans och främlingskap bland icke-jurister skapar det samhörighet inom gemenskapen. Och på så sätt pressas de blivande juristerna in i juristernas språkkultur. De låter sig sjunka ner i de juridiska kulturlagren, som en av deras läroböcker manar dem att göra.

Effektivitet eller kvalitet?

Ingalill Lindblom sammanfattade tre olika typer av trösklar som finns på vägen till ett klart och förståeligt juridiskt språk. Det handlar om kultur, medvetenhet och prioritering. Vid prioritering samspelar omständigheter som gäller tid och pengar. Just tidsbristen nämndes av flera föredragshållare.

I takt med ökande krav på effektivitet i dagens arbetsliv är tiden en ständigt begränsande faktor. Till exempel Ann-Marie Malmsten, från Justitieministeriet i Finland, sade att brådskan inskränker den språkliga bearbetningen till kosmetisk språkvård på ytan. Ingalill Lindblom talade om ”write as you go”, dvs. att man tvingas skriva i farten. Då finns det för det första inte tid att skriva klart, men heller inte tid att tänka klart.

Även Inger Riis-Johannessen hävdade att oklart språk ofta är resultat av oklara tankar och att vi måste skilja mellan vad som är juridisktspråk och vad som bara är dåligt språk. Hon är själv jurist på lagavdelningen vid Justis- og politidepartementet i Norge där hon arbetar med kvalitetsfrågor. Hennes bedömning är att det finns för lite förståelse för kvalitet i formuleringarna, och i grunden handlar det enligt henne om brister i kvalitetssäkringen.

Jurister och språkvetare är ändå inte de enda aktörerna, något som Inger Riis-Johannessen påminde om. Arbetet med att förändra och förbättra utformningen startar som regel för sent, då det redan finns en politisk press på tidtabellen. De gånger arbetet kommer igång i god tid kan uppgiften i stället ha låg prioritet. Politiskt viktigare frågor tränger sig förbi, och då blir resultatet också i det här fallet ett hastverk i slutändan. Dessutom resulterar konkurrerande politiska strävanden oftast i kompromisser. Då är det kanske enklare att göra som man alltid gjort, för det glider igenom med mind­re motstånd.

Mottagaranpassning – vad är svårt och för vem?

För att hitta framkomliga vägar till ett begripligare juridiskt språk måste arbetet starta i en mottagaranalys. Inte heller det visade sig oproblematiskt. Oberoende av om det handlar om lagspråk eller i vidare betydelse myndighetsspråk måste det fastställas om texterna ska skrivas för sakkunniga, för vanligt folk eller för läsare med specialbehov. Ann-Marie Malmsten påpekade i sitt anförande att ett svalt intresse kan göra att en del läsare ger upp vid första motstånd. Därför kan t.ex. lagtext inte skrivas för varje medborgare. Vad begriplighet innebär är för den delen heller inte entydigt. Det som ökar begripligheten för den allmänna läsaren kan i vissa fall minska begripligheten för den juridiska läsaren, eller tvärtom.

Åsa Wengelin, som är läsforskare vid Lunds universitet, gav röst åt den kritik där man menat att texten har fått för mycket uppmärksamhet på bekostnad av de sammanhang den förekommer i. Läsförståelse är ett samspel mellan läsaren, skribenten och sammanhanget. Och läsarna är en mycket heterogen grupp. De har olika förförståelse och ordförråd, men också olika problemlösningsstrategier och olika läsmål.

Enligt Åsa Wengelin är det ändå möjligt att nå någon form av förståelse av vad som allmänt sett försvårar läsprocessen. Till exempel har man studerat ögonrörelser och sett hur läsares ögon rör sig i texten. En svår text bromsar ögonrörelserna genom att ögat stannar upp oftare i texten och dröjer längre kvar vid samma ställe, eller backar i texten. Ögonrörelserna påverkas av bland annat ordfrekvens och semantiska relationer mellan ord.

Brister i ordkunskap gör att läsarens arbetsminne sätts på prov. Ju nyare orden är för läsaren och ju mindre förutsägbara de är i sammanhanget, desto mer resurskrävande är läsprocessen. Ord som har en vardagsbetydelse men dessutom ett fackspecifikt användningsområde är ett slags falska vänner, som också bjuder på motstånd. Smärtgränsen nås i det skede då läsaren förstår mindre än 75 procent av orden. Då har läsaren fullt upp med att avkoda orden och får inte grepp om den röda tråden. Samma problem med sammanhanget ger svåra relationer mellan orden.

Mottagaranpassning trots allt!

Mot den här bakgrunden ter sig en mottagaranpassning av det juridiska språket rätt osannolik. I slutdiskussionen uttryckte Inger Riis-Johannessen mycket riktigt en pessimistisk syn på möjligheterna att göra det juridiska språket klarare och begripligare för en bredare målgrupp. Som främsta orsaker nämnde hon tidsbristen och trycket på snabba politiska beslut. Däremot betonade Åsa Wengelin i sitt anförande att konventioner både kan och måste ifrågasättas. Sigurd Heuman sammanfattade kvalitetsdiskussionen i den lätt provocerande frågan: Varför skulle man skriva dåligt?

Ett av konferensens diskussionsteman gällde förutsättningar för ett framgångsrikt klarspråksarbete. En grundläggande förutsättning för att resultatet ska bli en bestående förbättring är att språkarbetet inte ska rikta sig till enskilda jurister. Inger Riis-Johannessen beskrev det juridiska språkets roll som ett slags stamspråk bland jurister: de kanske tror att de måste skriva på ett visst sätt. Ann-Marie Malmsten påpekade att en ensam jurist kanske är rädd att ställa till förtret för kollegerna genom att acceptera ett nytt sätt att skriva. Förändringsmotståndet är däremot inte alltid grundat på juridiskt motiverade argument. Ibland försvarar juristerna helt enkelt inkörda skrivvanor. Ibland finns visserligen viljan, men det brister i förmågan. Och otrygga skribenter skriver inte goda, enkla texter.

Språkvårdare och jurister måste alltså mötas i en dialog. Men för att få igång ett systematiskt arbete med mottagaranpassning behöver initiativet komma inifrån organisationen och uppifrån, alltså ha ledningens stöd. Barbro Ehrenberg-Sundin, Sveriges mesta klarspråksexpert, underströk att språkvårdarna måste tas med från början och ges möjlighet att delta som jämbördiga parter. Då kan man finna fram till en koncensus om hur man skriver vårdat, enkelt och begripligt.

Många av konferensföredragen bar vittne om att mycket ändå redan har åstadkommits. Juridisk text har blivit lättare att förstå för icke-jurister. Och det har betydelse i vidare sammanhang, i texternas näringskedja. Hur lagtexter och myndighetstexter är utformade ger i sin tur återverkningar på andra texter som skrivs t.ex. inom offentlig förvaltning.

Hur råden förmedlas till skribenterna varierar. Barbro Ehrenberg-Sundin har konstruerat ett klarspråkstest för domar. Testet ska fungera som tankeväckare och utgörs av en uppsättning frågor som skribenterna använder för självvärdering av sin text. Frågorna påminner skribenten att tänka på sina läsare, deras behov och förutsättningar. Även regelverk och kriterielistor är bra för att de ger många användare en gemensam ram. Ann-Marie Malmsten lyfte fram Svenskt lagspråk i Finland som exempel på ett välfungerande styrmedel, som ger ett stort antal personer gemensamma principer i deras arbete.

I det konkreta samarbetet mellan språkvårdare och jurister är det viktigt att begripliggöra råd­en och anvisningarna. Att språkvetarna har egna problem med begriplighet demonstrerade Ann-Marie Malmsten träffande med ett citat ur Svenska Akademiens grammatik. För språkvårdarna skulle det alltså gälla att följa Sigurd Heumans uppmaning: beskriv de språkliga förbättringsförslagen så att juristerna förstår. Saknas de gemensamma verktygen att tala om språk faller råden inte i god jord.

Med andra ord behöver språkvårdarna kanske fundera på hur de paketerar sitt budskap – för att väcka jurister till språklig medvetenhet? Åtminstone Ragnhild Samuelsberg lyckades göra mig nyfiken på ett inspirationshäfte från det norska departement där hon arbetar med klarspråk. I häftet jämförs lagspråk med poesi, och titeln uppmuntrar till klarspråk med ”det skal være lett å gjøre rett”!