Om kortformer och vardagliga former i skrift

 

Det finns många ord som har både en formell skriftspråklig form och en vardaglig talspråklig form. Eftersom språket ständigt utvecklas har en del av de talspråkliga formerna blivit normalformer också i skrift, medan andra fortfarande är mer eller mindre bannlysta åtminstone i sakprosa. Här behandlas några av de ord som har både en formell och en vardaglig form.

Mig, dig och sig
Kan de vardagliga pronomenformerna mej, dej och sej användas i skrift? Här är principen fortfarande att mig, dig och sig är normalformer i sakprosa. I själva verket tycks utvecklingen i detta fall ha gått så att de vardagliga formerna i dag är mindre populära än de var för något årtionde sedan.

Lite och litet
När det gäller formerna lite och litet är principen den att lite är den normala skriftformen när ordet används som adverb och pronomen: sova för lite, äta lite mat, han blev lite arg, vara nöjd med lite, lite av varje, lite grann. När ordet används som adjektiv ska det däremot alltid ha formen litet: ett litet bord, bordet är litet.

Någon, sådan, sedan och redan
Kortformerna nån, nåt, sån, sånt och sen är talspråkliga. De ska inte användas i skrift om man inte uttryckligen vill skriva talspråksnära. I sakprosa används någon, något, sådan, sådant och sedan. Formen ren som förekommer i Finland uppfattas som ålderdomlig och poetisk i svenskan. Normalformen är redan.

Bli, dra, ge, ha och ta
Många verb har både en längre och en kortare form. Det är självklart att kortformerna bli, dra, ge, ha och ta numera ska användas i alla stilarter. De längre formerna bliva, draga, giva, hava och taga är tydligt föråldrade. Kortformerna är normalformer också i sammansatta verb: anta, ange, utebli, återge. Här ska vi komma ihåg att det är bäst att använda lös sammansättning där det är möjligt: dra in, ge ut. I synnerhet ska vi undvika formerna *utta och *motta och skriva ta ut, ta emot. – Också i presens ska kortformerna av alla de ovannämnda verben användas: drar, ger osv. Dessutom börjar supinumformen gett ta över och betraktas som normalform, medan givit uppfattas som högtidligt.

Säga, säger, sa och lade
Den vardagliga infinitivformen säja och motsvarande presensform säjer godkänns fortfarande inte i sakprosa, utan rekommendationen är att de etablerade skriftformerna säga och säger används i alla sammanhang. När det gäller imperfektformerna sade och sa är situationen lite annorlunda.Det formellare sade börjar i dag verka gammaldags i en del texter, medan sa alltmer uppfattas som stilmässigt neutralt.

Också av verbet lägga finns det två imperfektformer, lade och la. Här är den längre formen lade fortfarande normalformen i sakprosa.

Ska eller skall
Många undrar om det finns någon rekommendation om vilken av formerna ska och skall som ska användas i skrift. I praktiken har formen ska, som tidigare enbart var en talspråksform, i hög grad tagit över också i skriven text. Men än så länge är valet fritt, och det går också bra att skriva skall – huvudsaken är att man är konsekvent. När det gäller lagspråk och motsvarande myndighetstexter finns det dock faktiskt redan en klar rekommendation om att det är ska som ska användas, både i Sverige och i Finland.