Reality Bites?
2/1995

Bengt Ahlfors

Reality Bites?

Författaren och regissören Bengt Ahlfors tar i sitt bidrag upp filmtitlar i biografannonser. Han frågar sig bl.a. varför så många filmer saknar ett svenskt namn och pekar på en rad inkonsekvenser i fråga om namnen.

En slumpvis vald fredag, den 24 mars 1995, betraktar jag sida 15 i Hufvudstadsbladet och som jämförelseobjekt sida C 13 i Helsingin Sanomat för samma dag. Båda upptar bioannonserna för Helsingfors.

Vid första anblicken ser sidorna likadana ut, vid närmare studium framträder smärre olikheter. Bortsett från att rutorna i Hbl är något större än i HS ser man att fyra biografer (Cinema Mondo, Myyri, Tapiola och Grand) endast annonserar i HS, medan en (Grani) endast annonserar i Hbl. Bio Bio och Amanda håller sig med två rutor i Hbl, en för vardera filmen på programmet, men bara en delad ruta i HS. Jag förmodar att dessa skillnader har ekonomiska orsaker.

På programmet står ett trettiotal filmer och den amerikanska dominanens är inte värre än väntat. Hela tio europeiska och en asiatisk film ryms på repertoaren. Men det är inte programpolitiken som denna gång tilldrar sig mitt intresse, utan filmernas namn. De heter t.ex. The Mask, Stargate, Quiz Show, Reality Bites, When a Man Loves a Woman…Drygt hälften av de amerikanska filmerna har behållit sina originaltitlar. Det är ett fenomen som var okänt för tjugo år sedan, men som blivit allt vanligare. Beror det på lättja hos importörerna? Man gitter inte översätta, utan räknar med att publiken förstår engelska? Känner då den vanlige biobesökaren innebörden i begrepp som Quiz Show eller Drop Zone? Eller bryr han sig inte om vad namnen betyder?

Antas publiken rentav föredra en engelsk titel? Kanske fungerar den som en besvärjelse, utan tydligt innehåll? Det är nämligen inte så att speciellt svårbegripliga titlar översätts, medan lättare behåller sin amerikanska form. The River Wild kallas Den farliga floden, Only You kallas  Skrivet i stjärnorna. Medan Pulp Fiction förblir Pulp Fiction. Nota bene i Husis. I Hesari heter den  Pulp Fiction – tarinoita väkivallasta. Liksom  The Mask i Hbl blir  The Mask – naamio i HS, Quiz Show blir Quiz Show – tupla ja kuitti,  Ace Ventura, pet detective blir Ace Ventura, lemmikkidekkari, Drop Zone blir Drop Zone – pudotusalue osv.

Språkvalet verkar helt godtyckligt och hur jag är försöker kan jag inte hitta någon logik i systemet. Immortal Love blir Evig kärklek, medan When a Man Loves a Woman lämnas oöversatt i Husis; i Hesari heter den Kun Mies Löytää Naisen. Liksom Little Women i Hbl blir Pikku Naisia i HS. Antas Husis läsare förstå engelska bättre? Eller är de värda mindre översättarmöda? Observera för övrigt de stora begynnelsebokstäverna i de finska titlarna, helt främmande för finskt språkbruk.

De finska filmerna är ett kapitel för sig. De har numera sällan svenska namn, liksom de kopior som körs i Helsingfors saknar svenska texter. Kivenpyörittäjän kylä heter så även i Hbl. Annonsen berättar rentav att den är ”Markku Pölösen elokuva Heikki Turusen romaanista”. I förhandsreklamen kallades Kaisa Rastimos film  Bitterljuvt  på svenska, men i Hbl lockar man bara med Suolaista ja makeaa.

Många filmer med översatta titlar har ju också originalnamnet med små bokstäver. Så innehåller Illusions annons för Valkoisia valheita helt korrekt också det svenska namnet Vita lögner. Lustigt nog har samma film i Hbl, där den naturligtvis heter Vita lögner, också försetts med namnet Valkoisia valheita!

Något alldeles nytt fenomen är detta inte i konstens värld. Operor brukar heta t.ex.  La Traviata och Cavalleria Rusticana, även när de inte sjungs på italienska. Sällsamt nog talar vi samtidigt om Figaros bröllop och Trollflöjten, också när sångspråket är italienska eller tyska.

Opetterna har däremot av hävd haft inhemska namnformer, kanske för att de vänder sig till en breade publik. Ingen finländsk teater har skyltat med Die lüstige Witwe eller La Belle Hélène; Glada Änkan och Sköna Helena är lika självklara begrepp som Arsenik och gamla spetsar eller Lång dags färd mot natt. Och talpjäsernas namn översätts ju alltid. Eller nästan alltid. Eller nästan alltid; förra säsong­en spelade Kansallisteatteri faktiskt en pjäs med namnet Angels in America. Jag vet inte varför.

När de amerikanska musikalerna kom, började namnskicket vackla. My Fair Lady fick hon heta över hela världen, trots att de orden knappast väcker några associationer hos den som inte vuxit upp i en engelsk barnkammare och lärt sig ramsan:

 

London Bridge is falling down, falling down,

 falling down.

London Bridge is falling down, my fair lady.

 

Likadant med Kiss me Kate, Sound of Music, The Phantom of the Opera  och många andra. The Fantastics har tappat sin artikel vid översättningen och blivit Fantastics, vad nu det kan betyda. Däremot har Spelman på taket  fått svenskt namn, av okänd anledning.

I undantagsfall kan också andra språk än engelska komma i fråga. Les Misérables  skall det heta på svenska, även om musikalen bygger på en välkänd bok. Men Samhällets olycksbarn låter väl inte lika attraktivt.

Naturligtvis är det kommersiella bevekelse-grunder som ligger bakom. En musikal lanseras som en produkt och då är det enklast om den heter lika över hela världen. Som  Marlboro eller Pizza Hut. Kanske är det en oskyldig form av kulturimperialism, men vill vi verkligen ha den?

 

Bengt Ahlfors