Den sjätte juni inleddes årest teaterträff i Hangö med en debatt om det finlandssvenska scenspråket. Den var en fortsättning på en debatt som i våras inleddes på Hufvudstadsbladets insändarsidor när regissören Kristin Olsoni påtalade vad hon kallade en brist på genomtänkt modern svenska på våra finlandssvenska teaterscener. Hon pekade på bristen på språkrytm och tydliga ordnyanser i skådespelarnas språkbruk och efterlyste ett mod hos skådespelarna att inte slarva eller välja de enklare eller mera vardagliga och talspråkiga lösningarna på språkliga utmaningar som originaltexten erbjuder. Hennes insändare fick medhåll av lektorn i talkonst Yvonne Dunderfelt och sociologen Thomas Rosenberg medan hon möttes av mothugg från regissören Joakim Groth och skådespelaren Niklas Häggblom.

Groth och Häggblom förde fram argumenten att skådespelarnas språk ska vara underställda rollens. De ansåg att bruket av ett vardagligt idiom i sceniska framställningar gör det lättare för publiken att identifiera sig med rollfigurerna och att man som skådespelare har ansvaret att tolka den roll man spelar och att på så sätt vara otrogen textoriginalet där tolkningen så kräver.

I Hangö fanns inte Groth och Häggblom på plats, vilket medförde att panelordföranden dramatikern Gunilla Hemming då och då såg sig tvungen att föra fram deras åsikter om och vinklingar på frågan. De övriga paneldeltagarna – skådespelarna Martin Kurtén och Tobias Zilliacus samt Yvonne Dunderfelt och Thomas Rosenberg – var nämligen i det stora hela ense om att både utmaningarna och bristerna i det finlandssvenska scenspråket inte ägnats tillräckligt stor uppmärksamhet vare sig i den offentliga debatten, i teatrarnas konstnärliga arbetsprocesser eller i dagens skådespelarutbildning.

Ett finlandssvenskt problem

Thomas Rosenberg upprepade det som varit huvudbudskapet i hans insändare i Hufvudstadsbladet, nämligen att det är svårt att ställa språkliga krav på våra finlandsvenska skådespelare eftersom det finlandssvenska talspråket i sig blir allt fattigare! Dagens unga skådespelare saknar – vare sig de vill satsa på språket eller inte – ofrånkomligt två av sina viktigaste instrument: en klar språkmedvetenhet och en bred språklig repertoar. Han menade att mångfalden i finlandssvenskan håller på att försvinna, och han målade upp liknelsen att även vårt fågelliv numera mest domineras av gråtrutar och kråkor. Eftersom några andra alternativ inte finns för skådespelarna kvarstår bara alternativet att vara ”naturlig” i den mening att man på scen talar sitt eget finlandssvenska vardagsidiom.

Han påpekade att de dialekttalande här har en fördel eftersom deras språkliga repertoar möjliggör en variation av uttrycken efter situationen. Slutligen efterlyste han fler rikssvenska influenser på våra scener, även språkliga – något som fick flera personer i publiken att vrida sig av tveksamhet i sina stolar. Han påpekade att finlandsvenska skådespelare borde språkbada oftare i Sverige, exempelvis för att lära sig hur man egentligen handlar varm korv på svenska (något som är omöjligt för allt fler finlandssvenskar i Finland). I Sverige existerar också en populärkultur som inte finns på svenska i Finland och den borde alla därför språkbada i för att undvika att bara ha finska ord och uttryck för den verklighet vi lever i. Kommentarer om att ”muminblodet svallar när jag hör talas om sverigesvenska” hördes i det här skedet i debattpubliken.

Skådespelarutbildningen

Tobias Zilliacus, lärare på Teaterhögskolan i Helsingfors, påpekade att det är alltför lätt att vara kategorisk när man funderar på språkförmåga och språkmedvetenhet bland olika grupper. Han sade sig ändå märka en tydlig trend mot en allt sämre svenska bland de sökande till skådespelarutbildningen. Han förvånade sig över att svenskan i våra finlandssvenska skolor mer och mer fungerar som ett undervisningsspråk i stället för ett modersmål för eleverna och konstaterade att idealet vore att alla skådespelare kunde använda olika stilarter utan större problem, men att mycket få har den här förmågan i dag.

Senare under debatten framkom det att alla de som studerade första året på Teaterhögskolan läsåret 2001–2002 var Helsingforssvenska ungdomar som sinsemellan talade finska, något som bara understryker att det behövs studerande från de övriga nordiska länderna för att den svenska skådespelarutbildningen i vårt land verkligen ska ske i ett så kallat svenskt rum.

I dagens skådespelarutbildning betonas kroppsfysiken och musikaliteten kraftigt, och Zilliacus konstaterade att detta måhända sker till priset av språkundervisningen. Därför ligger ansvaret nu till stor del på den enskilde skådespelaren och dennes språköra (som, enligt Zilliacus, föräldrarna och skolan har till uppgift att förse individerna med) och framför allt på skådespelarens vilja att på egen hand jobba med språket.

Skådespelarens eget språk

Jan Lindroos, producent och konstnärlig ledare för Bröderna Lejonhjärta på Raseborgs sommarteater, möttes av mothugg när han tog upp något som han sade  alltid diskuterats i amatörteatersammanhang, nämligen att de skådespelare som genomgått skådespelarutbildningen tappat alla nyanser i språket. Amatörskådespelare har andra brister, men de kan i alla fall vara nyanserade i sitt språk och låter naturliga när de talar sina dialekter.

Han övergick till att beklaga att den dramaturgi som kommer från Sverige ofta är omöjlig att    använda som den är. Texterna måste anpassas till exempelvis västnyländska förhållanden för att de ska bli naturliga på scenen. Lindroos sade sig vara mot all språknormering och ville låta ”alla blommor i Svenskfinland blomma”.

Bland andra Kristin Olsoni reagerade på Lindroos inlägg och vägrade gå med på att utbildade skådespelare automatiskt skulle vara mindre språkligt nyanserade än amatörerna, utan konstaterade att det alltid är den enskilde skådespelarens utveckling det handlar om. Med övning och träning kan alla uppnå goda resultat. Artificiellt låter det bara om skådespelaren faller offer för lättja och inte stämmer alla sina instrument. Både Olsoni och regissören Erik Pöysti beklagade vidare att skådespelare väljer att använda simplare och mer vardagliga ord när de i texter stöter på ord som de inte förstår. I stället för att besvära sig med att lära sig förstå och naturligt använda de ovanliga eller sverigesvenska formuleringarna byter de ut dem i brist på kunskap om och respekt för ursprungstanken.

Skådespelaren Frank Skog konstaterade att alla behöver känna till den språkliga normen för att kunna leka med språkvarianterna och veta vad man avviker från. Men det kan inte vara yrkesutbildningens uppgift att lägga grunden för den här genrekompetensen, utan det måste vara i grundskolan som det arbetet och lekandet med språket ska sättas in.

Skådespelarnas diktatur

Dramaturgen Marina Meinander kom med ett av de mest kontroversiella och uppskattade inläggen när hon beklagade att det i Svenskfinland råder vad hon kallade för en ”skådespelarnas diktatur”. Det finns alltför få finlandssvenska regissörer och dramaturger, konstaterade hon, och det krävs sådana som med rätt utbildning bakom sig vågar ställa krav – även språkliga sådana – på de finlandssvenska skådespelarna. Hon efterlyste ett arbetsklimat på våra teatrar där lättja och en allmän rädsla för konflikter inte skulle få dominera. Det hör tydligen till att allt ska vara trevligt och finlandssvenskt kiva i ankdammen, även när det inte gagnar den kreativa processen.

Meinander fortsatte med att instämma i skådespelaren Dan Henrikssons insändare i Hufvudstadsbladet, där han bland annat efterlyser fler debatter och kollektiva engagemang på finlandssvenska. Som det är nu saknas viktiga budskap och samhällsfrågor att diskutera, och ett budskap behövs för att ett levande språk ska utvecklas. Nu babblar och pladdrar vi bara om ytliga saker och slipar varken våra tankar eller vårt språk. Hon såg detta som en politisk fråga, eftersom demokratin står och faller med språket, och beklagade allas tendens att skylla den språkliga kräftgången på skolan, som skyller vidare på föräldrarna, som i sin tur skyller på något annat.

Vad publiken köper och inte köper

 Frank Skog betonade att dramatik handlar om ett avtal med publiken. Skådespelarna ger publiken de koder de behöver för att sedan kunna läsa och tolka budskapen som de vill. När sedan publiken har uppfattat koderna som skådespelarna använder kan alla koncentrera sig på innehållet i stället för formen. Erik Pöysti höll med om att publiken väljer att köpa eller inte köpa det regissören med hjälp av skådespelarna väljer att erbjuda dem. Men enligt honom vågar inte finlandssvenska regissörer välja åt skådespelarna, utan låter alla fritt förenkla och förslappa texterna. ”Så här säger vi inte i Finland” kan man ofta höra skådespelare slå fast, medan samma slapphet hos ensemblen inte finns då det gäller koreografi och utförande av akrobatiken på scenen.

Panelordföranden lyfte fram Joakim Groths påstående att det i verkligheten inte finns någon standardfinlandssvenska, utan bara ett skriftspråk och olika varieteter av talspråket. Enligt Groth är standardspråket ett icke-existerande språk och eftersom en rollfigur ska göras levande och autentisk kan detta icke-existerande språk inte användas på scenen. Skådespelaren Tomas Backlund protesterade mot detta när han menade att den dramatiska situationen ger ensemblen möjlighet göra språkliga val och ställningstaganden. Man behöver inte heller alltid ta stöd i sverigesvenskan för att hitta ett välfungerande normspråk. Teater kan spelas på dialekt i de dialektala trakterna, men bruket av dialekt ska inte vara ett självändamål, och med det yttrade Backlund något som många i publiken instämde i.

Teaterträffens primus motor Antonia Ringbom sade sig vara irriterad på de felbetoningar och ogenomtänkta nyanser som förekommer och som visar att skådespelare på våra scener ibland inte vet vad de står och talar om. De förstår inte orden de tar i munnen. Det är viktigt för alla inblandade i den konstnärligas processen att gå till botten med alla språkliga register som finns i texterna för att få fram den säkerhet som sedan går fram till publiken, sade hon.

Teaterns ansvar?

Gunilla Hemming ställde panelen frågan om det är scenkonstnärernas uppgift att vara språkliga förebilder och upprätthållare av en språklig norm som är annorlunda än det språk som talas ute i salongen. Joakim Groths argument för bruket av det vardagliga talspråket på scenen grundar sig på tanken att publiken lättare identifierar sig med rollfigurerna och lever sig in i pjäsens budskap när alla konstgjorda språkliga barriärer är borta. Kristin Olsoni konstaterade att teaterns huvudsakliga uppgift naturligtvis inte kan vara att agera språkmodell för publiken. Men hon påpekade att det är en missuppfattning att ett nyanserat och tydligt uttalat språk är artificiellt och svårförståeligt. En tillräcklig satsning på ett gott språk gör att ingen lägger märke till språket och att pjäsens budskap snarare framträder tydligare än överröstar det. Man behöver inte använda Helsingforsslang för att vara naturlig på scenen, avslutade hon sitt inlägg.

Språkvårdaren Charlotta af Hällström var inne på samma linje när hon talade för bruket av rikssvenska på våra scener. Rikssvenska definierade hon som en vårdad allmänsvenska i motsats till utpräglad finlandssvenska eller sverigesvenska. Hon ifrågasatte att skådespelarna ska använda en lokal språkvarietet bara för att vissa i den språkligt sett heterogena publiken använder just den språkvarieteten. Thomas Rosenberg påpekade att skådespelare, liksom lärare, journalister och andra som uttrycker sig i offentligheten, är språkliga förebilder för andra vare sig de vill det eller inte.

Marina Meinander påpekade att vi alltför ofta är språkfascister i Svenskfinland, vilket gör att alla kanske inte vågar tala offentligt och delta i samhällsdebatterna av rädsla att någon tycker att deras språk är för fattigt eller finskpåverkat. Erik Pöysti konstaterade att skådespelare måste våga ha ett språk och använda det trots att det finns denna eviga rädsla för att göra bort sig. Som Yvonne Dunderfelt konstaterade är det jobbigt att jobba med sitt eget språk och det krävs en stark inre kraft för att man ska orka och våga gripa tag i och hålla fast vid språkglädjen.