Förra året kom en helt ny svenska definitionsordbok ut, Natur och kulturs svenska ordbok. Bakom den står en arbetsgrupp på över tjugo personer, men som författare anges Per Olof Köhler, Ulla Messelius och Birgitta Hene (tillika huvudredaktör). Därtill finns det ett femtontal redaktörer och bidragsgivare. Enligt baksidestexten vänder sig ordboken ”till alla som lär sig svenska, både ungdomar och vuxna.” Man behöver inte bläddra mycket i boken för att konstatera att det verkar röra sig om ett gediget arbete.

Ordboken innehåller enligt förordet drygt 23 000 ord och närmare 9 000 idiom och uttryck (i baksidestexten sammanslagna till 32 000 ord och fraser) och därtill 31 000 språkexempel. Jämfört med Svensk ordboks 100 000 och Nationalencyklopedins ordboks 137 000 ord och fraser verkar det inte så mycket, men för en svensk­inlärare räcker det säkert en god bit på väg. Som det står i förordet: ”vilket mer än väl täcker svenskans centrala ordförråd.”

Till formatet är boken en aning tung och otymplig (20,5 x  22 x 5,5 cm), men i gengäld är layouten mycket klar. Artiklarna är lättöverskådliga med litet luft emellan och typsnittsanvändningen gör det lätt att hitta just den information man söker i en artikel. I princip är utformningen traditionell med uppslagsorden i fetstil, ordförklaringarna i brödtext och språkexemplen i kursiv. Betydelsemomenten är numrerade. Det som gör artiklarna så överskådliga, åtminstone före en van ordboks­användare,  är den funktionella uppdelningen mellan typsnitten antikva och sanserif. Allt språkligt material (uppslagsord, böjningsformer, exempel) är tryckta i sanserif och metaspråket (definitioner, förklaringar ordklassbeteckningar och andra angivelser) i antikva. (Jag är medveten om att blandningen av antikva och sanserif i en och samma text är omdiskuterad, men jag tycker definitivt den har fog för sig i en ordbok, där informationskategorierna är många.)

Ordboksartiklarna

Vad finns det då för information i artiklarna? Det man genast fäster sig vid när man öppnar boken är att den obestämda artikeln anges framför substantiviska uppslagsord. Om ett ord inte just används med obestämd artikel står den inom parentes. Ordklasstillhörighet anges genomgående genast efter uppslagsordet, eller efter den explicita uttalsangivelsen om en sådan finns. Böjningen ges i vinkelparenteser och hela orden skrivs ut (eller åtminstone hela efterleden om ordet är långt). Vissa ”hjälpord” sätts in: några; ha, vara. Angivelserna är alltså betydligt explicitare än i ordböcker normalt.

Efter böjningsangivelsen följer definitionen, som jag återkommer till nedan, och efter den eventuella språkexempel. Med språkexempel avses då exempel som visar hur uppslagsordet används i angiven betydelse. Om artikeln är momentindelad finns språkexemplen inom respektive moment.

Exempel av en annan typ är idiom och mer eller mindre fasta fraser, partikelverb inbegripna. De grupperna sammanfattas i användaranvisningarna under benämningen  fraser. Fraserna finns sist i artikeln, efter det sista betydelsemomentet om artikeln är momentindelad. Fraserna kan i sin tur ha språkexempel (jfr artiklarna hack och hacka i utdraget ur ordboken ovan) och ibland till och med momentindelning för betydelsebeskrivningen. Medan språkexemplen är tryckta i kursiv är fraserna tryckta i fetstil i samma typsnitt som uppslagsordet men med något mindre teckengrad. De blir alltså ett slags sublemman (=underuppslagsord), vilket jag tycker är lyckat. En del gräns­dragningsproblem gissar jag att redaktionen fått brottas med när det gällt exempelklassificeringen. Nämnas kan att betonad partikel anges med en rak apostrof inte bara i fraserna utan också i ordför­klaringarna.

Specialartiklar

Ett antal ord som det finns mycket idiomatik kring har brutits ut ur det alfabetiska systemet och gjorts till s.k. specialartiklar. Sådana uppslagsord är t.ex. få, ge, ta, komma, gå, ligga, stå; hand, fot, huvud, hjärta. Sammanlagt finns det 36 special­artiklar. De ser ut som de vanliga ordboksartiklarna men med uppslagsordet i något större tecken­grad om med streck ovanför och under artikeln. I förtexterna finns ett schema över vilka specialartiklarna är.        

Ordförklaringarna

Ordförklaringarna eller definitionerna är överlag konkreta och lättillgängliga men ändå koncisa. Eftersom jag recenserade Första svenska ordboken i Språkbruk 4/2001 faller det sig naturligt att göra en del jämförelser, särskilt med tanke på att ordböckerna delvis vänder sig till samma mål­grupp.

När det gäller kravet på att ord som förekommer i förklaringarna skall gå att slå upp i ordboken klarar sig Natur och Kulturs ordbok bättre än Första svenska ordboken. För påssjuka är definitionen ”en sjukdom som gör att halskörtlarna svullnar”. Ordet halskörtel saknas, men däremot finns körtel med som uppslagsord med adekvat förklaring. Feber definieras som ”en för hög temperatur i kroppen när man är sjuk” och temperatur har förklaringen ”ett mått på värme eller kyla i grader”. Båda exemplen hänför sig till dock vädret. Ordet ilsken förklaras som ”mycket arg”. I förklaringarna till granit, marmor och skiffer (gnejs saknas som uppslagsord) används sten som övergripande begrepp i förklaringen. Ordet sten kan i och för sig användas som ämnesord (trappan är av sten) men denna funktion noteras bara indirekt under uppslagsordet i form av exemplet stengolv. Definitionen lyder ”en bit hårt berg” och därtill finns det en bild av en stenbumling.

I förklaringarna för bäck, å, älv och flod används ordet ström i stället för det mer abstrakta vattendrag. I och med att ström har definitionen ”vatten som rinner snabbt” blir det en viss motsägelse i förhållande till förklaringen till å, som lyder ”en ström av vatten som rinner ganska sakta genom naturen”. Skillnaden mellan  bäck, å, älv och flod blir ganska klar, även om storleksförhållandet mellan älv och flod kanske blir något felaktig: floden beskrivs som ”en bred ström av vatten” medan älven anges vara ”en mycket bred ström av vatten”. Under flod finns exemplet I Sverige kallas floder oftast för älvar och åar, vilket är något vagt. Exemplet kan tolkas så att man om floder i allmänhet säger så, och inte bara om de som är belägna i Sverige (och övriga Norden). Under älv finns exempel på svenska älvnamn.

I fråga om barnsjukdomarna kan konstateras att benämningen barnsjukdomar ingår i definitionerna för kikhosta och röda hund (kommer upp under röd) men däremot inte i definitionerna för mässling, påssjuka, scharlakansfeber och  vattkoppor. För barnsjukdom lyder definitionen ”en sjukdom som barn kan få, t.ex. mässling, påssjuka och  vattenkoppor”, alltså precis de sjukdomar som inte har ordet i förklaringen. (Formen vattenkoppor tas upp som uppslagsord men med hänvisning till vattkoppor.) Den överförda användningen av barnsjukdom noteras: ”ett problem med något som är nytt”.

Någon enstaka cirkeldefinition har jag stött på. Det är i och för sig förståeligt, och i användaranvisningarna konstateras det mycket riktigt: ”För de vanligaste orden blir förklaringarna av grundbetydelsen med nödvändighet svårare än ordet självt, […] och cirkeldefinitioner kan inte alltid undvikas.” Men ändå finns det något fall där jag saknar större tydlighet. Skillnaden mellan sladd och ledning blir t.ex. inte helt klar:

sladd 1 en elektrisk ledning som går t.ex. från en apparat till ett vägguttag ® bild
ledning 2 en tjock sladd med t.ex. elektricitet
elledning  

Bilden på sladden är visserligen åskådlig, men slår man upp bara ledning kan man få för sig att de ledningar som går från stolpe till stolpe också kan kallas sladd. I förbigående noterar jag en borttappat preposition i första momentet av ledning: ”… värme kommer ’in ett hus”.

Även om mitt allmänna intryck är att definitionerna är bra stöter man på en del mindre lyckade när man bläddrar. Lustiga är t.ex. förklaringarna till slejf och bröst:

slejf ett band som gör att t.ex. skor eller kläder sitter fast
bröst 1 en av de två kroppsdelar på en kvinna där det finns mjölk till hennes barn

Förklaringen till stjärt är bristfällig:

stjärt bakdelen av kroppen på djur och människor ® bild

Bilden visar en människostjärt, och här saknar jag en precision för vilka djur som typiskt har stjärt, för bakdelen på t.ex. hundar, katter eller kor benämns ju inte så. Fågel- och fiskstjärten kunde också med fördel ha illustrerats.

För ordet skygglappar går man direkt på uttrycket ha skygglappar för ögonen och noterar inte den konkreta betydelsen. För bulldozer är beskrivningen ”en maskin med en skovel längst fram”, vilket inte är riktigt adekvat. Dels är skovel via spade definierat bara som ett handredskap,  dels är det väl snarast ett schaktblad eller en skopa som en bulldozer är försedd med.

Illustrationer

Ordboken innehåller en hel del illustrationer (litet över 550 enligt användaranvisningarna). Det är fråga om enkla och schematiska teckningar men de fyller en viktig funktion när det gäller att åskådliggöra svårförklarliga saker och förhållanden. Ett bra grepp är att samma illustrationer återkommer för uppslagsord med motsatta betydelser t.ex. hög och låg, in och ut, innanför och utanför, inuti och utanpå, efter och före. Inte oväntat hittar man inkonsekvenser i fråga om vilka ord som illustrerats. Det är för det mesta är inget problem, men i något fall blir det störande:

fyrkant en figur som har fyra sidor ® bild
kvadrat 1 en fyrkant med räta vinklar och lika långa sidor
rektangel en figur med fyra hörn och räta vinklar ® bild
romb en fyrkant med fyra lika långa sidor och med sneda vinklar

Bilden på fyrkanten är en kvadrat. Det är väl i och för sig den prototypiska fyrkanten, men en oregelbunden figur kan ju också kallas fyrkant, och i all synnerhet med tanke på att ordet ingår i definitionen av romb blir det förvirrande. För användare som inte utan vidare vet vad räta och sneda vinklar är hade det varit bra med en illustration för kvadrat och romb också.

Valensangivelser

Ordboken är systematisk på många vis, men en sak som verkar ha försummats rätt mycket är uppslagsordens valens. Det här är en brist, för valensen kan ju vara nog så knepig att få korrekt för icke-svenskar. Ofta men långt ifrån genomgående framgår valensen av språkexemplen. För nöjd och missnöjd får man tack vare exemplen veta att det heter nöjd med. För förargad finns exemplet Hon var förargad på chefen, men däremot framgår det inte att förargad över något också är möjligt. För förtroende finns exemplet Ha förtroende för någon men för erfarenhet framgår det inte att det heter erfarenhet av något.

Vad gäller verben framgår prepositionen i språkexemplen för t.ex. berätta, fjäska, fnysa, gnälla, knåpa, pyssla och skryta.

För diskutera finns det bara ett exempel med hur-sats och för grubbla framgår prepositionen på men inte över. För betala framgår inte konstruktionen betala någon för något. Under verbet förhandla finns bara exempel med plurala subjekt medan konstruktionen förhandla med någon inte kommer upp.

I artikeln tala saknas konstruktionsangivelsen tala om något med obetonad preposition i betydelsen ’diskutera, prata om något’, t.ex. vi talade om vädret, vi talade om den nya bilen. Bland fraserna finns tala illa om någon samt tala ’om något i betydelsen ’berätta’ med exemplet Du får inta tala ’om för någon att jag varit här. Här ifrågasätter jag för övrigt placeringen av talas vid som fras under tala, eftersom det handlar om ett annat verb. Den jämförbara frasen följas åt t.ex. kommer upp under uppslagsordet följas och inte under följa.

Det som inte heller framgår är om en valens är obligatorisk eller om platsen kan stå ofylld. För folk med interferens från andra språk hade det här varit bra att få veta det.

Exempel är verben betjäna och trafikera, som ju ofta används felaktigt i finlandssvenska (översatta?) texter. Det förra saknar språkexempel. Det senare har ett exempel Flygbolaget trafikerar sträckan Malmö–London. Det syns alltså att verbet är transitivt men det framgår inte att objektet är obligatoriskt och att satsen *flygbolaget trafikerar mellan Malmö och London inte är korrekt svenska.

Verben härma och härmas definieras exakt lika: ”göra likadant som någon, t.ex. säga samma sak eller klä sig på samma sätt” och det finns inga exempel. Man får alltså inte veta att s-formen alltid är objektslös medan härma tar objekt.

Betoning och uttal

Betoning anges i själva uppslagsordet och det systemet är enkelt och klart. Betonad kort vokal markeras med en punkt under bokstaven och betonad lång vokal med ett streck under bokstaven. I osammansatta ord finns alltid en betoningsmarkering i sammansatta två. Det här systemet fungerar bra för svenskan. Grav accent anges med en liten upphöjd bock efter ordet, vilket jag tycker är fyndigt. Jag känner inte till i vilken mån metoden använts tidigare.

Däremot ställer jag mig tveksam till uttalsangivelserna mellan snedstreck efter uppslagsordet. Jag skall inte gå in på någon längre diskussion, men en sak vill jag påtala, nämligen systemet för hur stavelsekvantiteten anges.

Det jag opponerar mig mot är att lång konsonant enkeltecknas utan att förses med någon längdangivelse (annat än den indirekta att den föregående vokalen anges som kort). För icke-svenskar som är vana med andra stavelsekvantiteter än bara V:K och VK: kräver systemet extra tankemöda. Med min finlandssvenska bakgrund tolkar jag vid första anblicken angivelsen /hånåm/ som att honom  skall uttalas kortstavigt. Samma gäller skovel.

En del missar i uttalsangivelserna har jag stött på. En är skovel ovan. Enligt Nationalencyklopedins ordbok och SAOL 12 skall det vara å- och inte o-ljud och å:et kan vara antingen långt med efterföljande kort v eller kort med långt v.

En annan miss är uttalsangivelsen för uppslagsordet känna i specialartikeln som anges med tj- istället för ç.

Förtexterna

Redaktionen har inte fallit till föga för devisen att ”användarna ändå inte läser förordet” utan försett ordboken med rätt omfattande förtexter. De inleds med ett kort förord. Sedan följer teckenför­klaringar, en förteckning över specialartiklarna och en sida med översiktliga anvisningar för hur ordboksartiklarna skall läsas. Efter det finns en lista över referenslitteraturen och därefter ett avsnitt rubricerat Inledning med en mer ingående presentation av ordboken och ordboksartiklarna, alltså användaranvisningarna. Därefter följer några sidor med ordgrupper av olika slag eller sammanlagt 29 semantiska grupper.

Följande avdelning är översikter över Sveriges landskap och världens länder med tillhörande inbyggarbeteckningar och adjektiv. Sist i förtexten finns förteckningar över alla ord i ordboken som uttalas med j-ljud, sj-ljud respektive tj-ljud trots att de skrivs med t.ex. g, hj, sk, k osv.

Att referenslitteraturen är med är värt en stor eloge. Av någon anledning är det snarare regel än undantag att sådana uppgifter inte ges i ordböcker. Listan omfattar en sida och består till största delen av språkvetenskaplig litteratur, men också tre viktiga ordböcker finns med: Nationalencyklopedins ordbok, Svenska Akademiens ordlista (12 uppl.) och Svensk Handordbok.

Sammanfattning

Natur och Kulturs Svenska Ordbok är ett gediget arbete som trots vissa brister utan vidare kan rekommenderas. Mina allvarligaste invändningar gäller uttalsangivelserna och avsaknaden av formella valensangivelser. Ordboken vänder sig naturligtvis först och främst till icke-modersmålstalare, men jag tror att även svenskar kan ha utbyte av den, för den är på det hela taget överskådlig och systematisk och betydligt tillgängligare än mer omfattande ordböcker, särskilt för folk som inte har så stor ordboksvana. Priset är dock förhållandevis högt, 53,82 euro (320 mk) i standardutgåva jämfört med 57,52 euro (342 mk) för Svensk ordbok med 100.000 ord och fraser och 29,43 euro (175 mk) för Norstedts första svenska ordbok med 18.000 ord och fraser (prisuppgifterna från slutet av januari 2002).