Jag började jobba i Esbo i början av nittiotalet, strax innan den ekonomiska nedgången kunde kallas depression på allvar. Ett år senare var det redan dags för nedskärningar. Då passade fullmäktige på att dra in en obesatt översättar­tjänst. Samtidigt ryktades det om köptjänster i stadshusets korridorer, och bland annat översättning verkade vara något som man utan vidare kunde köpa någon annanstans. Bättre och billigare dessutom än det som producerades av stadens översättare.

Serviceinriktad översättning

I det här läget gällde det att bevisa att vi behövdes. Honnörsordet i stadshuset var serviceanda; den kommunala administrationen höll yrvaket på att anpassa sig till en mera kundvänlig inriktning. Således profilerade vi oss som byrån som gör vad man ber oss om, snabbt och inom överenskommen tid, så länge uppdragen har anknytning till språk och översättning. Vi framhöll dessutom där vi kom åt att stadens översättare har en gedigen Esbokunskap som inte går att köpa utifrån.

Samtidigt gick vi ut med vår nya profil bland svenska politiker och tjänsteinnehavare. Detta resulterade i att verkschefen fick ta emot skrivelser där man framhöll att den svenska servicen skulle försämras om staden gick in för köpta översättningar, eftersom förvaltningarna inte skulle ha råd att låta översätta material till svenska.

Marknadsföring

Visste stadens förvaltningar om att vi fanns? För att vara säkra på den saken gjorde vi en reklamkampanj över den interna e-posten. Sjuhundra nyckelpersoner inom staden fick två meddelanden: först ett fylla-i-korsord där nyckelordet var ”käännöstoimisto”, och en vecka senare ett sakligt meddelande om vår verksamhet. Det resulterade i en hel del positivt gensvar, samt i att både data-avdelningen och verkschefen funderade på om det verkligen kunde tänkas vara tillåtet att an­vända internposten för ”egen reklam”. Men det gick inte att påvisa att vi hade överskridit våra befogenheter.

I stadshuset ropades det också på språkkunskap­er och översättningar till engelska. På uppdrag av verkschefen gjorde vi en språkundersökning bland de 250 anställda inom centralförvaltningen. Frågorna ställdes utifrån praktiska situationer, som förmågan att svara i telefon, att visa någon vägen, att berätta om sitt jobb, att förstå innehållet i en text. På basis av svaren gjorde vi upp en lista att användas av den som behövde första hjälpen med något språk. Översättningar till engelska åtog vi oss i den mån det gällde mer allmänt hållna texter, som brev och välkomsthälsningar och tal.

Bättre kompetens

Det gällde också att skaffa sig yrkeskompetens. Grunden för goda översättningar är en god språkkänsla. Men den räcker inte när man ska förklara, för sig själv eller för någon annan, varför ett alternativ är bättre än ett annat. Således deltog vi i fortbildning av olika slag, bl.a. Vasautbildning­en för översättare, 20 studieveckor (en översättare), Hugo Bergroth-sällskapets och Språkbyråns kurs i språkvård (en översättare), Nordicas (Helsingfors universitet) språkkonsultutbildning, 20 studieveckor (två översättare). Dessutom avlade två av oss både Cambridge Certificate in Advanced English och Proficiency in English. Särskilt Nordicautbildningen har visat sig vara praktiskt användbar.

Nu var det ingen som ville sälja ut oss mera. Tvärtom. När stadsstyrelsen i mitten av nittiotalet hävde anställningsstoppet var verkschefen inte sen att ordinariebesätta övertranslatorstjänsten och en översättartjänst som hittills hade skötts av vikarier, eftersom hon ”inte ville bli av med färgklicken i sin lite trista byråkrati”. Fick vi höra på omvägar.

Linjeval

Under tiden förbereddes en organisationsreform inom centralförvaltningen. Man ville spjälka upp funktionerna i tjänsteproduktion och administration. Att besluta var översättare hör hemma var dock inte det lättaste. När vi efter mycket funderande valde tjänsteproduktionen, valde vi samtidigt linje för framtiden. Det var en klar markering av att översättningsfunktionen i Esbo inte längre sysslar med att fylla formella tvåspråkighetskrav, utan med att ge esbosvenskarna service på deras modersmål.

Ny syn på texter

Synen på texter har förändrats. Det rikssvenska arbetet med bättre förvaltningstexter har satt spår i översättarutbildningen. Textforskningen går in på nya banor; texter betraktas som helheter i förhållande till omgivningen. Inom vår dagliga verksamhet uppstår situationer där det inte längre finns naturliga inlärda språkmodeller. Vi blir tvungna att utveckla ett språk, t.ex. i fråga om strategier och marknadsföring. Ett språk som sitter i den svenska verkligheten i Finland. Inte finska med svenska ord, men inte heller riks­svenska. Den utbildning vi skaffat oss i kombination med viljan till egen utveckling gör att vi villigt antar utmaningen: att producera texter som fungerar på samma sätt på målspråket som på källspråket.

För att vi ska kunna höja kvaliteten på våra översättningar måste vi ha gemensamma verktyg. Målet är att vi alla ska vara så pass bekanta med termer som textbindning, formellt subjekt, temarema m.m. att vi kan diskutera texter på samma nivå. Att låta någon annan läsa igenom ens text är välgörande, både för läsaren och för en själv. Man ser bristerna, får kommentarer på texten och kan diskutera principiella frågor. Båda lär sig något, varje gång. Därför har vi också fattat ett principbeslut om att alla texter som ska tryckas, eller publiceras på jämförbart sätt, ska läsas igenom av en kollega innan de går vidare till uppdragsgivaren.

Ett aktivt grepp på översättning

Begreppet översättning kan och måste ofta utvidgas. Staden skaffar nya datorsystem som i vissa sammanhang ska fungera på svenska. Det blir vår roll att samla in önskemål från svenska tjänste­innehavare och vidarebefordra dem till projekt­gruppen. Samt att se till att vi får ha ett ord med i laget när det slutliga avgörandet träffas.

Staden går in för en ny invånartidning som görs av ett utomstående bolag. Vi hade våra dubier om bolagets förmåga att avgöra kvaliteten på de stipulerade svenska bidragen. Och mycket riktigt; svenskan var undermålig. Vi gick hårt ut och underkände tidningens svenska artiklar med be­sked. Konstruktiva förhandlingar med bolaget gav resultat: svenskan i tidningen är numera god.

Utbildning för textproducenterna

Och de texter vi utgår från? All översättarutbildning tar upp disposition, logiska sammanhang, textbindning. Man kan inte undgå att tillämpa kunskapen på den finska texten. Eftersom översättarna har en representant i den grupp som bereder ärenden för stadsstyrelsen och fullmäktige, fanns det således ett naturligt forum att intressera för textförbättring. Som bäst pågår en kurs som omfattar föreläsningar och övningar i grupp kring beredarnas egna texter. Kursen leds av Katariina Iisa från Kielitoimisto vid Forskningscentralen för de inhemska språken och föreläsning­­­­arna har ett tjugotal åhörare per gång. Kanske inte så mycket med hänsyn till totalantalet beredare i staden, dvs. ett hundratal. Men en början. Också översättarna deltar, eftersom det blir allt viktigare att känna till finskans specifika uttryckssätt för att kunna ersätta det med idiomatisk svenska.

Svenskan – ett mervärde

Fortfarande gäller det att bevisa att vi behövs. Att vi har något att erbjuda, utöver översättningar. Ett mervärde. Vår politik i det sammanhanget är att vara en aktiv del av arbetsgemenskapen. Inte mot, utan med. Svenskan ska inte vara något man värnar om och kämpar för och sluter sig samman kring. Modersmålet är en självklar och odiskutabel rättighet. Hur service på modersmålet kan och ska genomföras kan man däremot diskutera. Vår målsättning är service åt esbosvenskarna på god och idiomatisk svenska, som dessutom kan fungera som språkmodell. Vi är långtifrån där. Men vi är på väg.