Spår av svenska i finskan
3/2019

Martin Persson

Spår av svenska i finskan Del 2

Martin Persson fortsätter sin resa genom århundradena för att se hur svenskan har påverkat finskan, och skriver bland annat om ursprunget till urgamla lån som rengas, viisas och lammas. Också ett ord som keihäs härstammar från det urnordiska gaizaz.

I första delen av denna artikelserie talade vi bland annat om att finskans stavelsestruktur haft strängare krav på konsonanter än svenskan. Vid ordlån har detta lösts genom att stryka ned antalet konsonanter i början av ord till en enda, och att vid ordslut lägga till en vokal för att undvika avslutande konsonant. Vi talade också om att finskan, historiskt sett, inte skiljer mellan tonande och tonlösa ljud (p/b, t/d, k/g, f/v). Tillsammans har detta lett till ord som muusi, tiikeri, seteli, manteli, taateli, pekoni, vieteri (i betydelsen ’fjädrande anordning’), viikuna, (dialektalt) kahveli, pinaatti och renki av mos, tiger, sedel, mandel, bacon, fjäder, fikon, gaffel, spenat och dräng.

Dessutom redde vi ut varför ord som kurkku och kakku har en annan slutvokal än modern svenskas gurka och kaka. Förklaringen är att svenskan tidigare haft ordentlig kasusböjning på sina substantiv, så att det i böjd form har hetat gurku och kaku, vilket är den skepnad som legat till grund för inlånet till finskan. Låt oss fortsätta precis där!

Det svenska tiger har blivit tiikeri i finskan.

Det svenska tiger har blivit tiikeri i finskan.

Kuva: Pixabay

Tyyny och vokalharmonin

Vad skulle vi gissa på att resultatet skulle bli när finskan lånar in dyna? Av det vi läst i förra numret skulle vi kanske förvänta oss ett *tyynu – med utbyte av d mot t och med en gammal böjd form som bas, vilket skulle förklara slutvokalen – men här måste vi ta hänsyn till att finskan har något som heter vokalharmoni, vilket kan beskrivas som att y, ö och ä håller ihop i vått och torrt, medan u, o och a trivs bäst med varandra. (I detta sammanhang är i och e neutrala.) Därför måste det bli tyyny. Samma harmonikrav ligger bakom syltty av sylta (den man har på julbordet) och att Uleåborgsdialekten har ryky av brygga. Det har alltså hetat ungefär syltu och bryggu i de svenska originalformerna, men eftersom y och u hör hemma i konkurrerande harmonigäng, löstes det genom att de färdigfixade finska orden kom att sluta på y.

Förutom i dessa lite krångliga ord, där man behöver ha koll på äldre svensk grammatik för att få hela bilden, ser vi vokalharmonins följder i ord som lääkäri (inte *lääkari) av läkare samt i paret peruna ’potatis’ och päärynä ’päron’, som utgör två olika lösningar på problemet med det för finskan illa lämpade (jord)päron. Ämpäri av ämbar hör också hit.

Inget av orden dragon och semla är svenska från början, men de har förmedlats via svenskan och erbjuder i sin finska form ytterligare ett vackert exempelpar på vad vokalharmonin leder till: rakuuna och sämpylä. Sätter vi sedan orden i abessiv (”utan-kasus”) plural med frågemarkör blir det som ett veritabelt konstverk: Rakuunoittako? Sämpylöittäkö? (I Finland betecknar förstås semla, och sämpylä, det som i Sverige kan heta fralla.)

Siivu, kaali och svenska ljudförändringar

Det är inte bara grammatiken som genomgått förändringar i svenskan sedan den började låna ord till finskan; även uttalet har modifierats i stor utsträckning. På vikingatiden hade vi till exempel inget sje-ljud; nu har de flesta dialekter något slags variant därav. Vi kan i lånematerialet ana en viss kronologi med utgångspunkt i denna förändring, även om man ska vara försiktig med att dra tvärsäkra slutsatser; finlandssvenska dialekter kan nämligen vara rätt olika på sje-ljudspunkten. Ändå tror jag vi vågar gissa att kinkku lånats in tidigare än siivu. Kinkku kommer från svenskans skinka (i böjd form, i vanlig ordning). En gång i tiden uttalades s och k här var för sig. När finskan lånade in ordet genomgick det klusterreduktion, och eftersom man alltid stryker framifrån var det s som fick gå. Siivu kommer från skiva, och förefaller ha lånats in i ett senare skede, när svenskans sk framför främre vokaler övergått till sje-ljud. Vad händer då? Jo, finskan saknade något liknande ljud och satte i stället in vad man uppfattade som mest likt, nämligen s. Den senare strategin känner vi igen från nyare svenskförmedlade lån som oranssi, pistaasi och suklaa av orange, pistasch och choklad.

I ord som måndag och plåster har svenskan nu korta å-vokaler, men en blick på finskans maanantai och laastari säger oss att ursprungsläget även här var långt a.

Svenskans vokaler har sedan urminnes tider befunnit sig i en karusell, vars kringelikrokar inte riktigt låter sig beskrivas här, men ett par svenska ljudförändringar och deras återspeglingar i dagens finska ska vi ändå titta på. Ord som kaali, kaappi, vaaka och maalata innehåller ett långt a-ljud, medan deras svenska motsvarigheter kål, skåp, våg (mätinstrumentet) och måla har ett å-ljud (även det långt). Detta är en utmärkt ledtråd till hur svenskan lät vid lånetillfället. Svenskan har nämligen haft ett a-ljud här, vilket finskan har bevarat i hundratals år, medan svenskan satte igång en vokaldans som bland annat gjorde att alla gamla långa a rörde sig uppåt till ett å. I ord som måndag och plåster har svenskan nu korta å-vokaler, men en blick på finskans maanantai och laastari säger oss att ursprungsläget även här var långt a.

Senare har svenskan fyllt på med nya långa a:n, vilket ledde till att kabel, citat och tomat kunnat ge upphov till kaapeli, sitaatti och tomaatti.

Vi har här nosat på en tendens för svenska långa vokaler att stiga i munhålan. Det går att hitta exempel i lånematerialet på att de korta vokalerna i stället sjunkit (fått ett mer öppet uttal) i svenskan, medan den ursprungliga kvaliteten har bevarats i finskan. Den första vokalen i yrtti, myssy, pukki, pussi och sinappi stämmer fint med hur det en gång lät i ört, mössa, bock, påse och senap. (I de två senare orden har vokalen dessutom med tiden förlängts i svenskan, även om senap ännu är kortstavigt hos många finlandssvenskar.) 

Gamla nordiska diftonger

Något som standardsvenskan (men inte alla dialekter) har förlorat är de gamla nordiska diftongerna, men finskan hjälper åter till att avslöja hur det en gång har låtit. Nu säger vi lek, lök och hök; våra förfäders uttal av dessa vokaler går rätt bra att extrahera ur leikki, laukka och haukka. Rauta ’järn’ hänger troligen ihop med färgen röd, vilket hette rauð innan ordet monoftongerades. Att även öre och öskar en gång haft diftonger syns i äyri och äyskäri, även om det i de orden är lite svårt att känna igen det ursprungliga uttalet.

Här någonstans har vi kanske delvis lämnat vad som kan kallas svenska. Låt oss fortsätta ned i forntidens dunkel innan vi avslutar resan i dagens Finland.

Keihäs och andra urgamla lån

Ju längre bak i språkhistorien vi vågar oss, desto mer svårgenomträngligt blir det. Vi har en ganska bra bild av hur svenskan och finskan (samt deras föregångare) sett ut ett par tusen år tillbaka, men mötena mellan språken blir lite diffusa. Ibland råder det oklarhet om vilken långivare det faktiskt rört sig om. Ett sådant exempel är ranta. Går det tillbaka på den nordiska föregångaren till strand eller rör det sig snarare om ett baltiskt lån? (Jämför litauiskans krantas.) Ibland ställer betydelseförändringar till det. Nog känner man igen vårt moderna rep i raippa, men det finska ordet betyder ’piska’. Finskans kuva betyder ’bild’, men det anses vara ett lån från en förmodligen östgermansk motsvarighet till dagens svenska skugga. Och finns det över huvud taget någon etymologisk koppling mellan min och minun?

Det är osäkert om ordet ranta går tillbaka på den nordiska föregångaren till strand eller om det rör sig om ett baltiskt lån.

Det är osäkert om ordet ranta går tillbaka på den nordiska föregångaren till strand eller om det rör sig om ett baltiskt lån.

Kuva: Pixabay

Något matnyttigt går det dock att vaska fram ur lånordsskatten om dessa forna tidsåldrar. Att det i finskan heter sairas ’sjuk’ och airo avslöjar att det i nordiska språk ett bra tag före vikingatiden fanns en regel som gjorde om ai till långt a före r. Och eftersom långt a ju i ett senare skede blev å har vi nu sår och åra.

Riktigt gamla är också merta och terva som bevarat den ursprungliga e-vokalen i vad som nu heter mjärde och tjära. Att e behandlas på detta sätt kallas i den nordistiska traditionen för brytning. (Vi har som tur är inte bara finskan att förlita oss på när vi ska lista ut äldre nordiska uttal. Jämför tyska Herz med vårt hjärta och engelska helmet med vårt hjälm.)

Spår av urnordisk grammatik ser vi i rengas, lammas ’får’, valas och viisas, som är lånade från föregångarna till ring, lamm, val och vis. Det dessa finska ord har gemensamt är ‑as, som i finska inte har någon egen betydelse, men som i urgermanskan och urnordiskan hade den grammatiska uppgiften att signalera maskulinum och nominativ, vilket vi sentida skandinaviska talare har rationaliserat bort. Och hur löd originaluttalet? Hrengaz, lambaz,  hwalaz och wisaz.

Hade alltså unordiskan z, det vill säga ett tonande s-ljud? Jajamensan, men det har sedermera övergått till ett r i samtliga dotterspråk. Det finns ett aningen invecklat bevis för detta i den finska fataburen. Det isländska ordet geir(r) ’spjutspets’ hette på urnordiska gaizaz. Talare av något slags urfinska lånade in detta tidiga gaizaz, men gjorde om de tonande z till s. Och eftersom urfinskan hade en regel som i vissa positioner gjorde om s till h kan dagens finska uppvisa ordet keihäs i betydelsen ’spjut’. (Något som påminner om den sista förvecklingen ligger även bakom gös och kuha.) Vidare finns det en typ av borr som på svenska heter navare. En föregångare till det ordet lånades in i finskan och har nu formen napakaira, där ordledet kaira är besläktat med gaizaz och geir, och r:et alltså visar att nordiskan vid denna tid låtit det gamla z övergå till något som mer liknade ett r. Men nu är det kanske dags att hoppa fram i tiden och upp på fast mark igen.

Äppi, friikki och finskan idag

Nu är finskan kanske inte fullt så motsträvig som den hittills framställts i denna artikel. Mer moderna lånord tillåter ett och annat som aldrig skulle gått igenom besiktningen på 1500-talet. En del ord, som äppi och pinkki, av engelska app och pink, skiljer sig inte formmässigt från äldre lån, men ett ord som friikki av freak ser inte ut som ett ord sprunget ur Kalevaladiktningen. Med gammelfinska glasögon hajar man först till när man ser det främmande f, och sedan tappar man hakan när man varsnar att denna germanska gökunge till råga på allt är med och bildar ett initialt konsonantkluster. (I stressi är det till och med tre inledande konsonanter!) Den konservative kan kanske trösta sig med att traditionen med tilläggsvokal på slutet verkar vara fullt levande.

En del ord, som äppi och pinkki skiljer sig inte formmässigt från äldre lån, men ett ord som friikki av freak ser inte ut som ett ord sprunget ur Kalevaladiktningen.

Andra moderniteter hittar vi i banaani, dippi och gaselli av banan, dipp och gasell, där vi förr i tiden skulle ha förväntat oss p, t, k. Som en kompromiss bland nymodigheterna kan vi nämna krokotiili, som tillåter det inledande klustret men har bytt ut d mot t. Klubi av klubb är dock modern på båda punkterna.

Slutligen rapporteras det att olympialaiset (’olympiska spelen’) av åtminstone en del talare gärna uttalas som skreves det olumpialaiset, vilket verkar innebära att vokalharmonin fortfarande är en kraft att räkna med.

Hårdrock heter för övrigt hevi.

 

Spår av svenska i finskan, del 1

Martin Persson

Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet. Foto: Mia Myrkheimr