Vår jämställdhet är ständigt på tapeten.
I språket har vi skilda ord för könen,
och detta tror man har effekt på lönen.
De kämpande har inte svalt förtreten!

Man nagelfar de gamla språkbruksrönen:
vid okänt kön har ”han” prioriteten,
fast ”hon” ibland kan stå för mänskligheten.
Säg hellre ”hen”! Hur många följer bönen?

I språket lever många små nyanser.
En talman kan ibland bli taleskvinna
och få en annan uppgift att besinna.

En storman stormar framåt hög i korken,
storkvinnor – vinner när de hjälper storken?
Trots allt kan könen dansa samma danser!

    ***

I svenskan har vi ord som ”hon” och ”han”
som anger könet. Numer blir en kvinna
dock lärare och inte lärarinna,
ty samma roll har kvinnan som en man.

Nu tycker många att man därtill kan
förenkla ”han” och ”hon” till ”hen” och finna
att än fler skillnader då kan försvinna,
men andra frågar vad vi därmed vann.

Med ”hon” benämner vi ju idealet,
precis som ”han” är finare än ”den”,
men trots sitt h kan ”hen” förtörna män.

Vi lånar ord, men mången skulle stöna
om han likt kvinnorna blev kallad höna.
Man godtar dock att ”man” tycks tolkas galet!