Rikssvensk syn på svenskan i Finland
2/1997

Marika Tandefelt

Rikssvensk syn på svenskan i Finland

Det är inte alltid en doktorsavhandling får en riksdagsman att agera. Så har i varje fall skett med Christina Melin-Köpiläs avhandling om finlandssvenska elevers skriftspråk. De resultat hon lägger fram, och inte minst den slutsats om finlandssvenskans förhållande till andra varieteter av det svenska språket hon vill dra, har fått Kristliga förbundets ordförande Bjarne Kallis att undra om regeringen inte borde ingripa. I denna artikel skriver Svenska språknämndens ordförande Marika Tandefelt om Melin-Köpiläs avhandling och berömmer somt, men ifrågasätter annat.

I januari 1997 försvarade Christina Melin-Köpilä sin avhandling Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan  vid Uppsala universitet. Fakultetsopponent var Birger Liljestrand från Umeå universitet. Den förra är rikssvensk, men med mångårig erfarenhet som universitetslärare i svenska i Finland; den senare har vuxit upp och gått i skola på svenska i Finland, men bor sedan flera decennier tillbaka i Sverige. De kunde alltså båda diskutera avhandlingens tema med en hälsosam distans, men utan ett ”felfritt finlandssvenskt språköra”.

Att som finlandssvensk sitta och följa den lärda diskussionen kändes nästan som att tjuvlyssna till ett samtal där ”dom” talar om ”oss”. En sådan upplevelse kan vara hälsosam. Det är viktigt och lärande med perspektivskiften. De kan leda till aha-upplevelser och nytänkande eller till ett befästande och tydliggörande av en tidigare vunnen insikt. För mig kom det att handla litet om båda, och jag skall i denna artikel redogöra för mina intryck. Men jag skall starta med att kort presentera vad Christina Melin-Köpiläs avhandling i grova drag handlar om.

Att erövra ett vuxet skriftspråk

Materialet till undersökningen består av elevuppsatser insamlade bland elever representerande dels tre olika årskurser, dels fem olika orter i Svenskfinland. Uppsatsskribenterna går i klass 7 och 9 i grundskolan och i klass II på gymnasiet. Två orter är enspråkigt svenska (Närpes och Mariehamn), två är tvåspråkiga (Åbo och Lovisa) och en enspråkigt finsk (Björneborg). Det finlandssvenska elevskriftspråk som på detta sätt fås fram jämför Melin-Köpilä sedan med uppsatser skrivna av elever i Sverige och med finlandssvenskt vuxenskriftspråk främst i skönlitteratur, men också i någon mån i akademisk sakprosa. Också finlandssvensk tidningstext och studerandes seminariearbeten tas med som jämförelse.

Vad Melin-Köpilä på detta sätt strävar efter att ta fram är dels en regional variation, dels en åldersmässig progression. Det är också första gången på länge som finlandssvenskan blir föremål för en monografi ur ett sådant helhetsperspektiv. Även om de enskilda iakttagelserna inte är nya – de finns dokumenterade i tidigare arbeten av olika språkvårdare eller registrerade av svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken – så är författaren värd en eloge för att hon systematiskt har ordnat och kommenterat sin skörd av provinsialismer samt för att hon för in dem i en principiell normdiskussion.

Att ingen monografi över finlandssvenskan har skrivits sedan Hugo Bergroths Finlandssvenska (1917) verkar kanske oförklarligt, men en orsak är förmodligen att våra professionellt verksamma språkvårdare har sju stugor fulla med att snabbt lösa enskilda språkproblem och ge råd i konkreta fall. Material finns, men tid och distans att sätta sig ned för att systematisera och beskriva saknas. (Några undantag är Mikael Reuters två böcker med Reuters rutor  1992 och 1996, där den förra har en längre principiell inledning. I Reuters  Översättning och språkriktighet, som har utkommit i flera upplagor sedan 1991, finns också resonemang som syftar till att beskriva varför och inte bara säga hur. Också opponenten Birger Liljestrands  Juttu och sammetsfarmare  från 1985 är en bredare skildring, men den gäller främst det finlandssvenska tidningsspråket.)

Provinsiella drag

Melin-Köpiläs avhandling borde vara till speciellt stor nytta för t.ex. nuvarande och blivande lärare av alla slag och på alla nivåer samt för lärarutbildare. I avhandlingen tecknas bilden av vad som sker och inte sker när finlandssvenska elever i olika delar av Svenskfinland erövrar skriftspråket. Intressant nog visar det sig att de finlandssvenska eleverna behåller sina provinsiella särdrag mycket längre och i mycket större utsträckning än motsvarande rikssvenska elever, som i stället blir mer standardspråkliga i skrift ju äldre de blir. Inte oväntat är också de finlandssvenska särdragen i uppsatserna fler ju mer finskinfluerad skolmiljön är. Kontakten med det finska språket förklarar alltså enligt Melin-Köpilä inslaget av provinsialismer, medan det däremot inte finns något samband mellan dialektal bakgrund och mängden provinsiella drag.

Avhandlingen beskriver alltså den verklighet som lärarna arbetar i. Samtidigt ger den läsaren en repetition i finlandismer. Här redogörs grundligt för de provinsiella drag författaren har hittat i sitt material: arkaismer, fennicismer och dialektdrag diskuteras uppdelade på kapitel om morfologi, lexikon, semantik, fraseologi och syntax. Läsaren blir upplyst om bakgrunden till enskilda ord och konstruktioner och får också veta vilken spridning de har och, i förekommande fall, vilken den finska motsvarigheten är. Att många av de resonemang som förs också har förts tidigare av andra (t.ex. i Reuters rutor) kunde Melin-Köpilä ha gjort mer reda för, men det torde inte störa läsaren. Ingen behöver heller vara rädd för att möta ett svårbegripligt akademiskt fikonspråk; texten är klar och redig och skriven på en chosefri och begriplig svenska.

Personligen tyckte jag att just helhetsgreppet på uppgiften – att visa både på horisontell (regional) och vertikal (longitudinell) variation i unga finlandssvenskars språk – gav mig en värdefull upplevelse. Jag behövde kanske inte tänka aha, men jag tyckte det var viktigt att få en bakgrund till mitt arbete som modersmålslärare bland unga vuxna (studerande vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors och i Vasa). I avsnittet om språket i seminerieuppsatser skrivna av studerande vid Åbo akademi kände jag igen några av mina egna studerandes favoriter: ”Långt” för ”i hög grad” (fi. ”pitkälti”) och ”på basen av”  i stället för ”på basis av” (som inte är speciellt frekvent i rikssvenskan) brukar det vimla av. Jag håller med författaren om att det kan handla om prestigedrag som s.a.s. skall markera den vetenskapliga stilen. Däremot tycker jag inte att hennes val av material för en analys av vetenskaplig text är vare sig tillräckligt omfattande eller väl grundat. Här finns plats för en breddning kanske med den fräcka hypotesen att skribenter med en hög akademisk utbildning producerar texter med provinsialismer i olika mängd och av olika slag beroende på vilken fakultet de företräder.

Vad är en finlandism?

Som ”native speaker” är det alltid svårt att läsa en text med exempel på drag i det egna modersmålet utan att hänga upp sig på detaljer på vägen. Nej, men så säger man väl ändå aldrig eller det där kan väl inte kallas provinsialism, muttrar man så snart en chans ges.

Exemplet ”slipper jag följa dig hem” betyder nog också på finlandssvenska att man undgår plikten att följa hem någon. ”Slipper jag på bio?” i betydelsen ”får jag gå på bio” hade varit det klassiska exemplet på ett felanvänt ”slippa”. Ska ”hemvete” (”gyllenbrunt rostade hemvetesmörgåsar”) tas med som provinsialism eftersom det helt klart är en mycket lokalt begränsad sådan? Få fastlandsfinlandssvenskar vet vad detta åländska ord betyder. Är benämningen ”modersmål” för svenskämnet i skolan en finlandism bara för att man i Sverige talar om ”svenska”? Måste vi avstå från att ge ”vitsord” därför att svenskarna talar om ”betyg” också i detta sammanhang? Blir ”problemavfall” en provinsialism trots att inte bara finlandssvenskarna, utan också danskarna och norrmännen säger så medan svenskarna säger ”riskavfall” eller ”miljöfarligt avfall”? Är inte ”sjukförsäkringskort” egentligen ett begripligare ord för den lilla plastlappen FPA delar ut än ”försäkringsbesked” som låter som något som kommer på posten när man har anmält en skada?

En del av de exempel som tas upp väcker alltså den finlandssvenska läsarens känslor. Melin- Köpilä hade kunnat mildra läsarreaktionerna om hon hade sagt klart ifrån att hennes bedömning ibland kan förefalla mycket sträng genom att hon har stämplat allt som inte är gångbart i Sverige som en finlandism trots att uttrycket i fråga de facto är ett exempel på korrekt svensk ordbildning eller fraskonstruktion. Vidare har hon – och det skrivs ut – inte bara litat på sitt eget svenska öra, utan infört strikta regler för hur många belägg och/eller stöd i litteraturen ett provinsiellt drag skall ha för att räknas som ett sådant. Hon hade också kunnat komplettera framställningen genom att diskutera ett kontinuum (som opponenten skissade upp) mellan klassiska finlandismer, etablerade och integrerade sådana i ena ändan och tillfälligheter, inte etablerade och inte integrerade drag i den andra ändan. En annan möjlighet hade varit att utnyttja Reuters tankegång med det öppna och slutna systemet (som inte nämns alls). Nu får läsaren ett intryck av att alla provinsialismer är likvärdiga också om vi som finlandssvenskar vet att de väcker mycket olika reaktioner och har mycket olika stilvärden.

Jag rekommenderar ändå läsaren att försöka bortse från detaljer som naturligtvis alltid kan diskuteras och kritiseras. Svårare för den som är känslig – och det är alla som har ett minoritetsspråk som modersmål – är att skaka av sig ett intryck av att svenska det är något som bara kan talas och skrivas i Sverige för det är något som sverigesvenskarna har absolut monopol på. Det sista avsnittets försök att se finlandssvenskan i ett vidare perspektiv och att ta upp andra exempel som franskan i Kanada och engelskan i USA väger inte upp känslan av att författaren själv aldrig på djupet förmår byta ut sitt rikssvenska perspektiv och verkligen värderingsfritt betrakta den språkliga variation hon säger sig vilja beskriva.

Behöver vi en egen finlandssvensk norm?

Den starkaste läsarreaktionen väcker dock slutsatsen att finlandssvenskan bör kopplas loss från den rikssvenska normen. Det är ju inte första gången en sådan rekommendation framförs, men det är ett decennium sedan debatten fördes senast. Jag minns för jag var med.

Under disputationen kom frågan om den finlandssvenska normen och om finlandssvenskan skall betraktas som ett eget språk egentligen inte upp. Opponenten var tydligen mer intresserad av enskilda provinsialismer än av principfrågor gällande språkvårdsstrategi och språkpolitik som ju en normdiskussion är kopplad till.

Christina Melin-Köpiläs avhandling tar sin utgångspunkt och landar just i en normdiskussion; det är ju i själva verket just den som är avhandlingens centrala tema. Med hjälp av den empiriska undersökningen har författaren velat hitta svaret på frågan om det finns en faktisk norm som reglerar det finlandssvenska skriftspråket och som också borde accepteras som en påbjuden sådan. Hon kommer till att så är fallet samtidigt som hon inser att det ändå i praktiken vore mycket svårt att fastslå vad som skall accepteras och vad som inte skall accepteras av de provinsiella drag som förekommer i finlandssvenska texter av varierande slag. Beslutsvåndan är inte obekant.

Med en faktisk norm kan avses ”det människor säger och/eller skriver i levande livet”. Språkvårdens rekommendationer har ingen, eller i varje fall en svagare genomslagskraft, om den inte bygger på kunskap om hur språkbrukandet går till i verkligheten. Språkvårdens uppgift är ju inte att påtvinga allmänheten nyheter den inte är mogen för eller att hålla fast vid något som ingen människa längre använder. Som underlag för förnuftiga och genomförbara rekommendationer ligger det språkbruk språkvårdarna kan få kunskap om på olika vägar i kombination med deras eget språköra och deras egna teoretiska och praktiska insikter.

Christina Melin-Köpilä har med sin empiriska undersökning velat ta fram delar av den finlandssvenska språkliga verkligheten. De provinsialismer som finns i elevernas uppsatser och som kvarstår, ibland kompletterade med nya, i vuxnare texter speglar då denna verklighet och ger en bild av den faktiska normen. Med den som utgångspunkt kunde man skapa en egen finlands-svensk norm och ge upp försöket att ställa upp den rikssvenska skriftspråksnormen som mål för finlandssvenska skribenter. Ungefär så kunde man i förenklad form presentera problemet och den lösning författaren föreslår. Det här är en av de punkter där jag fortfarande inte låter mig övertygas. Jag kan helt enkelt inte inse att lösningen råder bot på något alls.

För det första blir det som nämnts omöjligt att enas om var gränsen mellan accepterat och icke-accepterat skall gå. Skall bara allfinlandssvenska särdrag tas med eller skall vi tillåta mer lokala provinsialismer? Vore det en god idé att utesluta alla fennicismer eftersom de förutsätter kunskaper i finska som inte alla finlandssvenskar (eller rikssvenskar) har och i stället acceptera drag ur finlandssvenska dialekter och inte alltför mossiga arkaismer? Skall vi beakta stilskillnader och nivågruppera de tillåtna finlandismerna utifrån den tänkta textens formalitetsnivå? Bara för att lista några frågor som genast inställer sig.

För det andra inställer sig frågan om normen för det finlandssvenska skriftspråket skall ställas upp så att den också tillåter rikssvenska synonymer till finlandssvenska ord och uttryck eller om de är bannlysta. Får jag sova med huvudet på en rikssvensk ”kudde” eller måste jag slumra mot en finlandssvensk ”dyna”? Får jag skriva ”en del” i två ord eller måste jag sammanskriva dem – ”endel” – på finlandssvenskt vis? Får jag ”leda” en kurs eller kan jag som finlandssvensk bara ”dra” den? Är all ”utbildning” förbjuden, men all ”skolning” påbjuden i Svenskfinland? Det stora flertalet provinsiella ord och uttryck har fullständigt kuranta och för finlandssvenskar välkända rikssvenska motsvarigheter som också används i Finland. Om vi skall ”hålla finlandssvenskan” ren bör vi väl undvika dem och gynna inhemskt.

För det tredje innebär införandet av en finlandssvensk norm att många av oss måste lära sig två normer. Jag kan inte med gott samvete tillåta att mina ekonomie studerande endast lär sig producera texter som bara en annan finlandssvensk kan läsa. Hur skall det då gå med affärerna? De måste självfallet också kunna kommunicera med en presumtiv rikssvensk kund på ett acceptabelt språk för det är väl inte meningen att de skall tala engelska. Att kunna växla mellan två normer och minnas var skiljelinjen går mellan dem är milt uttryckt inte helt lätt.

För det fjärde är det skäl att beakta att en språknorm både är ett ideal och att den alltid innefattar en viss variation. Det är inte fråga om en absolut juridisk norm. Att jag här har använt uttrycket faktisk norm beror endast på att Christina Melin-Köpilä gör det (i enlighet med Ulf Telemans normresonemang). För mig är uttrycket bara liktydigt med det existerande språkbruket – det som människor förefaller att använda och anse vara normalt – medan jag med norm avser det rekommenderade ideal som vi strävar efter, men har olika förutsättningar att nå. För att kunna utarbeta, förändra och utveckla den normen behöver vi kunskap om det faktiska bruket, men det betyder inte att vi behöver sätta upp detta som ideal. Det räcker med att vi får en bild av hur bruket varierar, när så sker och varför. Då kan vi i vår ideala norm inkludera den variation som förefaller rimlig, dvs. då kan vi t.ex. i lämpliga sammanhang använda ett finlandssvenskt, norrländskt, västsvenskt, centralsvenskt eller sydsvenskt särdrag.

Sikta mot stjärnorna, hamna i trädtopparna lyder en uppmaning som betyder att det är bättre att sikta något för högt än för lågt för då hamnar man i varje fall på någon gren och inte på marken. På samma sätt kan man tänka sig att en skribent strävar efter att skriva ”felfritt”, dvs. att nå den ideala normen, men att han kanske ändå hamnar någon bit ifrån den. Hur nära stjärnorna man kan komma beror inte på om man är finlandssvensk eller rikssvensk, utan på många andra socioekonomiska och psykologiska omständigheter (utbildningsnivå, social bakgrund, personlighetsdrag, språklig begåvning, intresse, träning, ålder, läsvanor etc.). En del finlandssvenskar skriver ett språk fritt från provinsialismer och språkgrodor av alla slag, en del rikssvenskar gör det inte. Men det är klart – det är finlandssvenskarna som löper den största risken att hamna i mossan trots allt. Att så är fallet beror inte på bristen på en finlandssvensk norm, utan på bristen på språklig träning över lag. Samma finlandssvenskar gungar kanske i stället i högsta grenen på finska.

Finlandssvenska och annan svenska

När jag i januari i Uppsala gick till universitetet för att närvara vid Melin-Köpiläs disputation kände jag mig lätt förvirrad. I Uppsala Nya Tidning hade jag nämligen föregående dag läst en notis med rubriken ”En svenska med eget skriftspråk”. I den stod bl.a. ”finlandssvenskans skriftspråk skiljer sig från rikssvenskans. Det gör att finlandssvenskan inte kan kallas en regional variant som till exempel sydsvenska och norrländska.” I Melin-Köpiläs avhandling hade jag emellertid läst (s. 206) följande formulering som jag inte riktigt tyckte gick ihop med journalistens påstående: ”Finlandssvenskan kan därför betraktas både som ett regionalspråk (som kan ställas i kontrast till ett gemensamt riksspråk) och som en mer självständig riksspråksvarietet med delvis egna normer för skriftspråket.” Det var också denna senare version som respondenten framhöll vid själva disputationen.

Vid min hemkomst till Finland kunde jag i tre österbottniska tidningar hitta korta artiklar samtliga rubricerade ”Finlandssvenskan är ett eget språk” och samtliga med ett mer eller mindre identiskt innehåll. Artiklarna måste bygga på samma källa, ett pressmeddelande (som jag dock inte har sett).

Nu frågar man sig som vän av ordning om det är avhandlingens slutsats – den med finlandssvenskan som både ett regionalspråk och samtidigt en mer självständig riksspråksvarietet – eller pressmeddelandets mer entydiga påstående att finlandssvenskan är ett eget språk som gäller.

Och så frågar man sig om undersökningens resultat faktiskt kan ge avhandlingsförfattaren tillräckligt underlag för påståendet att finlandssvenskan har en egen skriftspråksnorm och för rekommendationen att det därför vore klokt att acceptera en särskild norm för finlandssvensk textproduktion. Det rör sig trots allt endast om ca 10 drag per 1 000 ord i ett uppsatsmaterial producerat av skolelever.

Jag ifrågasätter alltså inte undersökningen som sådan, varken dess uppläggning, genomförande eller analys av enskilda särdrag, men jag ifrågasätter att resultaten kan hårdras så som författaren nu har valt att göra. Har undersökningen alltså faktiskt visat att de finlandssvenska dragen kvantitativt är så många och kvalitativt är så viktiga att det är befogat att anse att finlandssvenskan inte bara är en regional varietet inom det svenska språket, utan också ett eget språk? Jag tror det inte.

Jag tror fortfarande att den bild av finlandssvenskans plats i det svenska språket som av hävd tecknas av finländska språkforskare och språkvårdare är den korrekta. Den har stora likheter med det Christina Melin-Köpilä kallar alternativ 2 i figur 1:2 i avhandlingen som återger två sätt att se på rikssvenskt standardspråk kontra finlandssvenskt. Om man placerar (se ill.) en triangel benämnd ”svenska” ovanför de två trianglar som i avhandlingen benämns ”rikssvenskt standardspråk” och ”finlandssvenskt standardspråk” får man en modell som förmodligen både språkvetare, språkvårdare och språkbrukare kan acceptera.

sbkuva0297.jpg

Läs boken!

Som synes ger Christina Melin-Köpiläs avhandling upphov till många tankar både i form av reflektioner och protester. Det är m.a.o. en angelägen bok som det är värt att stifta bekantskap med. Jag hoppas att den skall väcka berättigad uppmärksamhet främst bland personer som på något sätt är involverade i modersmålsundervisningen och/eller är professionella skribenter. Det är bra för oss alla att någon ställer upp en spegel och säger: ”Se här”! Däremot tror jag att vi själva måste dra slutsatser av både språkvårdande och språkpolitiskt slag. Jag vet att det också är Christina Melin-Köpiläs mening att överlämna den biten åt oss. Hon har gjort ett gott inledande arbete och det skall vi vara henne tacksamma för. Nu är det vår egen sak att arbeta vidare för svenskan i Finland.

 

Christina Melin-Köpilä: Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan. Språkliga studier med utgångspunkt i nutida elevtexter. Skrifter utgivna av institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 41, Uppsala 1996. 234 sidor.

 

Marika Tandefelt