Släktnamnslagen 1985 har gått till historien som den lag som återgav kvinnan rätten att behålla sitt flicknamn vid giftermål och som i jämställd-hetens namn gav mannen rätt att anta hustruns släktnamn. De här valmöjligheterna var egentligen inga nyheter. Alla som sysslat med namn- och släktforskning vet att de tillämpats redan under gångna sekler.
En nyhet som lagen däremot införde men som hamnade i skymundan, var att man vid justitieministeriet tillsatte en nämnd för namnärenden, i vardagslag kallad namnnämnden.
Släktnamnslagen och lagen om förnamn från 1945 slogs år 1991 samman och fick rubriken namnlag. Syftet med den nya lagen var att uppdatera och förenhetliga namnlagstiftningen och att göra proceduren vid ändring av namn enklare och därmed också minska myndigheternas arbetsbörda. Bl.a. blev byte av förnamn lättare. Genom anmälan kan man därför numera avstå från ett eller flera förnamn, ta nya namn, byta ordningsföljden på dem och lägga till eller stryka ett bindestreck.
Namnnämnden sattes till följd av de förenklade förfarandena inte på undantag. Då den avlastades en hel del rutinärenden, kunde och kan den i stället ägna sig mer åt de kvistiga fallen och åt principiella frågor.
Varför en namnnämnd?
Namnnämnden är ett sakkunnigorgan. Sin kunskap ställer den främst i länsstyrelsernas men också i högsta förvaltningsdomstolens och andra myndigheters tjänst, genom att avge utlåtanden i ärenden som gäller namn och ändring av släktnamn och förnamn. Då nämndens tolkningar av lagen når ut till alla länsstyrelser, finns det hopp om att lagen tillämpas lika i hela landet. Det borde rimligtvis inte få förekomma en praxis i ett län, en annan i ett annat län. Men sådant händer och hände framför allt före 1986.
Nämnden skall också följa utvecklingen inom namnskick och namnbruk och med stöd av den komma med förslag till förbättring av lagstiftningen. Det var t.ex. på initiativ av nämnden som namnlagen 1991 tillkom.
I sitt arbete skall nämnden dessutom, för att citera propositionen från 1985, ”främja och skydda vår nationella namnkultur”. Det sistnämnda önskemålet formulerades långt innan lagstiftarna kunde ana att vi skulle bli medlemmar av EU och att trycket från främmande kulturer kanske skulle komma att öka ytterligare.
Det är kanske också på sin plats att påminna om att ett annat mål med släktnamnslagen 1985 var att ”säkerställa släktnamnets varaktighet och oföränderlighet”. Också den lagen syftade till att bevara vår nationella identitet.
En vanlig medborgare kommer oftast indirekt i kontakt med namnnämnden, nämligen då han eller hon hos länsstyrelsen ansöker om namnändring. Då kan tågordningen vara följande: Länsstyrelsen begär utlåtande av namnnämnden som tar ställning till ansökan. Nämnden förordar eller förordar inte den och anger sin motivering. Därefter fattar länsstyrelsen sitt beslut. En godkänd ansökan kungörs i Officiella tidningen, en icke-godkänd ansökan har sökanden rätt att bemöta.
I motsats till vad folk ofta tror är namnnämnden således inget beslutande organ, endast ett rådgivande. Och jag kunde kanske tillägga att den inte heller består av en samling gamla stofiler som gör allt för att sätta käppar i hjulet för hugade namnbytare, utan av en grupp experter med intresse för namn och med en vid syn på namnens funktion i våra språk och vårt samhälle. Men nämnden är givetvis bunden av lagen.
Vem sitter i nämnden?
Nämnden leds av en ordförande eller vice ordförande som skall vara jurister. De övriga medlemmarna är fyra och bör vara insatta i folkbokföring, genealogi, finska språket och finsk namnforskning respektive svenska språket och svensk namnforskning. De sistnämnda medlemmarna har personliga suppleanter.
Under den pågående femårsperioden verkar Urpo Kangas, biträdande professor i civilrätt vid Helsingfors universitet, som ordförande. Han är bl.a. känd som författare till boken Ihmisen nimi. Nimenmääräytymisen oikeudelliset rajat (”Människans namn. De rättsliga gränserna för hur namn bestäms”, min övers.).
Tre av medlemmarna har varit med från början, nämligen regeringsrådet Sakari Vanhala (folkbokföring), byråchefen Eeva Maria Närhi (finsk namnforskning) och undertecknad, som under den första perioden var namnexperten Kurt Zilliacus suppleant. Svensk suppleant i dag är fil.mag. Margareta Dahlberg. Dessutom har nämnden en sekreterare anställd på heltid.
Vad förordar namnnämnden?
Namnnämnden sammanträder i stort sett en gång i månaden och har numera på föredragningslistan i medeltal drygt hundra ansökningar. Under år 1994 behandlades omkring 1 200 ärenden.
De flesta ansökningar förordas. Vid april månads möte förelåg exempelvis 110 ansökningar och av dem förordades 87 %. En annan sak är hur länsstyrelserna beaktar nämndens utlåtanden. Oftast följs nämndens rekommendationer. Men det händer att länsstyrelser går emot nämnden. Det är då vanligen fråga om byte av förnamn där länsstyrelserna kan ha en liberalare åsikt och som officiella förnamn.
Jag skall i det följande ta upp några typer av ansökningar som i regel blir godkända.
Popov, Semjonov och Zdanov
Första förutsättningen för byte av släktnamn är enligt lagen att ett namn medför olägenhet för bäraren genom att det är främmande, har en mindre attraktiv betydelse i allmänspråket eller är mycket vanligt.
År 1906 och på 1930-talet, då tusentals finnar bytte släktnamn, var det de svenska namnen som man ville bli kvitt, ibland också de ryska. I dag är det sällan någon byter ut ett svenskt namn därför att det känns främmande. Snarare är trenden den motsatta.
Men vi har fått en ny grupp av människor som har besvär med sina främmande släktnamn i sin nya miljö. De är t.ex. återinflyttade ingermanlänningar som bär ryska släktnamn eller släktnamn med rysk translitterering. De kan ansöka om att återfå hustruns eller mormors finska namn eller den form av namnet som de varit registrerade under i Finland på 1930-talet eller som soldater i fortsättningskriget. Så byts t.ex. ett Popov, Semjonov eller Zdanov ut. Andra namnbytare är araber eller spanjorer med många eller för det finska örat svåra namn.
Hiiri, Löllö och Sikanen
Det finns förvånansvärt många finskspråkiga som bär släktnamn som väcker munterhet eller rentav mindre angenäma associationer. Bland svenskspråkiga är de i dag ytterst sällsynta, förmodligen därför att de byttes ut redan i seklets början. För sökande med bl.a. följande namn har namnnämnden haft förståelse: Alatalkkari, Hauska, Hiiri, Hourula, Junttila, Karvonen, Kiimala, Kultanen, Löllö, Lötjönen, Myöhänen, Mömmö, Noppee, Partanen, Sikanen, Sikiö och Suutari (för en person som inte är skomakare till yrket).
Virtanen och Johansson
Namnets viktigaste uppgift är att identifiera. Men när många personer bär samma släktnamn och därtill kanske samma förnamn, upphör namnet att vara särskiljande. Det får folk i vårt land med namn som Virtanen, Nieminen eller Mäkinen uppleva, men också en och annan Johansson, Lindholm och Blomqvist, och därför vill de byta. Då namnnämnden har tillgång till släktnamns frekvenser och spridning i landet, kan den lätt ta ställning till om en person har orsak till namnbyte eller inte på grund av att namnet är vanligt.
Flicknamn byts ut och dopnamn återtas
Kvinnor får, såsom ovan nämnts, tack vare släktnamnslagen behålla sitt flicknamn då de gifter sig eller, om de så önskar, återta det. Av den statistik som görs upp av Befolkningsregistercentralen framgår att 7,5 % av de vigda paren 1986, dvs. då lagen varit i kraft ett år, behöll sina respektive släktnamn. År 1991 var procenten uppe i 9,1, men de därpåföljande åren sjönk den något och år 1994 var den 8,2.
Vad den statistiken inte berättar är, att en del av de här kvinnorna senare avstår från sitt flicknamn och anhåller om mannens släktnamn eller ett dubbelnamn. Det är tydligen trots vårt emanciperade samhälle opraktiskt att det i en familj finns två släktnamn. Det första barnets ankomst har ibland visat sig leda till namnbyte.
Fr.o.m. november 1991 är det lätt att ändra förnamn. Kanske rentav för lätt. För det är många som bytt men som efter en kort tid velat återta sin gamla namnkombination eller något av sina ursprungliga dopnamn. Det förordas naturligtvis. Folk tycks glömma att man växer in i sitt namn, att det bildar en helhet och att det kan vara ett band som förenar en med tidigare generationer.
Vad förordar namnnämnden inte?
Också bland de ansökningar som namnnämnden inte förordar kan man urskilja vissa grupper, även om det kanske förekommer mer individualitet bland de avslagna än bland de godkända ansökningarna. Några typer av ansökningar som namnnämnden inte förordar och som länsstyrelsen i regel inte heller godkänner skall nämnas.
Makar, dvs. personer som är lagligt vigda, kan bära ett gemensamt släktnamn eller ett s.k. dubbelnamn (se närmare nedan). Sambor är enligt namnlagen inte jämställda med makar. Därför kan namnnämnden inte förorda, och länsstyrelsen inte godkänna, en ansökan där sambor anhåller om ett gemensamt släktnamn eller den ena parten om ett dubbelnamn.
Dubbelnamn kallar vi ett släktnamn som vanligtvis bärs av en gift kvinna och som oftast består av hennes flicknamn + mannens släktnamn. I jämställdhetens namn kan som sagt också mannen anta ett dubbelnamn. Den senare möjligheten utnyttjas likväl sällan hos oss. Av de 248 598 vigda männen 1986–1994 var det nämligen bara 1 440 eller 0,6 % som över huvud taget tog hustruns släktnamn som familjens gemensamma namn och endast 155 som tog ett dubbelnamn. Att märka är att det här slaget av dubbelnamn som man får genom äktenskapet är i personligt bruk. Det går inte i arv.
Det finns ärftliga dubbelnamn i vårt land, men de har ett annat ursprung. Som exempel kan nämnas adelsnamn som Yrjö-Koskinen, svensk-finska blandnamn från sekelskiftet som Gallen-Kallela och släktnamn som går tillbaka på hemmansnamn, typ Stor-Thors och Rinta-Jouppi.
Lagens ”förfader” är inte farfars morfars mormors bror
Intresset för namn som är gångbara ute i Europa har ökat. Svenska släktnamn kan vara sådana. Det finns många, också finskspråkiga, som i släkten kan hitta bra, trevliga och kanske ovanliga svenska släktnamn värda att återuppliva, t.ex. Mörtengren, Sarf, Steckman och Uhlbäck. Lagen tillåter att man återtar en förfaders namn, men med ”förfader” avses inte farfars morfars mormors bror utan en förfader eller förmoder i rakt nedstigande led, 3–5 generationer bakåt. Om namnet burits av en avlägsnare släkting och det i dag inte längre förekommer, har namnnämnden också godkänt namnvalet, för det kan då betraktas som ett nytaget namn.
”Jag tänker flytta utomlands och mitt finska släktnamn är besvärligt”, heter det i flera ansökningar. Sådana blir sällan godkända, för det är enligt lagen ingen förutsättning för namnbyte att man tänker flytta utomlands, åka på turistresa eller studera i främmande land någon tid. Man bör vara bosatt utomlands och namnet skall vara till förfång, för att ett namnbyte skall anses motiverat.
Tummen ned för Lumberjack
En liten grupp finländare som gärna vill byta till nya släktnamn är de som råkat i klammeri med rättvisan. De motiverar sin ansökan med att de vill börja ett nytt liv under ett nytt, obefläckat namn. Så långt är allt väl. Men när det föreslagna nya namnet är Cobra, Fielding, Dannenberg, Mad Max, Quality eller Lumberjack undrar man om de har rent mjöl i påsen.
Främmande släktnamn förordas inte, såvida sökanden inte har band till en främmande kultur, hur finurliga och symboliska namnen än må vara. På den punkten är alla lika inför lagen. Ett namn som Fleischer, som nyligen låtit tala om sig i pressen, har tillkommit före namnnämndens tid
De tjugo mest frekventa svenska släktnamnen i Finland år 1990, bland dem Johansson, Lindholm och Blomqvist som nämns i artikeln.
Rangnr Namn Antal namnbärare
Johansson 8727
Lindholm 7567
Nyman 7452
Karlsson 7328
Lindström 6286
Andersson 6237
Eriksson 5812
Lindqvist 5015
Lindroos 4893
10 Lindberg 4215
Helenius 3948
Gustafsson 3901
Lindgren 3784
Blomqvist 3774
Helin 3651
Eklund 3647
Jansson 3538
Nylund 3494
Lindfors 3398
20 Nyberg 3370