Österbottniska skolelevers språkliga verklighet
3/1998

Åsa Mitts

Österbottniska skolelevers språkliga verklighet

Relationen mellan dialekt och riksspråk är mångfasetterad. Inställningen till dialekter i dag är liberal och uppmuntrande, men samtidigt behöver språkbrukarna en gemensam norm. Åsa Mitts, förste arkivarie vid Språkarkivet, Svenska litteratursällskapet, diskuterar balansgången mellan de olika språkvarieteterna utgående från sin avhandling pro gradu om dialekttalande elever i Närpes.

Den språkliga verkligheten för ungdomar i Österbotten skiljer sig på många sätt från den språkliga verkligheten på många håll i södra Finland. Först och främst upplevs finskan ofta som svår och ibland ”onödig” då den samtidigt på ett flertal håll i södra Finland har utvecklats till ett statusspråk. Den svenska som dominerar i många skolor på landsbygden är fortfarande dialekten – den har t.o.m. konstaterats bli starkare på senare år. Ungdomarna använder den genuina dialekten som ”sitt” språk och trotsar samtidigt den riksspråkliga normen i skolan. För en del av de österbottniska ungdomarna har dialekten egentligen samma funktion som ett slangspråk, dvs. man vill skapa samhörighet med den egna gruppen.

Högspråk och dialekt i skolorna

Den absoluta majoriteten av eleverna i t.ex. Närpes högstadium talar dialekt hemma och med kamrater och många talar även dialekt på lektionerna. En del av eleverna har dessutom en relativt negativ bild av ”högsvenskan” som förknippas med ”fint folk från huvudstaden”. En stor del av de elever som talar riksspråk hemma talar dialekt i skolan eftersom dialekten uppfattas som den språkliga normen bland kamraterna.

Frågan är naturligtvis hur den här speciella språkliga situationen påverkar elevernas muntliga och skriftliga förmåga. Min egen undersökning av dialekttalande elever i Närpes visar att dialekten t.o.m i viss mån smyger sig in i elevernas texter. De elever som aldrig talade riksspråk hade också en högre andel fel i sina uppsatser än de som var mer eller mindre bidialektala. Dialekttalande elever som läste böcker och skrev på fritiden uppnådde å andra sidan ett mycket bättre resultat i uppsatserna än elever som aldrig läste eller skrev på fritiden, i viss mån t.o.m. oberoende av val av språk hemma, i skolan eller med omgivningen. En stor del av dessa dialektala och belästa elever skrev mer eller mindre felfria uppsatser med en mycket idiomatisk svenska. Samtidigt kunde det konstateras att de dialekttalande elever som aldrig läste böcker eller skrev frivilligt skapade texter med hög felfrekvens och stilmässigt enkelt språk. Det visade sig att läsning och skrivning på fritiden är mycket utslagsgivande för hur en dialekttalande elev själv lyckas producera en text.

Viking Brunell (1983) har undersökt huruvida dialekten som talspråk utgör ett problem i skolan genom att intervjua lärare i Svenskfinland. Det visade sig att en tredjedel av de intervjuade lärarna ansåg att elevernas dialektala bakgrund faktiskt skapar särskilda svårigheter i undervisningen. En övervägande majoritet av lärarna ansåg även att en stor del av de dialekttalande eleverna inte klarar av att föra ett samtal på högspråket. Det är trots allt inte alltid fråga om att eleverna inte kan tala riksspråk utan att de faktiskt inte vill tala riksspråk. Vad beror då oviljan på?

Dialekten är inte bara ett språk, den är precis som Ivars (1988) hävdar ”sammanväxt med hela vår personlighet”. Den är en kulturbärare, ett fenomen som ger en känsla av gemenskap och tillhörighet i en viss grupp av människor. Med dialekten definierar man sin identitet och i någon mån också sin sociala ställning. Samtidigt måste det påpekas att dialekten nuförtiden finns på alla socioekonomiska nivåer i samhället. I och med att alla i dagens Finland har möjlighet att skaffa sig utbildning oberoende av ekonomisk bakgrund används dialekten också av högutbildade personer som växt upp på landsbygden. Språkbyte, eller kanske främst byte av varietet, är förmodligen vanligt i den här gruppen av människor. En stor del använder säkerligen dialekten och riks-språket parallellt. Samtidigt har väl aldrig dialekttoleransen varit högre än vad den är nu. Dialekten upplevs som det ”enda genuina språket” och riksspråket som ett konstlat språk.

Kan vi bevara dialekterna?

Den öppna inställningen till de regionala varieteterna gynnar naturligtvis bevarandet av dialekterna men kan i stället skapa problem för den generation som nu växer upp i 1990-talets frimodiga språkklimat. Frågan är om dessa individer som grupp skall offra sina egna möjligheter till framgång inom studier, på arbetsmarknaden osv. för att bevara vår kulturella och språkliga skatt i form av dialekten. Skall vi låta delar av den österbottniska landsbygden stagnera och bli en dialektö som fjärmar sig från resten av Svenskfinland? Ur kommunikativ synpunkt borde det finnas ett intresse hos folk från alla delar av Svenskfinland att upprätthålla en talad och skriven gemensam norm, men i stället tycks språkutvecklingen vara på väg åt olika håll. Svenskan i de större städerna fjärmar sig utan tvekan också från normen i och med det finska inflytandet.

För de österbottniska skolelevernas del borde det vara en självklar sak för skolan att göra dem bidialektala, dvs. de skall kunna behärska ett riksspråk utan att berövas dialekten. Skolan får dock inte på några villkor implicera att den ena varieteten är bättre eller sämre än den andra eftersom många dialekttalande elever hellre är tysta än uttalar sig på riksspråk. För att dialekten skall kunna bevaras borde skolan lära ut kodväxling i stället för kodglidning så att eleverna skall kunna hålla isär varieteterna.

Språk är alltid känsligt och personligt och min egen erfarenhet säger att människor oftast talar det språk de vill tala oberoende av om någon ger direktiv för hur, var och när de ska tala vad,  eller inte. I stället för att kritisera elevernas talspråk kunde skolan kanske öka intresset för litteratur eftersom läsning av allt att döma tycks förbättra åtminstone elevernas skriftliga förmåga.

Relationen mellan dialekt och riksspråk är mångfasetterad och det är inte så lätt att skapa balans i den, speciellt inte då det naturligtvis är viktigt att dialekten bevaras samtidigt som alla måste kunna uttrycka sig på ett riksspråk. Oberoende vad vi gör så motarbetar vi våra egna syften. Dialekten kommer – förmodligen oberoende av hur den försöker styras – att användas i de österbottniska skolorna på landsbygden så länge folk fortsätter att använda dialekt i sitt dagliga liv och så länge den uppfattas som ett statusspråk av eleverna.

Källor

Brunell, Viking: Dialekt, tvåspråkighet och modersmålsundervisning i den finlandssvenska grundskolan. Rapporter från pedagogiska forskningsinstitutet 331. Jyväskylä 1983

Ivars, Ann-Mari:Närpesdialekten på 1980-talet. Helsingfors 1988.

Mitts, Åsa: Språkfel och dialektinterferens i ett språksociologiskt perspektiv. En undersökning av dialekttalande elevers skrivförmåga. Avhandling pro gradu, Åbo 1997.

Åsa Mitts