Rödan – intervjuer, namninsamling och snaps i solnedgången
3/2020

Bianca Ortiz Holmberg

Rödan – intervjuer, namninsamling och snaps i solnedgången

Det här är historien om Rödan – laxbåten som blev en flytande namnvetenskaplig akademi, där flitiga forskare varvade intervjuer och namninsamling med gemytliga supéer och kaffekask i förkajutan.

”Enligt detta köpebrev, som uppgjorts i två exemplar, försäljer undertecknad Rolf Eklund i Rödhamn till Svenska litteratursällskapet i Finland en 1964 byggd elva meters fiskebåt för en köpesumma av 10.000 (tiotusen) mark.”

Båten som det här maskinskrivna köpebrevet, undertecknat i maj 1968, gällde var en laxbåt som tre år tidigare hade förlist under namnet Maj II. För namn- och dialektforskare och andra språkexperter, i Finland och övriga Norden är hon mer bekant som Rödan – en flytande namnvetenskaplig akademi. Men hur blev en åländsk laxbåt värd för 62 forskningsexpeditioner i den sydfinländska skärgården och en av orsakerna till att vi i dag har svenska ortnamn på vår grundkarta och på våra sjökort, och tusentals svenska ortnamn bevarade?

Den unika forskningsfarkosten Rödan tjänade namnforskningen i tolv år på 1960- och 1970-talen.

Den unika forskningsfarkosten Rödan tjänade namnforskningen i tolv år på 1960- och 1970-talen.

Kuva: Peter Slotte

Ett kulturarv i fara

Historien om Rödan börjar på 1960-talet. Vid den tidpunkten har insamlingen av svenska ortnamn i Finland pågått i nittio år. Flitiga forskare har rest land och rike runt för att tala med bybor och samla in namn på gårdar, åkrar, ängar, hagar, grund, holmar och skär i det svenska Finland. Trots ansträngningarna konstaterar man i början av 1960-talet att namnförråden upplöses snabbare än de kan samlas in. Det betyder att ett värdefullt kulturarv håller på att gå förlorat. Något måste göras.

Ortnamnsforskaren Bertel Fortelius och Rödans skeppare, Kurt Zilliacus 1971.

Ortnamnsforskaren Bertel Fortelius och Rödans skeppare, Kurt Zilliacus 1971.

Kuva: Peter Slotte

Det som händer är att staten beviljar medel för mer resurser till namnforskningen 1966. En namnavdelning upprättas vid Folkkultursarkivet (som verkar under Svenska litteratursällskapet) och en namnarkivarie kan anställas på heltid. Arkivarien som anställs är Kurt Zilliacus, filosofie licentiat och tidigare dialektarkivarie vid Folkkultursarkivet. Namninsamlingen kan nu fortsätta med hjälp av stipendiater som tecknar upp namn i svenskbygderna i Finland, speciellt i skärgården.

Men 1967 tvingas Kurt Zilliacus och andra involverade ändå inse att namninsamlingen inte fungerar effektivt. Hur samlar man in ortnamn i skärgården om man ändå måste tillbaka till fastlandet varje kväll för att övernatta? Mycket värdefull arbetstid och även ekonomiska resurser slukas av resorna till och från insamlingsorterna.

Kurt Zilliacus – namnexpert och skeppare

Det var här någonstans som tankarna på att skaffa en båt, en alldeles egen båt för namnforskning i skärgården, tog form. Kurt Zilliacus var förutom namnexpert även båt- och skärgårdsentusiast. Han var en erfaren sjöbjörn som bland annat hade bott i Houtskär ett par år och samlat in namn där.

– Han hade rört sig i skärgården sedan 1940-talet och kunde alla vatten, farleder och hamnar utan och innan. Han kände en massa folk och kunde dessutom ta dem på rätt sätt, minns Peter Slotte, tidigare huvudredaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål, Zilliacus mångåriga kollega och deltagare i 16 av expeditionerna med Rödan.

Zilliacus lyckades övertyga Svenska litteratursällskapets styrelse om nödvändigheten av att skaffa en båt för namninsamlingen i skärgården. Det var så den tidigare laxbåten Maj II kom att bli expeditionsbåten Rödan, som fick namn efter sin hemhamn Rödhamn i Lemland på Åland. Hamnen kallades i folkmun för Rödan eller Rödon.

Uppteckning i Brändö 1979. Fr.v. Per Henrik Solstrand, okänd ortsbo, Kurt Zilliacus och Gunilla Harling.

Uppteckning i Brändö 1979. Fr.v. Per Henrik Solstrand, okänd ortsbo, Kurt Zilliacus och Gunilla Harling.

Kuva: Peter Slotte

Jungfruresan gick från Rödhamn till Aspö i Korpo tidigt på morgonen den 4 juli 1968. Med ombord var de ordinarie skepparna Kurt Zilliacus och Kristian Slotte, samt Ritva Valtavuo (senare Valtavuo-Pfeifer), Mirja Pinomaa (Saari) och två forskare från Uppsala, Gunnar Pellijeff och Thorsten Andersson.

Blöt början på expeditionskarriären

Redan på den andra expeditionen deltog Peter Slotte. Den 1 augusti 1968 steg han och några andra ombord på Rödan för att ta sig an namnen i Ingå skärgård.

– Vädret var eländigt. Vått, grått och blött. Däcket läckte och det rann vatten in i sovsäckarna, minns Slotte sin första namnexpedition.

Även Gunilla Harling-Kranck, namnforskare och sedermera professor vid Tammerfors universitet, minns myggorna och regnet som trängde in i kajutorna under de första expeditionerna. Kurt Zilliacus påtalar bristerna och ansöker om medel för reparationer i ett brev till Svenska litteratursällskapets styrelse, daterat den 11 oktober 1969:

”... akterkajutan är haveriskadad och otät. ... Till dem fogades en billig förkajuta, byggd av fanér och masonit, avsedd att hålla de närmaste åren.”

Begäran beviljades, och 1970 beskriver Zilliacus Rödan som ”en prydlig och sjövärdig båt, utan all lyx men mycket väl lämpad för sina uppgifter. Hon är stadig nog för att uppföra sig på ett för forskare acceptabelt sätt också i friskare väder och öppnare sjö och ger god överblick för den viktiga fotograferingen.”

Peter Slotte och Kurt Zilliacus intervjuar Lenny Stenberg på Käldinge harun i Åbolands skärgård 1970.

Peter Slotte och Kurt Zilliacus intervjuar Lenny Stenberg på Käldinge harun i Åbolands skärgård 1970.

Kuva: Peter Slotte

Namninsamling, fotografering, dialektprov

Trots regnet och de blöta sovsäckarna 1968 återkom både Peter Slotte och Gunilla Harling-Kranck på många expeditioner, och de trivdes mycket bra på Rödan. De var inte de enda. Expeditionerna med Rödan var populär sommarsysselsättning för många namn- och dialektforskare och andra med koppling till och intresse för ortnamn och forskning. De olika expeditionerna hade olika mål. Ofta handlade det om att intervjua ortsbor och på så sätt få nedtecknat namnen på platser i en viss by eller en viss socken. Fotografering hörde också till. Andra gånger spelade dialektologer in dialektprov med invånarna på en viss ort. Det fanns också expeditioner med deltagare från de övriga nordiska länderna, då målet främst var att informera om namnskicket i skärgården och diskutera metod- och strukturproblem. Dessutom deltog finska forskare i vissa expeditioner i östra Finska viken och i Skärgårdshavet.

– Ofta var idealet att hitta minnesgott folk som hade bott på samma ställe i hela sitt liv och talade en genuin dialekt, minns Gunilla Harling-Kranck.

Skärgårdsborna var så genuina, vänliga och tillmötesgående, lika äkta som deras omålade hus.

För Peter Slottes del var mötet med skärgårdsborna den största behållningen av expeditionerna.

– Min upplevelse av skärgården är inte de glittrande böljorna och de vackra vyerna, utan skärgårdsborna. De var så genuina, vänliga och tillmötesgående, lika äkta som deras omålade hus. De representerade en generation och en livsstil som man visste inte skulle finnas kvar så länge till, säger Peter Slotte.

Morgonte på Jurmo

En av de legendariska skärgårdsborna var Jurmo-Per, som egentligen hette Per Mattsson och som Slotte och Harling-Kranck (dåvarande Harling) fick dra upp flundernät med när det blåste upp på kvällen. Kurt Zilliacus kände Jurmo-Per och hans pappa Hjalmar Mattsson sedan tidigare, och kom och gick som han ville i deras hus. Även Gunilla Harling-Kranck minns möten med nämnda Jurmo-Per, och också mötet med en annan Jurmobo som påverkade henne på ett speciellt sätt.

Gunilla Harlings första expedition 1968 gick till Aspö i Korpo. När hon anlände med flyg från Nådendal till Aspö hade hela båten åkt till Jurmo.

– Jag insisterade på att få åka till Jurmo samma kväll. En Aspöbo, Åke Maurell, kom snällt och skjutsade mig. Det var en hel timmes resa!

När Harling anlände till Jurmo höll resten av expeditionsdeltagarna redan på att gå till sängs i de två kajutorna som fanns under däck på Rödan, och som hade kojplatser för sammanlagt åtta personer. Men två Jurmobor, den tidigare nämnda Per ”Jurmo-Per” Mattsson och hans ”sommardräng” Alf-Gunnar Kranck, satt kvar på båten till sent på kvällen tillsammans med Åke Maurell och fyra semestrande sjuksköterskor som hade åkt med i båten från Aspö.

– Alf-Gunnar sade att jag skulle komma upp till honom på morgonte nästa morgon. Jag gick till byn, en ganska lång väg från hamnen, och tyckte att Jurmo var ett förfärligt kalt och öppet ställe, utan skyddande buskar och stenar, och träd bara i den planterade tallskogen. När jag kom fram fick jag te och smörgås, och redan nästa sommar var jag på Jurmo i flera veckor. Sedermera blev Alf-Gunnar Kranck nämligen min man!

Sällskapsmänniska och noggrann kapten

Det var inte bara på Jurmo som expeditionerna hade nytta av Kurt Zilliacus kontakter med skärgårdsborna. Han kände som tidigare nämnt folk lite varstans, och i skärgården var han med Peter Slottes ord ”inte en Zilliacus från Helsingfors utan en vanlig, hygglig man”. Hans färdigheter i sociala sammanhang är också något som Slotte kommer ihåg.

– Kurre var en fantastisk personlighet. Han kunde ta folk och agera i sällskap, där han blev den naturliga huvudpersonen. Han var en mästerlig ordlekare. Det var inte mycket som gick Kurre förbi, vare sig det gällde svenska, finska eller danska, minns Peter Slotte.

Rödans kapten var dock också kritisk och skeptisk, och även noggrann, vilket Peter Slotte påpekar är en nödvändighet när man ansvarar för en stor båt. Ibland kunde han explodera och bli arg på någon. Till exempel att ta iland kunde vara en utmaning med sjöovant folk i båten.

– När båten skulle angöra en brygga eller en strand var det en massa rytande, för de flesta förstod inte vad de skulle göra. Men Kurre var bra med sin båt, och Kristian Slotte som var med i början av tiden med Rödan var också hemskt bra med båtar. För det mesta gick det fint, och på kvällarna var stämningen fin igen, säger Gunilla Harling-Kranck.

Kaffekask i förkajutan

Det var tur att skepparen på Rödan var en sådan sällskapsmänniska, för arbetet med att samla in ortnamn inskränkte sig inte till kontorstid. Naturligtvis stod besök i byarna och intervjuer med ortsbor alltid på dagordningen under mer normal arbetstid. Men ibland bjöds folk in på båten, till förkajutan som Kurt Zilliacus beskriver efter renoveringen av Rödan 1970: ”Den trivsamma förkajutan ... erbjuder en mycket lämplig ram för de diskussioner och sammankomster med forskare och skärgårdsbor som brukar avhållas i hamnarna”. De här diskussionerna kunde pågå nästan till soluppgången.

– Sent på natten, till två-tretiden, kunde vi sitta med någon skärgårdsgubbe eller skärgårdsgumma i kajutan och dricka whisky och kaffekask tills gästerna vacklade hemåt i gryningen, beskriver Peter Slotte de sena sammankomsterna på Rödan.

Sedan sov man gott, vaggad till sömns av den lagom stilla sjögången.

Vissa expeditioner hade mer karaktären av nöjesresor eller skärgårdsturism. Man steg upp vid sju, åtta, drack morgonte och pulverkaffe, gick iland och spankulerade omkring, såg på hus och träffade folk. Lunchen åts på Rödan, det var konserver och potatis och öl, och efter en middagslur tog man sig tillbaka till byn för lite mer uppteckning och fler intervjuer.

– Till kvällen kom man tillbaka till Rödan och åt nypotatis och sill, och kanske hade Gunilla lagat en fiskröra. Snapsen låg i kölsvinet och kallnade, ölet kyldes också av, och så följde en lång supé, ibland med en skärgårdsbo ombord. Sedan sov man gott, vaggad till sömns av den lagom stilla sjögången, beskriver Peter Slotte en typisk dag på Rödan.

Flitiga insamlare

Men även om besättningen på Rödan stundvis levde det goda livet och njöt av skärgårdsvyer och snaps i solnedgången, jobbade de också hårt med insamlingen av ortnamn. Den 13 augusti 1970 i Nagu i Berghamn bokförde Kurt Zilliacus och Peter Slotte tillsammans 1 013 namn på en enda dag! Det var ungefär lika mycket som Svenska litteratursällskapets ortnamnsstipendiater förväntades samla in på en månad.

Resultatet av insamlingarna och inspelningarna som gjordes på expeditionerna var och är av oskattbar betydelse för namnforskningen och namnvården i dag. Bland annat kontrollerades namnen på grundkartan, och därmed också på sjökorten. Den här granskningen har skett systematiskt sedan 1960-talet, som ett samarbete mellan Språkinstitutet och dess föregångare och Lantmäteriverket.

– Sjökorten var helt galna vad ortnamnen beträffade. Om inte Rödan och Kurre hade varit skulle de och grundkartan se lika eländiga ut i dag som på 1950-talet, säger Peter Slotte.

Redan 1970 skriver Kurt Zilliacus om resultaten av expeditionerna: flera tusen kompletterande namnanteckningar, ett par tusen foton (många för övrigt tagna av Peter Slotte) och undersökningar av speciella namnproblem och namntyper. Han avslutar:

”Framför allt har namnforskningen fått en väsentligt ökad kännedom om vår skärgård och erfarenhet i fråga om de principer som namngivningen har följt.”

Stor betydelse för namnforskningen

Rödan har kallats en flytande namnvetenskaplig akademi, där deltagarna lärde sig om namn och namnforskning i praktiken. Peter Slotte och Gunilla Harling-Kranck berättar vilken betydelse färderna med Rödan hade för forskningen och för dem personligen.

– Jag hade aldrig fortsatt med namnforskning om jag inte hade kommit med på Rödan, säger Harling-Kranck, som skrev sin doktorsavhandling om namn på åkrar, ängar och hagar.

Peter Slotte har inte själv forskat i skärgårdsnamn, men blev allmänbildad i fråga om ortnamn och dialekter tack vare expeditionerna.

– Man lärde sig se ortnamnen på ett nytt sätt när man fick se dem i sitt sammanhang. Expeditionerna bekräftade att det som Kurre hade skrivit om ortnamn tidigare inte var bara teori, utan byggt på praktiska erfarenheter.

Andra expeditionsdeltagare som fortsatte forska i ortnamn och skrev betydelsefulla publikationer inom namnforskningen var bland andra Kurt Zilliacus själv, Ritva Valtavuo-Pfeifer, Bertel Fortelius, Ritva-Liisa Pitkänen och Lars Huldén.

Sommarträffar på Rödan

En bisyssla som Rödan hade under sina sista år i namnforskningens tjänst var att agera värd för Svenska språkbyråns sommarträffar. Mikael Reuter, tidigare chef för Svenska språkbyrån och senare avdelningsföreståndare vid svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken, minns sommarträffarna i skärgården som en sammanhållande social faktor för de anställda på dåvarande Svenska språkbyrån.

– Många kom med egna båtar och umgicks ett par dagar, och de som inte hade båt övernattade på Rödan. Vi hade ofta våra familjer med oss, våra barn lärde känna varandra och vi var som en enda stor familj. Den traditionen fortsatte i viss mån också efter tiden med Rödan, säger Reuter.

Även om Mikael Reuter inte var med på så många egentliga expeditioner, vittnar hans berättelse om vilken betydelse Rödan och dess kapten hade också utanför de egentliga namnforskarkretsarna.

– Allt jag kan om ortnamn och ortnamnsforskning har jag lärt mig av Kurre, mycket mer än på universitetet, säger Reuter.

Sommaren 1979 åkte Rödan ut på sina sista expeditioner som namnforskningsbåt, med Kurt Zilliacus som kapten. Det året överläts Rödan till folklivsforskningen vid Svenska litteratursällskapet. Resultatet av tolv somrars arbete var bland annat namnsamlingar från Tammio i öster till Utö i söder, Signilskär i Ålands hav och Raumo i norr, insamlade under 62 expeditioner på sammanlagt 412 dygn. Under åren togs dessutom 5 000 fotografier. Rödan hade gjort sitt för att rädda ett viktigt kulturarv för eftervärlden.

 

Det var inte bara finländare som deltog i expeditionerna med Rödan. Även forskare från andra nordiska länder var med, som de här danska forskarna från Institut för Navneforskning vid Köpenhamns universitet 1974. Fr.v. Marianne Kjær, Bent Jørgensen, John Kousgård Sørensen, Bente Holmberg och Vibeke Dahlberg.

Det var inte bara finländare som deltog i expeditionerna med Rödan. Även forskare från andra nordiska länder var med, som de här danska forskarna från Institut för Navneforskning vid Köpenhamns universitet 1974. Fr.v. Marianne Kjær, Bent Jørgensen, John Kousgård Sørensen, Bente Holmberg och Vibeke Dahlberg.

Kuva: Peter Slotte

I förkajutan kunde Rödans besättning och även ortsbor sitta långa stunder och diskutera. Fr.v. Karin Slotte, Kristian Slotte, Hasten Solstrand, Erik

I förkajutan kunde Rödans besättning och även ortsbor sitta långa stunder och diskutera. Fr.v. Karin Slotte, Kristian Slotte, Hasten Solstrand, Erik "Aspö-Erik" Jansson och Per Henrik Solstrand på en expedition till Aspö 1978.

Kuva: Peter Slotte

Källor

Kurt Zilliacus: Forska i namn

Carola Ekrem, Pamela Gustavsson, Petra Hakala & Mikael Korhonen: Arkiv, glömska, minne. Arkiven vid Svenska litteratursällskapet i Finland 1885–2010

Källan 1/2012

Dokument, kvitton m.m. som finns sparade på Svenska litteratursällskapet

Intervjuer med Peter Slotte, Gunilla Harling-Kranck och Mikael Reuter

Bianca Ortiz Holmberg
Skribenten är språkvårdare och redaktionssekreterare för Språkbruk. Foto: Pia Pettersson