Rikssvensk språkbadare i Svenskfinland är titeln jag kunnat sätta på mitt visitkort, om jag haft något.

I tre månader har jag stödd av Svenska kulturfondens och Konstsamfundet gästat Borgå­bladets redaktion för att duscha lite västsvenska omkring mig och även få över mig lite östsvenska. Att lära om finska och finlandssvenska förhållanden har naturligtvis också varit syftet. Som journalist har jag ju ett privilegium att kunna dyka ner i mängder verkligheter. Köttbullstalko, frackfester, penkkis, lokalrevy … Lärprocessen blir intensiv och omtumlande.

En lätt provokativ kick fick jag av Hufvudstadsbladet när allt var klart för min avresa till Borgå. I ett sent svarsmejl på en tidig förfrågan från min sida klargjordes att det jag skulle göra var dömt att misslyckas. ”I praktiken är det omöjligt att jobba som journalist på Hufvudstadsbladet om man inte kan tala finska. Därför har jag inte kontaktat dig.” Jo, han bör ju veta. Fortsättningen var än mer nedslående: ”Det är egentligen endast på de två åländska tidningarna som journalisterna klarar sig utan att kunna tala finska.” Naturligtvis är detta ett besked som triggar mig lite extra. Ska jag kunna bevisa motsatsen? Har de finlandssvenska chef­redaktörer som snabbt och välkomnande besvarat min förfrågan helt fel?

Naturligtvis är det ett hinder att i tvåspråkiga Borgå inte kunna finska. Och visst ska en lokal­reporter vara tusenkonstnär. Men vi har alla våra brister. Den ene fotograferar inte, nybörjaren saknar erfarenhet, någon plågas av skrivkramp, en har inte körkort … Visst går det att klara journalistiska uppdrag i Borgå utan elementära kunskaper i finska. Naturligtvis har jag någon gång havererat. Fått pålagd lur i örat när det visar sig att jag inte kan finska. Men det är undantag. När jag klargjort att jag inte kan förstå eller tala finska kryper ofta en god svenska fram. Eller någon svensktalande tillkallas. Men naturligtvis har jag i regel skickats på uppdrag där utsikterna att möta svenskspråkiga är goda.

Det känns en dunst av protektionism i svaret från den stora tidningen. Finlandssvenska journalister tar glatt för sig i Sverige. De syns och hörs överallt. Men svenskar får för allt i världen inte närma sig den finska journalistiska arbetsmarknaden. I dammen accepteras bara dubbelkvackare.

Tryck från annat språk är jag van vid från Sverige. Där är det engelskan som ständigt ligger och lurar. Ofta okritiskt tar vi in engelska ord och begrepp, ibland rakt av, då och då försvenskade, ibland direktöversatta, ofta misslyckade.

I Finland är trycket från finskan om möjligt större. Inte minst på journalister i svenskspråkiga medier. Presskonferenser på finska, pressmaterial på finska, kontakter på finska. Att omforma detta till bra och läsvärd svenska tar kraft och tid. Självklart blir det missar. Enklast att bara direktöversätta okända fackord. Ibland blir det bra, ibland mindre lyckat. Men visst hör ord som motorkälke och parkeringsgrotta till glosor som kan berika svenskan på båda sidor Östersjön.

Uttrycket erotisk dansare, känt från Kanerva-affären, känns däremot som en trist skönskrivning med en unken dunst av krypighet inför överhet. Strippa heter det ju på ren svenska. 

Tyvärr tycks företag, myndigheter och institutioner se journalister på svenskspråkiga tidningar som en slags gratis översättningsmaskin för att nå ut till de svenskspråkiga. Provokativt slappa och möjligen okunniga tjänstemän struntar i att göra sitt jobb. Än märkligare är det när företag med enspråkighet i marknadskommunikationen visar fingret åt minoriteten. Vill de inte ha svensktalande kunder? Jag ringer pressinformationen på Den Stora Banken. ”Jag talar helst finska” blir jag upplyst av presskontaktdamen när jag föreslår svenska. Vad hon helst talar är ju ointressant för mig. Tänk om hon hade älskat ryska? Hennes jobb är att serva mig, vilken hon tydligen inte förstår. Mitt jobb är att söka information, inte att konversera henne på hennes favoritspråk.

Under alltför många år jobbade jag med PR och information. En klassisk tes i den branschen är att det är mottagaren som avgör vad som är begripligt, att det är avsändaren som ska anpassa sig. Så som många informationsgivare i Finland, även i tvåspråkiga Borgå, hanterar sin sändarroll måste detta vara närmast okänt i Finland. Informatörer som inte anpassar sig till målgruppen har hamnat totalt fel här i världen. Möjligtvis faller vi svenskspråkiga på vår artighet, ovilja att bråka och konfrontera. Och på vår lust att briljera med språkkunskaper. Så är det i Sverige. Vi glider glatt över på engelska så fort vi anar lite språksvaghet hos samtalspartnern. Vi vill glänsa, övertygade om att vi pratar världens bästa engelska.

Ännu roligare är kanske att glänsa på ett språk som ivrigt blåses upp som närmast omöjligt att lära. Ja, jag skulle själv gärna kunna göra det.

Denna defekt tycks i mindre mån ansätta våra vänner med finska som modersmål. Även jag har på pressinformationer hört mig säga förskräckliga saker som: ”Prata på ni, jag kan få min information efteråt, ställa frågor då.” Jag viker ner mig. Sedan skattar jag artigt åt finska roligheter när de andra skrattar. Då sitter det ändå andra svenskspråkiga medier i rummet, finska som modersmål kan rent av befinna sig i minoritet. Det är som om svenskspråkiga alltid går omkring med en sådan där gulröd trekant framför sig: ”Lämna företräde.”

Även bland finlandssvenskar har jag mött påståenden om att finska är ett så mycket bättre språk än svenska. Vackrare, mer uttrycksfullt, mer flexibelt. Kanske är det så. Jag har ingen aning. Men mer kanske det handlar om att vi i svenskan inte utnyttjar de möjligheter som finns, låter oss hejdas av konservatism och renhetsivrare. Möjligen lovade jag en gång att den här artikeln skulle handla om språket i Borgåbladet. Om det har jag tråkigt nog inte så mycket att säga. Precis som i mitt hemma­organ Borås Tidning blir det ibland små språkliga haverier, magplask och ändan i isen. Så måste det vara. Ska vi skriva läsvärt, roligt, engagerande och informativt måste vi ta ut svängarna, uppfinna nytt, pröva gränserna, våga.

Skillnaden mellan skrivarbetet här på Borås Tidning och på Borgåbladet är att mina vänner vid Alexandersgatan alltför ofta ansätts av klent språkligt självförtroende. I regel utan anledning. Jag hoppas att de följer min uppmaning att resa sig, kasta av sig tvivlets bojor.

Precis som i Sverige frodas i Svenskfinland språkpolisiär verksamhet. Det finns ständigt vänner av ordning som är framme med pekpinnar och talar om hur allt ska vara, ännu mer hur det inte ska vara. I regel vill kritikerna att allt ska vara som förr. I en språkmiljö som präglas av osäkerhet riskerar alla dessa pekpinnar att snöpa kreativitet och skrivglädje. Mer entusiasm och uppmuntran behövs. Mindre gnäll. Mer om vad som är bra och bättre, mindre om vad som är dåligt och fel.

När jag på redaktionen i Borås diskuterar språk och svenskan i Finland är de flesta, de som känner till finlandssvenska, övertygade om att svenskan i Finland är renare och finare än Sverigesvenskan. Sug på det.

Själv känner jag att mitt språk berikats av mina tre månader nedsänkt i östnyländsk svenska.

Dä ä kiva dä!

ingemar.brink@bt.se