På rent vardagsspråk
1/2007

Maria Lindh-Garreau

På rent vardagsspråk

Alla vill tala som gemene man, men hur låter han? Seminariet Mediespråk 2007 diskuterade föresatser att skriva och tala ett språk som ligger nära den finlandssvenska verkligheten.

Snön faller ymnigt när seminariet Mediespråk 2007 inleds i Vasa fredagen den 19 januari. Ute på stan har bilarnas däck svårt att få fäste när de startar efter vägkorsningarnas rödljus och väjningsplikt. På Vasa torg göms ishalkan under ett pudervitt snötäcke. Det är halt, men det syns inte.

Ponera att en tonårstjej och en äldre herre samtidigt korsar torget medan journalisterna förkovrar sig. Ponera vidare att bägge halkar och ramlar i varandras armar. Vad säger de, och hur? Finns det avsevärda skillnader i deras språkbruk för att de tillhör olika generationer?

Vad det finlandssvenska talspråket är och hur medierna ska tala till de unga var frågor som sysselsatte deltagarna i Mediespråk, som i år hade underrubriken ”ordets makt”.

Radioteatern hade bjudits in för att tala om utvecklingen i den finlandssvenska dialogen från 1940-talet till våra dagar. Deltagarna fick höra hur teaterspråket i radion gått från det sofistikerade där alla stavelser hörs och begripligheten är hög, till ett språk som rentav kan vara ett lågmält mumlande med långa finska inslag. Fiktionschef Liselott Forsman och dramaturg Janina Jansson berättade att Radioteatern varit på spaning efter ett vardags­nära och äkta språk under de senaste decennierna. En linje som gör att man får fråga sig hur det äkta egentligen låter.

”Alla som skriver för radio på finlandssvenska ställer sig frågan om språket”, sade Forsman. Men frågan blir inte lättare av att språkbruket i Svenskfinland inte är homogent. Om man flyttar händelsen på Vasa torg till Helsingfors låter dialogen garanterat annorlunda. Flytta den till Mariehamn så får vi ytterligare en variant. Talspråket är därtill fyllt av halvt utsagda meningar, omtagningar och hummanden. Forsman och Jansson påpekade därför slutligen att teaterns ”äkta” språk ändå alltid är en litterär produkt, det är alltid fiktion och stilisering – trots allt.

På Hufvudstadsbladets veckobilaga Volt vill man, liksom på Radioteatern, närma sig det språk som talas ”där ute”. Man vill komma närmare verkligheten i sina skildringar. Chefredaktör Barbro Teirpåpekade att medan pressbilden gått från svartvitt till färg har språket i de finlandssvenska medierna stått och stampat på samma ställe under de senaste decennierna. Teir menar att mediespråket sitter fast i ett svartvitt tänkande, ett tänkande som Volt vill bryta.

Volts strategi är att försöka öppna för mångfald i texterna, men Teir medgav att det kan vara svårt att hitta rätt tonfall. Volts redaktion har fått läsarrespons som visar att vissa artiklar ibland uppfattats drastiskt annorlunda än vad skribenten tänkt sig och då inställer sig frågan om hur väl språket fyller sitt kommunikativa syfte.

Det framkom också att det krävs en oerhört god och stark svenska om man vill förnya språket. Mikael Reuter påminde om att Volt bör tänka på svenska trots att bilagan närmar sig den unga gatans språk. Vill man till exempel använda ”fotis” för fotboll så ska man stava det på svenska och inte skriva ”futis” med finsk stavning, sade Reuter.

Chefredaktör Lars Hedman kastade publiken in i ett annat ungdomsspråk, leetspeak, som är det förkortningarnas språk som används på Internet. Vissa förkortningar har antagligen kommit för att stanna, som till exempel FYI (for your information) och LOL (laughing out loud) medan andra är dagsländor som försvinner och förändras snabbare än man hinner säga flasklock. Å andra sidan kanske tjejen i det fiktiva exemplet på Vasa torg utbrast WTF (what the fuck), en av nätets många förkortningar som Lars Hedman hovsamt översatte med ”vad i all världen”.

Blir det verkligen lättare att nå unga läsare och lyssnare om medierna kan återge precis de ord och uttryck som unga själva använder? När det gäller Volt så antyder Volts första läsarundersökning att veckobilagan faktiskt verkar tas emot bäst i just den ålderskategori som är målgruppen – läsare under 35 år. Men ingen har sagt att språket är den avgörande faktorn för undersökningsresultatet.

Maria Lindh-Garreau