Överraskande små skillnader mellan författningssvenskan i Sverige och Finland
3/2000

Pirkko Lilius

Överraskande små skillnader mellan författningssvenskan i Sverige och Finland

Skillnaderna mellan svenskt lagspråk i Sverige och Finland är mindre än man kanske kunde vänta sig, visar Hans Landqvist, Göteborgs universitet, i sin doktorsavhandling om författnings­svenska. Professor Pirkko Lilius från institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet recenserar avhandlingen.

I mars disputerade Hans Landqvist vid institutionen för nordiska språk vid Göteborgs universitet på sin doktorsavhandling Författningssvenska. Strukturer i nutida svensk lagtext i Sverige och Finland. Avhandlingen är såsom författaren anger avsedd som ett bidrag till fack­språksforskningen, särskilt den som ägnas juridiskt fackspråk i skriven form. Syftet för avhandlingen har författaren definierat på följande sätt: att precisera vad som kännetecknar genren ’lagtext’ i Sverige och Finland ifråga om språklig form på meningsnivå och beträffande övergripande textstruktur, att kartlägga systematiska likheter och skillnader mellan svenskspråkiga nutida lagtexter från Sverige och Finland på de angivna nivåerna och att förklara likheterna och skillnaderna.

Avhandlingen omfattar fyra helheter. Den första (kapitel 1–3) består av inledningen, forsknings­översikten och redogörelsen för material och metod. I inledningen presenterar författaren sitt forskningsämne och på ett föredömligt sätt sitt taggningssystem. I forskningsöversikten redogör han bl.a. för forskningen i och bruket av juridiskt språk i Sverige och Finland. Materialet i avhandlingen består dels av ett s.k. A-material som omfattar alla de undersökta lagtexterna i sin helhet, sammanlagt 244 195 löpord, dels av ett s.k. B-material som omfattar 75 146 löpord som är hämtade från den ”rena löptexten” i vilken inte ingår rubriker, ingresser, tabeller, avslutningar, dateringar eller underskrifter. Det sverigesvenska delmaterialet innehåller 13 texter, det finlands­svenska och det finska vardera 14 texter. Alla texterna är utfärdade under tidsperioden 1985–1995. De representerar olika rättsområden, de har samma innehåll men kan ha olika tillkomstsituationer och de reglerar en situation som inte tidigare har varit föremål för lagstiftning. De kan också ersätta äldre lagstiftning.

Både kvantitativ  och komparativ metod

Metoden i avhandlingen är både kvantitativ och komparativ och författaren poängterar på flera ställen det metodiska greppets eklektiska karaktär. Det är tillämpningen av den kvantitativa metoden som inte på alla punkter är invändningsfri. Författaren tar nämligen inte ställning till begrepp som population och reliabilitet som är av grundläggande betydelse i nyare kvantitativ forskning.

Utöver dessa metoder har författaren utifrån avhandlingens syften skapat en för­klaringsmodell som består av fyra faktorer, genre/tradition, rekommendationer, språkstruktur/översättning, innehåll.  Med denna modell förklarar författaren de likheter och skillnader som enligt de kvantitativa och komparativa delundersökningarna  förekommer i materialet. Valet av en teoretisk förklaringsmodell är en positiv företeelse i avhandling­en, medan valet av faktorerna och bruket av dem inte kan undgå kritik. Bl.a. tradition är en faktor som inte enbart gäller faktorn genre utan också de övriga faktorerna. Likaväl är det svårt att föreställa sig hur faktorn innehåll kan användas i förklaringsmodellen eftersom författaren uttryckligen anger att han inte beaktar innehållet i texterna, något som han anser bör göras av juristerna.

Oklar terminologi

Terminologin kan vara ett problem i en metodologiskt eklektisk avhandling (alltså en avhandling som använder sig av många metoder), i synnerhet om frågeställningarna inte är tydligt avgränsade. I avhandlingen används t.ex. termerna löpande text, den egentliga lagen, själva lagtexten och den rena lagtexten, men läsaren får inte veta om de är varandras synonymer eller avser olika text­typer. Termen text definieras inte, där­emot anges vad som avses med termen deltext, nämligen att den är ”en storhet som bildar en innehållslig enhet i den totala texten, som är formellt markerad i den totala texten och som står i en nära förbindelse med den totala textens struktur och funktion” (s. 89).  För läsaren kan det också vara svårt att avgöra om det föreligger en skillnad mellan betydelsen av termen uppbyggnad i kapitelrubriken (kap.4), utformning i avsnittsrubriken (4.2) och yttre form som står i avsnittstexten (s. 84).

I den andra helheten (kapitel 4–7) står den övergripande textstrukturen i fokus, men även den språkliga utformningen diskuteras. Helheten beskriver lagtexternas uppbyggnad och innehåll, ger kvantitativa uppgifter om texter, textelement och paragrafer samt diskuterar rubriker som text­strukturmarkörer. Författaren presenterar först ett genretypiskt genreschema med olika varianter för de sverigesvenska texterna och de finländska texterna och dispositionen i lagarna beskrivs utgående från ”en översiktlig genomgång av innehållet i lagarna”. Den grundläggande dispositionsprincipen anses vara en specificerande tematisk disposition. Makrostrukturen studeras utifrån be­grep­pet tema och för varje lagtext definieras ett texttema och ett antal hyperteman. Sedan följer en delstudie av omfånget av lagtexterna i antal löpord och antal tecken, en delstudie av olika textelements relativa andel av lagarnas och delmaterialens totala omfång i antal löpord och av paragrafernas längd, en delstudie av rubrikernas längd, förekomst på olika nivåer i lagtexterna, grammatiska utformning och funktioner. Helheten avslutas av en delstudie av textstrukturmarkörerna inledande bestämmelser, definitioner, hänvisningar och punktuppställningar.

Längre meningar i Finland

I den tredje helheten (kapitel 8–11) behandlas framför allt aspekter på språklig utformning på meningsnivå.  I den syntaktiska analysen av text­erna tillämpas den s.k. lundamodellen med vissa modifieringar som bl.a. hämtats ur Gertrud Petterssons undersökningar av svenskt lagspråk. Tillvägagångssättet i den syntaktiska analysen presenteras i kapitel 8 och delundersökningarna av meningar och meningslängd, av satser, fraser och satsled samt av textbindning i kapitlen 9–11. Också i dessa delundersökningar styrs arbetet av den kvantitativa metoden, medan den komparativa metoden anlitas i de ofta mycket detaljerade studierna av skillnaderna i förekomsten av de undersökta syntaktiska elementen i det sverige­svenska och finlandssvenska materialet. De viktigaste resultaten sammanfattar respondenten på följande sätt: samtliga makrosyntagmer är på­ståendemeningar, antalet grafiska meningar är större i det sverigesvenska materialet än i det finlandssvenska, den grafiska meningen är i ge­nomsnitt längre i det finlandssvenska materialet än i det sverigesvenska. Vidare anges att som textbindande element förekommer få pronomen, många eller, och/samt, men få men. Det ge­nomsnittliga fundamentet är långt och oftast subjekt i satsen. De villkorsuttryckande och omständighetsangivande adverbialen är många i fundamentfältet, medan beläggen för de undersökta ”korta adverbialen” är få.

Skillnaderna är förvånansvärt små

I den fjärde helheten (kapitel 12) sammanfattar och diskuterar författaren resultaten av delundersökningarna. De resultat som presenteras gäller framför allt kartläggningen av systematiska skillnader och likheter som gäller för det första den övergripande textstrukturen, för det andra den språkliga formen på meningsnivå, alltså delsyfte 2. Likheterna är i flertal i fråga om textuella strukturer, medan skillnaderna främst hänför sig  till språkliga strukturer och är förvånansvärt små. Eftersom betydelsen av innehållet i det undersökta materialet inte har beaktats kan resultaten kritiseras bl.a. för att de beskriver valda syntaktiska företeelser i ett material vars urvalsprinciper ur den kvantitativa metodens och det juridiska språkets synvinkel kan ifrågasättas. Som ett positivt och berömvärt drag bör påpekas författarens val av faktorn översättning i förklaringsmodellen. 

Att genren författningssvenska undersöks i ett kontrastivt perspektiv, såsom nu på ett svenskt och finländskt material, kommer säkert i framtiden att bli alltmer aktuellt i EU-sammanhang (se t.ex. Björn Melander [red]: Svenskan som EU-språk. Uppsala 2000). Som EU-språk påverkas författningssvenskan i allra högsta grad av översättning, inte bara vad gäller den övergripande textstrukturen utan också den språkliga utformningen.

Ämnet för avhandlingen är mycket krävande eftersom lagtexterna bildar en omfattande och innehållsmässigt mycket varierande genre. Speciellt krävande är det att forska i dem ur en kontrastiv språklig och textuell synvinkel. Hans Landqvists avhandling är ett bidrag till denna typ av forskning och dess rikedom av detaljer i de noggrant genomförda delstudierna uppskattas säkert av dem som är intresserade av siffror.

Pirkko Lilius