Nyckeln till ett människovärdigt liv
2/2002

Mikael Reuter

Nyckeln till ett människovärdigt liv

 

Ditt barn får mat och dricka på sitt bord.

Får det också en egen skärv av ord?

Ditt barn får ting av trä och plagg av ull.

Får det också sin del av språkets gull?

Ditt barn får ömhet och föräldrafamn.

Ger du det också tingens rätta namn?

Giv barnet talets fulla gåva.

Giv det nyckeln till ett mänskovärdigt liv!

(Benedikt Zilliacus)

 

I detta nummer av Språkbruk ingår bland annat en intervju med Eivor Sommardahl som i ett par års tid har rest omkring som språkkonsult för de svenska skolorna i Finland, först på deltid i Hugo Bergroth-sällskapets regi och sedan på heltid i ett projekt som finansierades av Svenska kulturfonden och genomfördes av Forskningscentralen för de inhemska språken i samarbete med Utbildningsstyrelsen.

Jag nämnde det här projektet redan i min ledare i förra numret av Språkbruk, men jag vill gärna ta upp det en gång till. Det är nämligen ett utmärkt exempel på två aktuella saker: för det första att språkvård inte bara handlar om språkriktighet och finlandismer, och för det andra att den svenska språkvården i Finland allt mer börjar se skolan som en av sina viktigaste målgrupper.

Orsaken till att vi vill rikta in oss på skolans område är uppenbar. Den tidigare koncentrationen på massmedier, myndigheter och översättare har visserligen varit motiverad, eftersom dessa alla är nyckelgrupper bland språkbrukarna med stor betydelse för språkets uteckling. Men för att de kommande generationerna av journalister, jurister, tjänstemän, översättare och andra språkbrukare ska kunna fungera på svenska måste de ha tillräckliga färdigheter i modersmålet redan när de lämnar skolan. Visserligen mognar språkfärdigheten under studier och i arbetslivet, men för den som från början har fundamentala brister är detta sällan tillräckligt.

Projektet med en språkkonsult för skolorna har framför allt gått ut på att diskutera olika sätt att stimulera elevernas svenska – både inom skolan och på fritiden. Här behövs medverkan inte bara av modersmålslärarna utan av hela lärarkåren. Modersmålsundervisningen är visserligen viktig, men den kan aldrig ersätta den språkutveckling eleverna genomgår eller borde genomgå när de lär sig andra ämnen. Det är därför som alla lärare i den svenska skolan har ett ansvar för elevernas svenska och därmed en uppgift som språkliga förebilder. Problemet är bara att de andra ämneslärarna – i motsats till modersmålslärarna – inte alltid är medvetna om detta ansvar.

En viktig och delvis kontroversiell del av frågan om svenskan i skolan handlar om läromedel. Hur länge fungerar den nu rådande modellen att läroböcker i t.ex. matematik och biologi översätts från finska, med den inverkan detta oundvikligen tycks ha på språket i läromedlen? Är det dags att överväga möjligheten att i stället använda rikssvenska läroböcker anpassade till finländska förhållanden?

De här frågorna kommer säkert att aktualiseras i den framtida läromedelsdebatten, men i väntan på de övergripande lösningarna nöjer jag mig med att konstatera att Svenska språkbyrån redan i flera år har arbetat också med språket i läromedlen. Med stöd av anslag från Svenska folkskolans vänner har vi kunnat hjälpa läromedelsförlagen framför allt med språkgranskning men också med kurser. De språkliga problemen i översatta läromedel diskuterades i Språkbruk nr 2/2001 av Monica Äikäs, en av språkgranskarna. Hon har nu också publicerat en bok med titeln Skriv klart. Språkliga råd för läromedelsförfattare och läromedelsöversättare (se s. 32). Den kompletterar Ingegerd Nyströms Språktips för läromedelsförfattare som kom ut 1999 på initiativ av Hugo Bergroth-sällskapet.

Vi får hoppas att satsningen på språkstimulans och bättre läromedel ger resultat. Men ett är säkert: skolan kan inte ensam ansvara för att elevernas svenska utvecklas. De familjer som väljer att sätta sina barn i svensk skola bär det yttersta ansvaret för att barnen redan från början behärskar skolans språk tillräckligt väl för att kunna tillgodogöra sig undervisningen, och för att de får fortlöpande språklig stimulans också utanför skolans väggar.

De svenska skolorna är varken språkbadsskolor eller språkskolor i traditionell bemärkelse. Det är därför rimligt att kräva att de barn som börjar i svensk skola från början har de språkliga förutsättningar som behövs för att följa undervisningen. Har de det inte är det värst för dem själva men illa nog också för de andra, eftersom undervisningen måste anpassas efter de språkligt svaga.

Att de barn som går i svensk skola får tingens rätta namn och talets fulla gåva på svenska är alltså något som både föräldrar och lärare har ansvar för. Tips om hur man kan gå till väga finns i riklig mängd i Eivor Sommardahls bok På god grund. Idébok för skolan (se s. 32). Förhoppningsvis kan de idéer som presenteras där ge nyckeln till ett människovärdigt liv också för de elever som annars hade fått kämpa med språksvårigheter under hela sina skoltid.

Mikael Reuter