Om finska språkval i Sverige
1/2011

Kaarlo Voionmaa

Om finska språkval i Sverige

Min hustru gick i en finskspråkig skola i Helsingfors medan hennes bror gick i en svenskspråkig. Båda pratar svenska med sin pappa och finska med sin mamma. Svärfar går över till finska så fort jag eller något av våra fyra barn är närvarande. Med grannarna pratar man antingen svenska eller finska eller både och. Så är det i mitt tidigare hemland, det tvåspråkiga Finland på de orter där svenskan har fotfäste.

Så kan det också gå till i Sverige, som har varit mitt hemland sedan 1980. Här finns det platser där finskans närvaro är märkbar, dvs. orter där de finsktalandes andel är mycket eller relativt hög som t.ex. Haparanda och Övertorneå i norr, Eskilstuna och Västerås i Mellan­sverige eller Borås i Västra Sverige. Sverige har dock valt en annan väg i sin språkpolitik än Finland. Här delas kommunerna inte efter sin befolknings modersmål i enspråkiga eller två­språkiga kommuner som i Finland utan alla svenska kommuner är svenskspråkiga, men med en viktig reservation.

I enlighet med den nya minoritetsspråkslagstiftningen har man infört s.k. förvalt­ningsområden för minoritetsspråken i norra, mellersta och västra Sverige. För finskans del gäller att man nu i över 30 olika svenska kommuner utvecklar förskolor och äldreomsorg på finska samt gör det möjligt för invånare att sköta sina ärenden hos myndigheter på finska om de så önskar.

Att vi som bor i Sverige ska kunna svenska är självklart, och detta stöds också av den gäl­lande språklagen där det i paragraf 4 står att ”Svenska är huvudspråk i Sverige.” Lika själv­klart är det inte att man i Finland ska kunna finska, för både svenska och finska är landets nationalspråk (Språklagen, 1 kap, 1 §). Det lär gå att leva sitt liv helt och hållet på svenska även på det finska fastlandet. Man har lagen på sin sida och man har till sitt stöd en omfattande infrastruktur på svenska, allt från svenskspråkiga dagis, förskolor och skolor till ett mångsidigt medie- och kulturutbud på svenska.

I Sverige saknas det en finskspråkig infrastruktur av lika vida mått som den fin­lands­svenska i Finland, även om man kan lyfta fram egen språkvård, egna radioprogram, ett ganska aktivt föreningsliv, akademiska institutioner som Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälar­dalens högskola och sju privata skolor med finskspråkig profil där en del av undervisningen bedrivs på finska.

I fråga om brister kan man nämna att det inte finns en enda finskspråkig dagstidning trots att det enligt RUAB:s (Radioundersökningar AB) enkätundersökning bor ca 464 000 personer i landet som förstår finska eller meänkieli (tornedalsfinska). I motsats till Finland saknas det tillförlitlig språkstatistik över hur stora de olika språkgrupperna är i Sverige. Antalet personer som i vardagslag talar finska i Sverige uppskattas till 210 000–260 000. Att det är så glest med finskspråkiga medier och framförallt tidningar i Sverige blir än bedrövligare då man ser hur finlandssvenskarna har det med deras rikliga tidningsutbud och levande samhällsdebatt.

Jag har stannat vid jämförelsen mellan finlandssvenskar och sverigefinnar för att på ett någorlunda enkelt sätt fastställa vad som skiljer dessa grupper åt. Jag har inte tagit upp viktiga aspekter som de geografiska förhållandena: sverigefinnarna bor ganska utspridda över detta vårt avlånga land i motsats till finlandssvenskarna. Medan man i Finland pratar om Svensk­finland och kan ange de geografiska områden det omfattar, har vi inte något motsvar­ande ”Finsksverige” på andra sidan Bottenviken, trots orter med hög andel finsktalande.

Man har gjort jämförelser mellan de berörda grupperna även tidigare och ofta grundligare men mitt huvudsyfte är inte att diskutera skillnader mellan dem utan att söka svar på frågan vad det innebär att välja att använda finska språket i Sverige. Och då tänker jag framförallt på föräldrar med små barn.

Om vi fokuserar på familjer där en eller båda föräldrarna talar finska, blir frågan om de ska fortsätta tala finska med sina barn eller om de ska byta språk och börja använda svenska istället. Vilken ”språkpolitik” ska familjen välja? Vill föräldrarna överföra finskan till sina barn eller låter de samhället sköta språkvalet? Familjens språkval kan tänkas bli svårare om föräldrarna talar olika språk. I blandäktenskap är det lätt att majoritetens språk svenska skuffar undan finskan, framförallt om den svenska partens färdigheter i finska är begränsade eller obefintliga.

Min hustru och jag valde att enbart tala finska hemma. Min hustru skulle inte tala sitt ”faders­mål”. När barnen kom i förskoleåldern satte vi dem i en kommunal svensk montessoriskola då vi tyckte bra om pedagogiken. Bland alla familjer i skolan var vi den enda finskspråkiga.

Vårt val skiljde sig från andra sverigefinska familjer som t.ex. Irjas familj. Vi träffade henne på en utflykt och hon berättade då om sin barndom − på svenska, för hon kunde bara några vardagsfraser på finska. Hennes föräldrar kom till Sverige i början av 70-talet, och som så många andra finska invandrare började de arbeta på fabrik. Familjen växte: Irja har sju syskon som alla bor i Sverige. Hennes föräldrar är numera pensionärer. Modern lärde sig svenska under sina yrkesverksamma år och kunde göra sig förstådd på det nya språket medan fadern aldrig lärde sig svenska. Han hade finska arbetskamrater, och då familjen bodde i en förort med många andra finska invandrarfamiljer, var behovet att lära sig svenska inte särskilt stort.

Irja berättar att föräldrarna alltid talade finska med henne och hennes syskon medan de i sin tur svarade föräldrarna än på finska än på svenska. Syskonen umgicks uteslutande på svenska sins­emellan. Då jag undrar hur detta kom sig säger Irja att ”det bara blev så”. Då jag frågar om morsan eller farsan brukade läsa sagor för dem när de var små blir hon lite irriterad: ”Hur tror du att de skulle haft tid med det?”

Frågan är om Irjas föräldrar egentligen gjorde något aktivt val på det sätt som min hustru och jag som bestämde att hemma är det finska som gäller. ”Det bara blev så.” Vilka råd fick hon, Irjas mamma som födde åtta barn, på mödra- och barnavårdscentralen i fråga om barnens språkutveckling? Sjuksköterskorna, kuratorerna och läkarna som hon hade att göra med hörde säkert att hon inte kunde svenska särskilt bra. Fick hon och hennes man liknande råd som min hustru och jag i början av 80-talet: vi skulle tala svenska med våra barn, för vi kunde ju tala svenska ganska flytande, och det är ju svenska man använder i Sverige. ”Det finns ingen användning för finskan här i landet”, kunde det heta.

Varför bytte vi inte språk till min hustrus ”fadersmål”? Hon säger att finska är hennes första språk: hon har alltid använt det med sin mamma, hennes skolgång var på finska och alla hennes kompisar utom några yngre släktingar var finskspråkiga. Jag lärde mig för min del svenska först i Sverige. Det tog ungefär två år innan jag kände att jag kunde uttrycka mig ledigt på det här språket. Men jag är mer hemmastadd i finskan: när jag talar finska behöver jag sällan söka ord eller ha en känsla av att ”det var inte riktigt det jag försökte säga”. För mig har det varit väldigt viktigt att jag som förälder är hemma i det språk jag använder med mina barn. Jag vill inte heller beröva mina barn den rikedom som behärskningen av finska språket ger.

Men hur lyckas barn lära sig finska i Sverige? När sverigefinländare talar om inlärningen av språket lyfter de vanligtvis upp förskolans och skolans roll och utan tvekan är de av stor vikt. Men de språkval som man gör hemma är säkert av minst lika stor betydelse. Det handlar om vilket eller vilka språk man väljer att tala i vardagslag: vilka människor man umgås med, vad man gör under sin fritid, vilka medier man följer osv.

Att många familjer har valt bort finskan kan man – med en viss reservation – sluta sig till bl.a. av det faktum att antalet finska barn som är berättigade till modersmålsundervisning i finska och som faktiskt väljer det har varit lågt under hela 90-talet och 00-talet. I nuläget är det 37 % av de 9 992 barn som är berättigade till finsk modersmålsundervisning som faktiskt väljer att delta i modersmålsundervisningen i finska. Detta är mycket lågt jämfört med språk som albanska, arabiska, persiska och somaliska där deltagandet överstiger 60 %.

Man kan observera att om uppgiften om 9 992 grundskolebarn som är berättigade till finsk­undervisning stämmer, innebär det att av 210 000 finsktalande i Sverige är det bara 4,8 % som är barn i grundskoleålder. Andelen är mycket lägre än för t.ex. den grekiska gruppen (8,3 %). Hur kommer detta sig? Är det kanske så att sverige­finska föräldrar i mindre utsträck­ning än andra föräldrar anmäler till skolan att deras barn har ett annat modersmål än svenska? Mig veterligt kan varken Skolverket eller forskare svara på frågan. Eller är det så att uppskatt­ningen av finsktalande i Sverige är alltför hög? I brist på tillförlitlig statistik kan vi inte be­svara den frågan heller.

Om andelen 4,8 % motsvarar det faktiska förhållandet, innebär den att merparten av de finsktalande i Sverige har kommit upp i åldrarna, de är inte barn eller ungdomar utan medel­ålders och pensionärer. Bilden ser onekligen ganska mörk ut: den tidigare så stora finsk­talande minoriteten har krympt drastiskt under de senaste årtiondena. Ett språk som inte förs vidare till nästa generation dör ut.

Att läget är kritiskt avspeglas även av att barn till sverigefinska föräldrar numera kan få läsa finska i skolan även om språket inte är det dagliga umgängesspråket i familjen. Man har även tagit bort bestämmelsen som berör gruppstorleken (fem elever) för barn som tillhör någon av de fem nationella minoriteterna. Dessa ändringar syftar till att revitalisera finskan.

I diskussionerna kring modersmålet betonar man ofta skolans betydelse för språkin­lär­ningen. Man gör gällande att det språkliga inflödet för barnet blir så mycket mångsidigare och rikare i skolan än hemma. Det låter ganska rimligt men man kan ändå fråga sig om det verkligen stämmer.

I den svenska skolan kan man läsa ett annat modersmål än svenska i förskolan, grund­skolan och gymnasiet. I grundskolan handlar det oftast om en eller två undervisningstimmar per vecka på eftermiddagen. Vid behov kan barnen även få studiehandledning på modersmålet. Större delen av undervisningen ges av modersmålslärare som arbetar på flera olika skolor/ förskolor.

Jag arbetade ett tag som hemspråkslärare i finska i en stad i Mellansverige. Det jag upp­levde som synnerligen besvärligt var att grupperna var så heterogena, dvs. elevernas färdig­heter i finska varierade väldigt mycket. Det gör det svårt att bedriva en meningsfull under­visning.

Man undervisar som sagt i och på finska även på sju privata skolor i Sverige och där an­vänds finskan mer, men minst hälften av den sammantagna lektionstiden måste vara på svenska. För några år sedan genomförde jag en enkätundersökning med ett antal finsklärare som arbetar på dessa skolor. Många av dem ansåg att finskan får för lite utrymme i skolan. Flertalet elever kommer inte i närheten av den nivå som finsktalande barn i Finland når i finska.

Jämförelsen mellan sverige- och finlandsfinska barn kan tyckas orättvis, eftersom ut­gångspunkterna är så olika, men man undrar ändå om det språkliga lärandemålet i finska kan vara något annat än standardfinska. Om det är ”en tvåspråkig persons finska” hur defini­erar man det? Och varför ska man nöja sig med annat än standardfinska? Varför ska man läsa finska om inte för att eleverna fullödigt ska kunna utnyttja de muntliga och skriftliga resurser som finns på finska i form av vardaglig kommunikation, kunskapsinhämtning osv.?

Här bör man beakta att jag inte berör mer obestämbara men i sig viktiga saker som identi­tet och familjeband som är knutna till språkval. Det är säkert så att undervisning i och på ett språk har betydelse för eleverna oavsett hur bra de sedan behärskar det.

Jag drar den slutsatsen att möjligheten till ett allsidigt och rikt språkinflöde för finsktalande elever i den svenska skolan är högst begränsade. Aktiva föräldrar som pratar med sina barn om olika saker, hjälper dem med Internet, läser sagor för dem och träffar vänner på finska ger ett minst lika stort och rikt inflöde som den modersmålsundervisning som erbjuds i den svenska skolan. Mitt synsätt förstärker hemmets roll: det är i det nära samarbetet mellan hem och skola som nyckeln till finskans fortlevnad i Sverige finns.

Som svar på frågan vad det innebär att i Sverige välja att tala finska med sina barn blir svaret att det ger barnen möjlighet att bli tvåspråkiga. Det ger många fördelar utöver tillgången till de resurser som kunskaper i finska respektive svenska i sig ger. Det verkar t.ex. vara så att barn som tidigt lär sig två språk även lär sig andra språk fortare. Men faktum kvarstår: det är svårt för sverigefinska barn att uppnå samma förstaspråksnivå som finsktalande barn i Finland. För att ändra på situationen måste man vidta olika åtgärder, bl.a. måste för­äldrarna få stöd i sina språkval. Fördelarna med en aktiv tvåspråkighet måste lyftas fram. Och skolorna måste aktivt stödja två-/flerspråkighet hos alla elever. Två timmars undervisning på eftermiddagen per vecka räcker inte till att uppnå en adekvat färdighet i något språk.

Vi lever i mångkulturella samhällen, och diskussionen kring vilket språk som helst sker inom de ramar som denna mångfald bildar. Vi invandrare som bor i Sverige har fört med oss en stor mängd olika språk och kulturer, närmare bestämt har vi 206 olika etniska grupper i landet. Utgångspunkten måste vara att denna mångfald inte är ett hinder för samspelet mellan människor utan en grund för landets sociala och kulturella välbefinnande. Såväl Finland som Sverige är rika på språk och kulturer. Att förvalta den rikedom som mångfalden ger sker bland annat inom hemmens och skolornas väggar.

Om vi sedan begrundar finskans fortlevnad i det mångkulturella Sverige handlar det i förs­ta hand om de sverigefinska familjernas språkval. I motsats till hur det var för bara några decennier sedan tycker jag mig se att den svenska omgivningen i det stora hela stödjer dem.  Numera råder det en positiv inställning till det finska bland svenskar i allmänhet. Den svenska allmänheten verkar ha insett att finskan utgör en del av det svenska kulturarvet, att språket är ”svenskt”. Finskan kommer fortsättningsvis att vara en livaktig del av den svenska mångfalden om vi sverigefinnar gör de rätta språkvalen. Vi måste få samhällets stöd för dessa val och möjlighet att utveckla finskundervisningen i den svenska skolan. Det tjänar ingens intressen att finskan i Sverige tynar bort.
 

Kaarlo Voionmaa
Kaarlo Voionmaa (f. 1948) disputerade på en avhandling (1993) som handlade om vuxna finska och spansktalande invandrares inlärning av svenska verb. Han är docent i finska vid Uleåborgs universitet. Han har deltagit i olika språkvetenskapliga projekt och undervisat i finska och lingvistik vid olika universitet i Norden. Han bor i Göteborg med sin fru, fyra barn och en tvåspråkig hund (golden retriever).