Pluricentriska språk

Svenskan i Finland talas som modersmål av ett litet mindretal av befolkningen men åtnjuter ändå ställningen som officiellt nationalspråk. Det ligger därför nära till hands att jämföra svenskan i Finland med exempelvis iriskan. Men man kan också se det hela ur en helt annan synvinkel och i stället jämföra svenskan i Finland med engelskan i republiken Irland: det är ju fråga om samma språk som talas som huvudspråk i grannlandet, i detta fall Sverige respektive Storbritannien.

Att samma språk talas i två eller flera länder är inte något ovanligt. Tyskan är officiellt språk också i Österrike, Schweiz och i östra Belgien, franskan i bland annat Belgien, Schweiz och Kanada, italienskan i Schweiz och nederländskan i Belgien och flera tidigare kolonier. Ungerska talas av två och en halv miljon personer utanför Ungerns gränser, främst i Slovakien och Rumänien. Spanskan tävlar i princip i samma klass som engelskan genom att den talas i största delen av Latinamerika.

Språk som har officiell status i flera länder kallas med ett fint ord pluricentriska, och det var sådana språk som stod i centrum för diskussionerna när den europeiska samarbetsorganisationen för nationella språkinstitutioner (EFNIL) höll sitt årsmöte i Madrid i november.

Det är alltid både intressant och nyttigt att få perspektiv på sin egen situation. Vi tror lätt att förhållandet mellan finlandssvenskan och rikssvenskan är något väldigt speciellt. Faktum är ändå att det förhållandet har många drag gemensamma med förhållandet mellan varieteterna av andra pluricentriska språk.

Svenskan i Finland har sitt eget språkvårdande organ, Svenska språkbyrån, som samarbetar intimt med Språkrådet i Sverige. Nederländskan i Nederländerna och Belgien samsas inom samma institution, Nederlandse Taalunie. För spanskan finns över tjugo akademier som samarbetar med varandra, främst bland dem naturligtvis Real Academia Española. I alla de här fallen gäller förstås att det är ”moderlandets” språk och språkvårdsinstitution som har störst vikt. Ändå var det många på den europeiska konferensen som framhöll att också varieteterna utanför moderlandet bör respekteras och beaktas, så gott det låter sig göras.

Mitt intryck var att svenskan i Finland i internationell jämförelse har en rätt hög status i det språkliga moderlandet, inte minst mot bakgrund av antalet talare. Medan till exempel ungersktalande i Österrike skäms för sin dialekt när de besöker Ungern och hellre talar tyska, har en finlandssvensk i Sverige har ingen anledning att skämmas för sitt språk. Tvärtom kan den markerade finlandssvenskan närmast vara en statushöjare i svenska medier, vilket kollegan Olle Josephson framhöll i en språkspalt i Svenska Dagbladet den 25 november.