Nämnd, inte glömd
3/2007

Marika Tandefelt

Nämnd, inte glömd

Ordföranden för Svenska språknämnden i Finland, Marika Tandefelt, har läst historiken över Svenska språknämnden i Sverige. Hon tycker boken borde vara obligatorisk kurslitteratur för alla som studerar svenska.

I sex decennier, från mars 1944 till slutet av juni 2006, var Nämnden för svensk språkvård, senare Svenska språknämnden, en privat aktör på språkvårdens marknad i Sverige. Numera är det Sveriges språkråd som står för samma språkvårdsarbete inom ramen för den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Språkrådet befinner sig fysiskt i Stockholm, avdelningarna för dialekt- och ortnamnsforskning samt traditionsvetenskap i Uppsala, Umeå, Göteborg och Lund. (Se http://www.sofi.se/ där de olika avdelningarna presenteras.)

Från början skulle det inte bli en svensk språknämnd alls, utan siktet var inställt på att skapa en nordisk språknämnd. Man bekymrade sig nämligen på 1930- och 1940-talen för att avståndet mellan de nordiska språken hade vuxit och gemene mans kunskaper i grannspråken hade försvagats. Hur det nu kom sig så bestämde man sig ändå för att börja med att skapa en svensk språknämnd, och man gav den en organisationsform som i ett nutida perspektiv förefaller ovanlig.

Nämnden var en ideell förening med en medlemsförsamling och en styrelse. Syftet med medlemsförsamlingen var att få med representanter för utbildning, kultur, samhällsinformation och arbetsliv. Också svensk språkvård i Finland var representerad. Den första som var med från finlandssvensk sida var professor Olav Panelius (1945–46), den sista var undertecknad (1995–2007) och mellan oss ryms ytterligare fem finlandssvenskar.

Som störst var medlemsförsamlingen just före nedläggningen av nämnden. Då bestod den av 38 personer representerande de mest skiftande yrken, men alla med ett starkt intresse för det svenska språket. Dessa gick efter grundliga diskussioner vid två möten (2005 och 2006) enhälligt in för att språkvården kunde förstatligas. Medlemsförsamlingen upplöstes vid ett möte våren 2007, då också nämndens historik kom ut. Det är den som ska presenteras här.

Överången från språknämnd till språkråd startade egentligen då Ulf Teleman och Margareta Westman arbetade fram nämndens förslag till handlingsprogram för svenska språket (1998). Förslaget ledde till en parlamentarisk kommitté som skrev nästa förslag till handlingsprogram, Mål i mun (2002). Arbetet resulterade i ett språkpolitiskt betänkande som i sin tur blev propositionen Bästa språket (2005). (Samtliga dokument finns på institutets webbplats.) Därigenom gick svenskarna i bräschen för det som sedan på 2000-talet blev ett flitigt handlingsprogramförfattande i hela Norden. Svenskarna drog upp spåret som vi andra sedan ivrigt följde.

I historiken möter läsaren äldre företrädare för språkvårdarskrået som Erik Wellander, Gösta Bergman, Bertil Molde och Margareta Westman. Läsaren ser också nya fasetter av t.ex. Gun Widmark, Ulf Teleman, Mats Thelander och Olle Josephson. Läsaren kan inte undgå att notera den fruktbara, men alltför ofta negligerade, kopplingen mellan språkvård och språkvetenskap. De här personerna – och andra som nämns eller själva skriver i historiken – åskådliggör sambandet. Historiken borde vara obligatorisk kurslitteratur för studerande i nordiska språk/svenska. Språkvårdens samtidshistoria ger också en bild av det svenska språkets moderna historia.

Tre ordförande

Tre av nämndens ordförande skriver om sitt eget arbete språknämnden till fromma. De självupplevda berättelserna täcker 35 år av nämndens verksamhet. Språknämndens hela historia från början till slut berättas av Birgitta Lindgren i en inledande nog så läcker krönika.

Gun Widmark (i växlande roller från 1972 och ordförande 1978–1987) konstaterar bums att språknämndens historia egentligen är dess sekreterares. Även om svenska folket inte visste vad Svenska språknämnden var för något så var ändå namnet Bertil Molde välbekant för många på Widmarks tid. Hans insatser för att göra krångelsvenska till klarspråk var betydande. Likaså var han starkt medveten om språkets roll i samhället och om skolans betydelse som språkfostrare. Molde företrädde en tolerant språksyn som accepterade förändringar, och hans egen språkkänsla var säker och smidig. (Om Bertil Moldes och andra portalpersoners betydelse för utvecklingen av svensk språkvård kan man även läsa i Lindgrens inledande krönika.)

Widmark ger i sitt bidrag ett slags psykologisk bakgrund till det nordiska samarbetet på språkvårdens område. Förklaringen till varför man i hennes generation upplevde det nordiska som så angeläget var kriget. När gränserna öppnades igen så reste man till grannländerna, och det var många av dem som satt i styrelsen på Widmarks tid som hade arbetat som lektorer i något nordiskt land t.o.m. i flera år. Bertil Molde var den som lyckades övertyga de nationella språknämnderna i Norden om att ett nordiskt samarbetsorgan behövdes och att det inte skulle komma att konkurrera med nämnderna. Nu kunde den ursprungliga tanken om ett nordiskt språkvårdsorgan förverkligas. Nordiska språksekretariatet tillkom 1978, och det fick verka framgångsrikt och ostört i ca 20 år. Sedan blandade sig klåfingriga politiker i saken och verksamheten måste läggas om. Att helt lägga ned det nordiska språkvårdssamarbetet kunde ju inte komma på fråga, men allt detta är en annan historia som Birgitta Lindgren också går in på i sin krönika.

Ulf Teleman (ordförande 1987–1998) har tittat i backspegeln och skriver i sitt bidrag bl.a. om sådant som språknämnden inte gjorde eller som den kom igång med rätt sent. Språknämnden var enligt honom t.ex. inte särskilt snabb med att inse språkteknologins möjligheter. Datoriseringen av verksamhet gick rätt långsamt; men i dag kan man som kund inte klaga på det man hittar på webben. En i grunden så humanistisk verksamhet som språkvård behöver tydligen folk som har ingenjörs­tentakler eller kontakter med folk som har sådana samtidigt som de hyser språkkärlek.

Den nya myndigheten, Språkrådet, borde sträva efter att bli ett lika etablerat varumärke som Duden i Tyskland framhåller Teleman. På den här punkten har Språkrådet samma problem i dag som språknämnden hade i går – Svenska Akademien har egentligen ockuperat den här marknadsnischen sedan 1786, men behovet av språkråd är stort och växande så två aktörer kan säkert få rum i ungefärligen samma nisch. Varför Svenska språknämnden, då det ekonomiska läget började kännas alltmer osäkert på 1990-talet, inte valde att bli en del av Svenska Akademien kan man som utomstående fundera på. En sådan lösning var på tal, men man valde att hålla sig utanför akademien. För oss finländare som har haft vår statliga myndighet – Forskningscentralen för de inhemska språken – i trettio år känns den valda lösningen bekant och oproblematisk.

Ulf Teleman var med om att starta upp det språkpolitiska arbetet med ett handlingsprogram. Fortsättningen bollades sedan över till Mats Thelander (ordförande 1999–2007) som i sitt bidrag till historiken skriver om hur nervpressande det var att vänta ut den politiska långdansen. Han skriver försynt att medan man väntade på att betänkandet Mål i mun skulle gå i mål så gick andra nordiska språknämnder om Svenska språknämnden och lanserade sina respektive program. Som en av dem som har skrivit ett handlingsprogram vill jag ändå understryka att den svenska språknämndens, och senare den parlamentariska utredningens, ambitiösa och vidsynta språkpolitiska arbete var av stor betydelse utanför Sveriges gränser.

Under Thelanders ordförandetid stod den parlamentariska utredningen ständigt på agendan, men samtidigt hände också mycket annat som berörde personalen, ekonomin, verksamhetsplaneringen m.m. Han beklagar att några konkreta språkvårdsfrågor inte längre fick plats som en avslutande punkt på styrelsens lista. Desto grundligare behandlades språkvårdens historia av Ulf Teleman i två digra band som Språknämnden gav ut under denna tid (2002 och 2003). Det vardagligare arbetet med frågor och svar tog nämndens personal hand om samtidigt som man engagerade sig i nordisk språkpolitik och i samnordiska forskningsprojekt. Det goda samarbetet mellan Mats Thelander och Olle Josephson förefaller att ha varit en av de viktigaste förutsättningarna för all den sjudande aktivitet som pågick parallellt med det tålmodiga väntandet på beslutet om språknämndens, och därmed språkvårdens, framtid.

Fyra sekreterare

Svenska språknämndens fyra färgstarka sekreterare ägnas varsitt kapitel i boken. Den sista av dem skriver själv om sina sju år; de tre tidigare presenteras av närstående kolleger. Det är minst sagt upplysande och roande läsning. Samtidigt som Gösta Bergmans, Bertil Moldes och Margareta Westmans porträtt målas upp med snabba och träffsäkra penseldrag så noterar man den enorma förändring som nämndens verksamhet genomgår speciellt under senare delen av 1900-talet. De både medvetna och omedvetna behoven av språkvård ute i samhället växer och blir alltmer specialiserade.

Olle Josephson (sekreterare 2000-2007, nuvarande chef för Språkrådet) listar i sitt introspektiva bidrag upp ett program i fyra punkter, som han efterklokt har insett att han egentligen försökte följa. Av dessa fyra punkter är två avklarade och två är säkert relevanta ännu. De stora projekten – bokprojekten – är klara och en stabilare institutionell bas för språkvården är skapad. Men det gäller att fortsatt slå vakt om det som Josephson kallar den utåtriktade kärnverksamheten (daglig rådgivning och utgivning av en tidskrift), och det gäller att bredda och fördjupa språkvårdsbegreppet så att det också inkluderar mångspråkighet och språkpolitik. Det här är uppdrag som inte kan slutföras, bara föras vidare hela tiden.

De stora projekten har lett fram till böcker som man som språkvårdare och språkbrukare inte kan leva utan: Svenska skrivregler (i sin moderniserade och utvidgade form 2000), Svenskt språkbruk (2003), Svenska språknämndens uttalsordbok (2003) och Språkriktighetsboken (2005) står på de flesta professionellt skrivande och talande personers bokhylla. Personligen har jag dessutom en särskild förkärlek för Nyordsboken (2000, jämte föregångare och nyordsmaterialet på nätet).

Personalen

Att en nämnd med en så liten stab, med ett så spritt verksamhetsfält och en så knagglig ekonomi har kunnat producera så mycket och så bra tyder på att man har satsat på hängivet arbetande kunniga människor vars chefer har haft mandat och medel att skapa de rätta arbetsförutsättningarna. Sen kan man också önska att språkvården, gärna i Josephsons vida mening, verkligen skulle uppfattas som en viktig del av den tillämpade språkforskningen som inte heller den saknar kopplingar till språk­vetenskapens icke direkt tillämpbara delar. Språkrådet har redan hunnit visa framfötterna härvidlag. År 2006 gav man ut Anna-Malin Karlssons bok En arbetsdag i skriftsamhället. Ett etnografiskt perspektiv på skriftanvändningen i vanliga yrken.

Historiken inleds som nämnts med Birgitta Lindgrens både informativa och underhållande krönika. Den avslutas med tre medarbetares välskrivna hågkomster. Margot Nordgren, Catharina Grünbaum och Jan Svanlund rapporterar från varsin utkikspost om hur det har varit att arbeta med Svenska språknämnden för svenska språket. Samtliga skribenter i historiken är människor som skriver väl, dvs. tillgängligt och klart. Annat vore ju litet märkligt. Det jag ändå speciellt har fäst mig vid under läsningens gång är att samtliga texter ger uttryck för sina skapares passion och humor. Nitiska språkpoliser har man tydligen aldrig anställt till nämnden, och pekpinnar har inte ingått i personalens standardutrustning. Det är föga troligt att Språkrådet kommer att agera annorlunda. Respekt för språkbrukaren tycks gå att kombinera med respekt för språket och så ska det vara.

 

Nämnd, inte glömd. Historik över Nämnden för språkvård och Svenska språknämnden 1944-2007, utgiven av Svenska språknämnden, redaktör Birgitta Lindgren, Stockholm 2007. Boken finns inte i bokhandeln, men den kan beställas av Språkrådet och kostar 100 kronor, se http://www.sprakradet.se/skrifter.

Marika Tandefelt