Lätt språk (och det närbesläktade begreppet lättläst som hänvisar till skrivet språk) kan definieras som en språkform som är lättare till ordförråd, strukturer och innehåll än allmänspråket och som har anpassats för användare som av olika orsaker har svårt att läsa eller förstå standardspråk. Lätt språk har sin bakgrund i funktionshinderrörelsens framväxt på 1970-talet, och på 1990-talet blev man medveten om att lätt språk även kunde gagna andra grupper som till exempel äldre personer med demens. Funktionshinderrörelsen betonade allas rätt till delaktighet i samhället, och för att kunna vara delaktig måste man till exempel förstå den information som myndigheterna sänder ut till medborgarna. Att förenkla myndighetsinformation var därför ett tidigt uttryck för den demokratisering som hörde ihop med att lätt språk utvecklades.

Arbete för ett talat lätt språk

Traditionellt har lätt språk fokuserat på olika former av skrivet språk, som myndighetsinformation, nyhetstexter och skönlitteratur. Från och med 2010-talet har det dock i Finland bedrivits utvecklingsarbete för att etablera tanken om lätt språk också inom det talade språket. Mycket av den vardagliga kommunikationen med personer i behov av lätt språk sker i form av talspråk. Därför är många aktörer på fältet (till exempel organisationer och serviceproducenter) intresserade av att veta hur man ska anpassa det talade språket för att förbättra kommunikationen med dessa grupper. År 2012 publicerades anvisningar för talat lätt språk på finska (Leskelä 2012). Dessa anvisningar har utarbetats utifrån Leealaura Leskeläs egna iakttagelser av och forskning i samtal mellan personer med intellektuell funktionsnedsättning och professionella.

Större ansvar hos den språkligt starkare

Anvisningarna för talat lätt språk anknyter till samtalsanalysens tanke om språklig asymmetri. Med språklig asymmetri avses situationer där en eller flera av samtalsdeltagarna har språkliga och kommunikativa problem. Vad händer i ett samtal om någon eller några av deltagarna har en svagare språklig förmåga än andra? Språklig asymmetri har konsekvenser för hur parterna kan delta i samtalet. Om någon av deltagarna har en svagare språklig förmåga och kanske till och med har ett ordförråd som består av bara ett fåtal ord, är det naturligt att det är den språkligt starkare partens uppgift att bidra med innehåll, ställa frågor och göra tolkningar för att samtalet ska gå framåt. Den språkligt starkare parten får bära ett större kommunikativt ansvar. Om språkliga asymmetrier leder till att den språkligt starkare parten bär ett större ansvar för att föra samtalet framåt, är det naturligt att denna part också borde tänka på hur hen kan anpassa sitt språk för att det ska bli så förståeligt som möjligt för den språkligt svagare parten. Här kommer anvisningarna för talat lätt språk in i bilden. Men går det verkligen att skapa riktlinjer för hur man ska tala ”lätt”?

Språkets funktioner – talat och skrivet språk

Det förekommer flera grundläggande skillnader mellan talat och skrivet språk, som gör att reglerna för skrivet språk inte som sådana kan överföras direkt till talat språk. Skrivna texter utgör en produkt och i mötet med läsaren är det tänkt att den skrivna texten ska fungera som en fristående helhet. Läsaren har inte någon möjlighet att fråga om hen inte förstår något i texten, och därför måste texten anpassas så att den är så lättförståelig som möjligt. Det talade språket fungerar på ett annat sätt. I samtal mellan flera personer byggs det talade språket upp inkrementellt, bit för bit, och båda parterna bidrar till att bygga upp en gemensam förståelse. Den person som inte har förstått vad som avsetts har möjlighet att ställa frågor och be om förklaringar. I anvisningarna för talat språk måste man beakta de möjligheter till förklaringar och justeringar som kan göras i själva interaktionen.

Språkets centrala funktion?

Utarbetandet av anvisningar för talat lätt språk aktualiserar också frågan om vad som egentligen är språkets centrala funktion. Rörelsen bakom lätt språk baserade sig på tanken om demokrati och delaktighet – samhällsinformation på lätt språk behövdes för att personer med intellektuell funktionsnedsättning skulle kunna ta del av denna information och vara delaktiga i samhället. Här är utgångspunkten att språkets grundläggande funktion är att förmedla information, och utifrån det perspektivet kan en lyckad kommunikationssituation definieras som en situation där mottagaren förstår textens budskap på det sätt som avsändaren har avsett.

Det finns dock även andra funktioner med både skrivet och talat språk än att föra över information från en part till en annan. En av de funktioner som introducerats av antropologen Bronislaw Malinowski är det som kan kallas fatisk kommunikation. Med denna term avses sådan kommunikation som inte syftar till att föra över information utan i stället är av social karaktär och har syftet att upprätthålla relationer. Mycket av vår vardagliga kommunikation som småprat om vädret och fraser som hälsningar och uttryck för tacksamhet kan uppfattas ha en fatisk funktion.

Vad är lyckad kommunikation?

Om man tänker sig att mycket av den vardagliga talade kommunikationen har som funktion att upprätthålla relationer snarare än att utbyta fakta, måste definitionen av en lyckad samtalssituation vara mer mångsidig än det som ovan angetts för kommunikation som involverar skrivna texter. Förståelse som en definition av en lyckad kommunikationssituation måste kombineras med att man lyckats skapa en trygg stämning och etablera eller upprätthålla en relation. Detta syns också i hur anvisningarna för talat lätt språk byggts upp. Dessa anvisningar omfattar både allmänna råd för fungerande kommunikation, som att man borde visa intresse, uppmuntra samtalspartnern att delta aktivt i samtalet och ställa frågor om man inte har förstått och mer specifika råd som gäller bland annat hurdana ord och konstruktioner man borde använda och vilket taltempo man borde använda. De specifika råd som ger riktlinjer på detaljnivå och motsvarar principerna för det skrivna lätta språket utgör inte mer än uppskattningsvis 20 procent av anvisningarna för talat lätt språk. De andra anvisningarna gäller snarare bemötande på en mer övergripande nivå. Således återspeglar anvisningarna att kraven på en lyckad kommunikationssituation är annorlunda i tal och skrift.

Tanken om ett talat lätt språk väcker ibland irritation hos personer som menar att sådana anvisningar inte kan skapas för ett så kontextbundet fenomen som det talade språket. Denna irritation förefaller delvis bero på den felaktiga uppfattningen om att anvisningarna för talat lätt språk enbart ger detaljerade rekommendationer för hur man borde tala. I själva verket beaktar dessa anvisningar i hög utsträckning skillnaderna mellan talat och skrivet språk.  Själva avsikten med riktlinjerna för talat lätt språk är att de  måste anpassas till situationen och att den starkare samtalsparten måste vara flexibel och beredd att ändra sin strategi under samtalets gång om det visar sig att samtalspartnern har svårt att förstå eller följa med i samtalet. Det övergripande syftet med anvisningarna för talat lätt språk är att öka den språkligt starkare partens medvetenhet om språk och kommunikation.

Litteratur

Leskelä, L. 2012. Selkokielisen vuorovaikutuksen ohjeet. Liite. I L. Leskelä & C. Lindholm (red.), Haavoittuva keskustelu. Helsinki: Kehitysvammaliitto. S. 269–298.

Leskelä, L. & Lindholm, C. (red.). 2012. Haavoittuva keskustelu. Keskustelunanalyyttisia tutkimuksia kielellisesti epäsymmetrisestä vuorovaikutuksesta. Helsinki: Kehitysvammaliitto.

Leskelä, L. & Lindholm, C. Manuskript. Jokaisella on oikeus kommunikointiin
Kehitysvammaisten henkilöiden kielellisen osallistumisen tukeminen. Kapitel i M. Lindeman, M. Luodonpää-Manni, J. Paananen & C. Lindholm (red.), Kieli, hyvinvointi ja sosiaalinen osallisuus. Tampere: Vastapaino.