Att läsa gammal arabisk poesi är som är som att titta på madonnor i Toscana. Motiven är likadana, man kan först tycka att dikterna bara upprepar varandra. Ända tills man börjar studera de små nyanser som skiljer dem åt, och inser att det är i dessa detaljer som något viktigt sker. Dikterna berättar visserligen ofta om dråp och andra dramatiska skeenden, men gör det på bara några rader. Skrytet med de egna hjältedåden är obligatoriskt, men det är främst genom mikrovalen som diktarnas personligheter visar sina konturer.

Den här litteraturen är med andra ord idealisk för den läsare/översättare/ jämförande översättningsforskare som tycker om att fokusera på språket. Som till exempel vill se hur olika diktare beskriver en likadan plats. 

Den dikt jag ägnat mig åt den här vårvintern kom till för ca 1 500 år sedan, alldeles före islams tid. Poeten är Imra` al-Qais, som bär eptitetet ”den irrande kungen”.  Han var en prins som drack mycket vin, en dag mördades hans far och då förklarade han: ”I dag vin, i morgon handling”. Enligt beduinnormen var det nu han som skulle hämnas, till det behövde han hitta någon som ville hjälpa honom och det är det letandet som ”irrande” syftar på.

Dikten hör till de sju (enligt en annan klassificering tio) förislamiska mu’allaqât, som är arabernas mest beundrade poetiska klassiker.  Ordet är en passiv particip av verbet ”hänga”, det finns ingen entydig förklaring till begreppet men de flesta brukar anse att de här dikterna hängdes upp efter att de hade vunnit poesitävlingar. Måttet är Tawîl, stroferna består av 12+12 stavelser.

Det att de här dikterna kom till före islam har stor betydelse för språket. I och med att Koranen blev nerskriven blev Mecka-dialekten, som tidigare hade stått socialt lågt i kurs, normen för den klassiska arabiskan. Det här är en orsak till att jag tidigt i livet insåg att arabiska är värt att lära sig. Skriftspråket har förändrat sig mycket litet under de 1 500 år som gått, kan man läsa ny arabisk litteratur kan man också läsa gammal.

Ännu roligare blir allt av att litteraturen från tiden litet före Koranen är skriven på nästan samma idiom, men inte helt. För att läsa den behöver man olika lärda personers kommentarer, av vilka en del är rena gissningar. Fantasin får arbeta.

Dels finns det ord ingen idag känner till, som hänför sig till livet och kulturen i öknen. Men det finns också många avvikelser i grammatiken, som dels kan bero på dialekter och dels på att språket i dikterna delvis kan utgöra ett särskilt diktidiom. Samt det att man befann sig i en brytningsperiod där skriften fanns men inte var helt etablerad, dikterna som vi känner dem idag har drag av både muntlig och skriven poesi. Under senare århundraden fanns mycket stränga regler för dikternas form, under den aktuella preklassiska perioden fanns samma versmått men det var i högre grad tillåtet med avvikelser.

För översättaren kan allt det här ha stor betydelse när det gäller stilnivåerna, och rytmen.

Något som är unikt för den äldsta arabiska poesin är att den intresserar sig för naturen, vilket den senare arabiska poesin inte gör. Just den här veckan försöker jag föreställa mig hur det ser ut på de platser vi befinner oss på i Imra` al-Qais mu’allaqa. Jag inser att det kanske är en svaghet att jag inte har sett öknen på Arabiska halvön, men också en styrka. För jag minns den olycksaliga gången jag började skriva en novell om Kanton där jag aldrig heller har varit, och det gick bra ända tills jag gjorde dumheten att titta i en turistguide. Efter det kom jag aldrig mera vidare.

Det finns en tidigare tolkning av Imra` al-Qais dikt gjord av Gösta Vitestam, från år 1967. Jag har hört den beskrivas som filologiskt korrekt och litet stel. Jag håller inte helt med om det senare. Vitestam är skicklig på att också få med de olika känslonyanser som finns i dikten.

Vitestams tolkning har jag läst för många år sedan, nu tittar jag inte hur han har gjort förrän jag har tolkat en strof, utan att minnas hurdan hans var. Jag håller ett papper under den rad jag har kommit till så att jag inte ser nästa.

Jag försöker inte skapa en episk ton. Det jag sysslar med är experiment som får tappa huvudet. Liksom Vitestam har jag hittills även på svenska tillämpat måttet med 12+12 stavelser, även om jag kan tänka mig att senare pröva på ett annat mönster.

I mu’allaqât finns det alltid en plats som är central, den där den älskade har haft sitt läger och där diktjaget nu befinner sig och tittar på lämningarna. Platserna i öknen känns över huvud taget laddade; i benämningarna på dem finns många indirekta hänvisningar, något som arabiskan på ett nästan hemligt sätt möjliggör genom sitt sätt att bilda ord: de flesta ord bygger på en rot bestående av oftast tre konsonanter som tillsammans med specifika vokaler med specifik längd bildar semantiska mönster, där man om man kan systemet ofta lätt kan gissa sig till betydelsen av ett ord man inte har hört. Den semantiska idén finns i kombinationen av konsonanter.

Benämningarna på platser i den här dikten har varit föremål för många analyser; en del av dem är inte kända och kan vara påhittade just för att signalera något mellan raderna. När jag funderar över mina översättarval gör jag upp fantasifulla listor t.ex. på vad platsen siqT il-lliwâ som förekommer i första strofen kan kallas på svenska. ”siqT” kommer från roten för ”falla”, det är enligt kommentatorerna ett ställe där sand faller ner. Den spanske forskaren Corriente noterar att ordet kan syfta på ett missfall eller en abort som har skett där. Roten för det ordet är också sqT, och tolkningen är inte långsökt med tanke på hur många kvinnohistorier diktaren hinner referera på bara några rader. Min lista ser ut så här:

sandströmmen
sandströmmarna
sandkitteln
sandgropen
sandhålet
sandfallet

Bilden av en sandström tilltalar mig, men det stör mig samtidigt att det låter som ett efternamn. Jag besluter mig på det här stadiet för ”sandfallet”, som både innefattar att det faller ner sand, och Corrientes missfalls-hypotes. I min tolkning börjar dikten så här:

Håll upp, nu ska vi gråta över en kvinna jag älskade vid sandfallen nära al-dakhûl och Hawmal

Det har säkert kommenterats av någon före mig, men dakhûl har samma rot som ”gå in”, och Hawmal ligger nära roten för bära (även t.ex. ett barn). Den öken vi är i just nu är inte torr utan här finns alla sidorna av könslivet starkt närvarande. Men jag låter bli att försöka forma om namnen till något som betyder något på svenska, tycker att poängen redan kommer fram.

När jag tittar efter hos Vitestam tycker jag bra om hans rytm:

Bli stilla, låt oss begråta minnet av älskad vän
och plats mellan al-Dakhûl och Haumal vid sandig ås

Tonfallet får mig nostalgiskt att tänka på klassiker man läste i skolan, och effekten kan på det sättet bli den samma som den hos diktaren när han minns svunna tider. Bland sandstormar som kanske inte är trevligare än vad skolan var, på den tiden man var däJag vet inte hur det i verkligheten ser ut på ett ställe som det diktaren lockar med sig en gift kvinna till. Så här ser det ut hos Vitestam: 

Och när som vi kommit utanför stammens

lägerplats

och för oss en lågslätt fanns med sandåsar

slingrande …

Vad jag har sett för mig är en ganska annorlunda bild, speciellt för att jag har börjat intressera mig mycket för ordet ’aqanqal som jag har läst vidare om. Det betyder virrvarr, här av sand som vinden har fört omkring. Men det betyder också magen på en viss ödla, som är tecknad i ett slingrande mönster. Ordet baTn (mage) finns också med i beskrivningen, syftande på att man befinner sig lågt nere.

Det alternativ den duktiga sjuåriga översättaren i mig väljer, är:

när vi var förbi hennes släktrevir, uppslukade i en
sänka med höga labyrintiska väggar

Och den lösning som diktaren jag också är vill ha, är:

när vi var förbi hennes släktrevir, slukade av en sänka
med höga väggar med ödlekroppsmönster (ödlebuksmönster)

(Att ”uppslukade” blir ”slukade” beror på att diktaren i mig pedantiskt räknar stavelser, men också på att ”sluka” blir ännu mer fysiskt och konkret än ”uppsluka”.)

Det att jag minns att ödlor åtminstone i Anderna traditionellt har stått för en förbjuden sexualitet gör mig ännu mer ivrig på att göra så här.

Öknen förknippar man väl oftast med nästan total öppenhet. Här finns det ändå för mig genom hela läsupplevelsen en motsättning mellan mycket trångt och mycket öppet. Den samma känslan är starkt närvarande i Vitestams tolkning. Min tolkning av hur det ser ut kring den övergivna lägerplatsen bygger på den känsla jag får när jag läser, inte så mycket på kunskap om hur där ser ut:

både i knutarna och på de öppna ytorna ser du nu spillningen från gaseller som pepparkorn

Vitestam har:

Man finner gasellers spillning på deras öppna fält
och rastplatserna, det är som vore den pepparkorn.

”Knutarna”, som i det här fallet är finlandssvenskt, kanske förhöjer känslotonen på det sätt det icke-etablerade språkbruket ibland kan göra. Genom ”knutarna” och ”de öppna ytorna” har jag säkert domesticerat öknen. Å andra sidan är den ju som jag uppfattar saken just ett enormt hus där beduinen bor.

Det här är några exempel på strofer jag har tolkat. Få se hur jag nästa vecka gör om dem.

—-

Transkription: Eftersom arabiskan saknar skillnad mellan stor och liten bokstav, gör jag lika i den svenska tolkningen. Det känns också naturligt att göra så på grund av att den moderna poesin i Västerlandet ofta har saknat stor bokstav i början och punkt i slutet. Det här gör också att de stora bokstäverna får stå för de emfatiska konsonanter som inte har någon motsvarighet i svenskan. Ex: siqT il-lliwâ. Lång vokal har cirkonflex. Tecknet ’ i mu’allaqa betecknar det litet metalliska ljud som formas långt nere i halsen och ger den vokal som kommer efter en särskild klang. ` betecknar den glottala stöten som är ett separat fonem.

Uppgifterna och de jämförande citaten är ur:

Imra` al-Qais Mu’allaqa, tolkning av Gösta Vitestam, AB CW Lindströms Universitetsbokhandel, Lund, 1967

I den här artikeln har det inte funnits rum för annat än strödda exempel, men det finns å andra sidan en tradition hos araberna att citera enskilda rader eller par av dem som hela dikter. För den som vill hitta radernas sammanhang finns otaliga upplagor på arabiska och översättningar till många språk.