I Språkbruk nr 1/2000 besvaras en fråga om ur­sprunget för ordet karonka, i betydelsen doktorsmiddag, fest, bjudning, kalas o.s.v. Ursprung­et för ordet är franskt, ej ryskt. I finlandssvenskan har ordet i formen karonka och betydelsen doktorsmiddag inlånats från finskan, tydligen under de senaste årtiondena.

I undertecknads ungdom på 1960-talet hörde man det inte, annat än i finska sammanhang. Däremot förekom i vardagsspråk, bl.a. bland barnen, uttrycken ”hela konkaronkan” och betydelsen var ”hela följet, hela hopen”. ”Han drog i väg med hela konkaronkan”, ”Där var Lindströms och hela konkaronkan”, hela flocken.

Ordet konkarong är franska. Det avser en på 1700-talet vanlig, hög kvinnomössa, uppbyggd av flor och bandrosetter kring en stomme av ståltråd. I Paris nämns conquéron på 1750-talet som huvudbonad för bruden. Verbet conquérir betyder i formen conquérant ’bedårande, kokett erövrerska’. I tidningen L’Indicateur, utgiven i Bryssel 1778, nämns ”coeffure en conquérante”. Johan Henrik Kellgren har i sin dikt ”Julklappar”, i Stockholms Posten 1779 konkarong-mössan som kvinnans dröm och Fru Lenngren talar i dikten Vauxhallen 1796 om ”gummor i styf konkarong”. I Finland har huvudbonaden blivit vanlig från och med 1760-talet, t.ex. i Borgå stad, Åbo och Gamlakarleby.

Ordet har sedermera fått den överförda betydelsen ”följe, släptåg”, när mössan blivit omodern, ett fenomen som vi finner också när det gäller andra klädesplagg.

När ordet inlånats i finskan har förleden ”con-” fallit bort och nu har således ett återlån till finlandssvenskan skett.

Ordet karonkas svenska (< franska) ursprung förklarar dess förekomst på Åland, som ju under 1700-talet upplevde en högkonjunktur i sedvänjor och mode på prästgårdarna.

Ordets etymologi utreddes av framlidna professor Riitta Pylkkänen i hennes stora arbete ”Säätyläisnaisten pukeutuminen Suomessa 1700-luvulla” (Finska Fornminnesföreningens Tidskrift 84, 1982). Detta inlägg baseras på denna bok (s. 275 f.).

 

Bo Lönnqvist, professor, Jyväskylä


Kommentar:

Bo Lönnqvists teori om etymologin för ordet karonka är utan tvekan intressant och värd att beakta som en möjlig tolkning. Ändå kan det inte hjälpas att teorin om att ursprunget är det ryska ordet korónka (bl.a. ’svit i kortspel’) förefaller mer sannolik, och det är också den etymologin som ges i den finska etymologiska ordboken Suomen sanojen alkuperä. Också Hugo Bergroth beteck­nar i Finlandssvenska (1917) ordet karonka som en russicism, vilket enligt min mening måste tillmätas rätt stor vikt eftersom kontakten med det ryska var så mycket mer levande på Bergroths tid.

Att karonka används speciellt om fester av typen doktorsmiddagar (speciellt i finskan) och skolavslutningsfester (på Åland) kan möjligen ha att göra med att dessa ses som ett slags ”krö­ningar” – ry. korónka är diminutiv av koróna ’krona’.

Att karonka skulle ha kommit in i finlands­svenskan först efter 1960-talet stämmer inte. Det nämns som sagt redan av Hugo Bergroth i Finlandssvenska, och upptas i alla upplagor av hans mer kortfattade bok Högsvenska (efter Bergrothsdöd redigerad av Björn Pettersson). Många äldre finlandssvenskar kan också intyga att det har använts före 1960-talet. Till Åland har det troligen kommit med inflyttade finlandssvenskar, men vi skall inte heller glömma att åländska dialekter har ett starkt inslag av russicismer sedan den tid ryska trupper var förlagda till Åland.

Oberoende av om vi utgår från det ryska korónka eller det franska conquéron är betydelseutvecklingen inte alldeles lätt att förklara. Det som enligt min mening är avgörande i bägge fallen är att ljudformen hos ord som karonka, konkarong (den sverigesvenska motsvarigheten till konkaronka) och konkaronka lämpar sig bra för de betydelser de här orden har fått. Vi kunde kanske jämföra med det numera nästan utdöda finlands­svenska ordet bataklang som också betyder fest. Ursprunget är uppenbarligen franskt även om etymologin är oklar, men associationen till det svenska klang har säkert spelat en roll.


Mikael Reuter