Spår av svenska i finskan
2/2019

Martin Persson

Spår av svenska i finskan

Att det finska ordet appelsiini kommer från apelsin är inte svårt att se, men att tuoli har sitt ursprung i svenskans stol är inte självklart. Det här är den första artikeln av två som handlar om svenska lånord i finskan. Den andra delen ingår i Språkbruk 3/2019.

Att språk lånar ord från varandra kan lära oss ett och annat om hur talarna av språken förhåller sig till varandra kulturellt och politiskt. För svenskans del anar vi ett antal mer eller mindre överlappande skikt av lånord från latinet, lågtyskan, franskan, högtyskan och engelskan, med grekiskan som ett slags joker. Vi skönjer här världshistoriska svängningar som lett till att vi övergivit gamla långivare till förmån för nyare.

Ingen aspiration, ingen tonaccent i finlandssvenskan

Finskan har också, direkt eller indirekt, hämtat ord från ovannämnda språk, vartill kommer en stor mängd lån från svenskan. Detta är förstås inte ägnat att förvåna; Finland och Sverige var ett och samma land i åtminstone 600 år, och även efter 1809 har svenskan spelat en stor roll i storfurstendömet och senare republiken. Naturligtvis har även finskan påverkat svenskan, men denna påverkan gäller främst finlandssvenskan. I den svenska som talas öster om Ålands hav saknas till exempel nästan helt den tonaccentskillnad som gör att sverigesvenskar har olika uttal i nubben ’småspiken’ och nubben ’supen’. Vidare uttalas finländskt p, t, k utan aspiration – liksom i spanska – medan i stort sett hela Sverige är noga med den där lilla luftpusten när nämnda ljud står i början av ord. (En stockholmare kan alltså blåsa ut en tändsticka genom att säga ”pant”, medan helsingforsaren inte klarar av tricket oavsett om hon är svensktalande eller talar finska och översätter det till ”pantti”.) Man kan även notera att finländaren gärna har ett velariserat, ”mörkt”, l i ord som kalla och guld. (”Mörkt” l är något annat än ”tjockt” l, som finns i dialekter i båda länderna i ord som blå och skål samt även i gård om dialekten är välbevarad. I Satakunta, där det inte längre talas svenska i någon större utsträckning, ligger ön Svärdsö, vars finska namn Svälssöö skvallrar om att den försvunna svenska dialekten hade tjockt l.) Finskan har också bidragit med lånord och grammatiska influenser till de östsvenska varieteterna.

Finskans katu lånades in från svenskan när svenskan fortfarande hade kasusböjning. Därav u:et i slutet av ordet.

Finskans katu lånades in från svenskan när svenskan fortfarande hade kasusböjning. Därav u:et i slutet av ordet.

Kuva: Pixabay

Ett tiotal finska lånord

Till sverigesvenskan har sådana fennicismer inte nått, förutom kanske ett tiotal lånord. Ett omdiskuterat ord är finskans ålderdomliga repo som eventuellt ligger bakom svenskans räv. Vi noterar att de västgermanska språken har de helt annorlunda fox och Fuchs, så nog kan man tänka sig att de gamla nordborna lånat in repo, speciellt om vi betänker att det i genitiv heter revon. Bland de mer allmänt erkända lånen från finska till svenska återfinns känga av kenkä ’sko’, hyvens av hyvä ’bra’, kola ’dö’ av kuolla, pojke av poika, pörte av pirtti, pjäxa av pieksu och rappakalja av rapakalja.

Denna artikel fokuserar dock på svenska lånord i standardfinskan. Det är visserligen roligt i sig att se vilka dessa kan tänkas vara, men det riktigt intressanta med dem är vad man på köpet lär sig om de inblandade språken. I vissa ord är det finskan som har vridit och bankat på orden för att få till ett godtagbart finskt uttal – stol heter på finska tuoli –, ibland är det i stället svenskan som slirat iväg på irrfärder medan finskan tagit det lugnt och fint – därför heter det på finska fortfarande kuningas (av kuningaz) medan det i svenska har eroderats till kung.

(Det här med svenska lånord ska tas med en nypa salt. Kuningas är ett så gammalt lån att det snarare kom från urnordiska eller till och med urgermanska än från svenska, och flera av de ”svenska” orden som diskuteras nedan kommer ursprungligen från andra språk, men svenskan har då fungerat som förmedlare.)

Vokalinskott i slutet av finska ord

Många har nog en känsla av att finska ord ofta ser ut som svenska ord med ett tillagt -i. Det är förstås en grotesk överdrift, men stämmer rätt bra på ord som apelsin, sirap, vin, hummer, munk, polis, sill och typ, vilka i finsk språkdräkt blivit appelsiini, siirappi, viini, hummeri, munkki, poliisi, silli och tyyppi. Ibland får man förstås hålla ett extra öga på betydelsen: huusi är inte vilket hus som helst, utan snarare ett dass.

Ibland är det i stället -a som får agera tilläggsvokal. Detta har gjort citron, kummin, lejon och russin till sitruuna, kumina, leijona och rusina. Varför vokalkvaliteten växlar på detta sätt bör nog förklaras med en kombination av språkmodehistoriska och grammatiska faktorer.

Vad lär detta oss om finska? Jo, att det är ett språk som inte är så förtjust i ord som slutar på konsonant; det är inte förbjudet, som vi sett på på kuningas, men det ordet har å andra sidan rätt krånglig böjning. Slänger man dit en slutvokal vinner man fördelen att det blir lättare att inlemma det nya ordet i böjningssystemet. Fonologiska finsmakare kallar sådana här vokalinskott som sker i slutet av ord för paragoge.

Hur stol blev tuoli

Det finns en del drag i finskans fonologi som tydligt skiljer den från svenska – och övriga indoeuropeiska språk. Det första draget är besläktat med motviljan att ha konsonanter i ordslut: många dialekter av finska har i princip haft totalförbud mot att ha mer än en ensam konsonant i ordbörjan. Därför har svenska ord som glas, skruv, Stockholm, klister och stall i låntagarledet kommit att heta lasi, ruuvi, Tukholma, liisteri och talli. Vi fonologer kallar denna process klusterreduktion.

Tuoli har sitt ursprung i svenskans stol.

Tuoli har sitt ursprung i svenskans stol.

Kuva: Pixabay

Låt oss betrakta ordet stol. Det krävs en del fantasi för att känna igen det i sin finska version tuoli. Ordet har alltså både genomgått klusterreduktion, när det inledande s ströks, och paragoge, när i lades till på slutet. Då återstår att förklara uo. När stol en gång lånades uttalades vokalen ungefär som ett å idag. Det bör inte ha varit något problem för finskan, men i ett senare skede har det som skulle kunna ha skrivits oo diftongerats till uo, som i domare och Tomas, vilket på modern finska heter tuomari och Tuomas. Ett liknande, men historiskt mer intrikat, samband antas finnas mellan Roslagen och Ruotsi ’Sverige’. (På estniska heter det fortfarande Toomas och Rootsi.)

Fler klusterreduktioner – kombinerat med vokaltillägg – ser vi när vi jämför spel, fläsk och knapp med sina finska avläggare peli, läski (i betydelsen ’fett’) respektive nappi.

Ingen skillnad mellan p/b, t/d, k/g och f/v

Det andra påfallande draget i finskans ljudlära är att stämbandston inte är distinktivt, vilket i klartext innebär att man inte gör skillnad mellan p/b, t/d, k/g eller f/v. (Delvis gäller specialregler för d, men det bortser vi från här.) Detta har medfört att post, bank, tull, dill, kopp, gummi, vals och fil i grannspråket heter posti, pankki, tulli, tilli, kuppi, kumi, valssi och viili. Det sistnämnda ordet betecknar alltså en mjölkprodukt; i redskapsordet fil har resultatet i stället blivit viila. Efter fonologisk anpassning och tillägg av verbändelsen ‑ta har diska fått skepnaden tiskata. Man kan också nämna pormestari av borgmästare.

Det är inte blott i början av ord en sådan avtoning sker: peti, muki och Sipoo med idel tonlösa konsonanter i mitten kommer från svenska bädd, mugg och Sibbo. Noteras kan att konsonantlängden hos dessa konsonanter försvinner (gg blir alltså k).

F blir v eller hv

Ytterligare lite mer spännande är det kanske med f. I början av ord har det alltså typiskt övergått till v, som i väri av färg, men inne i ord får vi i stället det fascinerande hv. Svenskans f brukar beskrivas som en tonlös labiodental, vilket betyder att stämbanden inte vibrerar och att man biter sig i underläppen. Då finskan säger nej till detta ljud har det ordmedialt lösts genom att ljudet splittras i två halvor, där h-delen tar hand om tonlösheten (eftersom v är tonande), medan v får sköta den labiodentala biten (alltså läppbitandet). Sålunda heter kaffe, soffa och toffel på finska kahvi, sohva och tohveli. Sedan har vi ju skönheter som pihvi och puhveli som kommer från biff och buffel! Jag måste också nämna huilata ’vila’, där vi med hjälp av ett extragammalstavat hwila anar hur ett halvvokaliskt svenskt [w] kom att ingå som den ena komponenten i den finska diftongen [ʊɪ]. (Det svenska h-ljudet har i denna position försvunnit ur standardspråkets uttal – där det också slutligen utrangerades ur stavningen från och med 1906 –, men lever dialektalt kvar i form av [k]. Närpesiskt kvit i stället för vit – av äldre hwit/hvit – är ett bekant sådant fall.)

Korppu och bortglömda svenska böjningsformer

Hittills har vi tittat på ord som lär oss något om hur finskan fungerar. Nu ska vi dyka ned i en grupp ord som avslöjar saker om äldre svensk substantivböjning. Betrakta följande ord: piippu, katu, korppu, lankku och ruukku. Efter lite eftertanke kommer vi fram till att de kommer av svenskans pipa, gata, skorpa, planka och kruka. Men varför slutar de inte på a som exempelvis ankka och uurna? Jo, orden är inlånade under en tid när svenskan hade ett bevarat kasussystem. Ett substantiv böjdes i nominativ, ackusativ, dativ och genitiv beroende på vilken roll ordet hade i den aktuella meningen: häster (nominativ), häst (ackusativ), hästi (dativ), hästs (genitiv). Somliga substantiv – de brukar kallas för svaga – hade lite enklare böjning, så att det i nominativ hette pipa och i alla övriga kasus pipu. Beroende på tidsperiod och dialekt fanns det en växling mellan -u och -o, vilket ännu kan spåras i ladugård och kvinnofrid. Vi kunde alltså gå omkring och äta skorpu och spika fast ena planko, och finskans katu känner vi igen i vårt bevarade gatukorsning. Anledningen till att finskan inte lånade in nominativformen, som kan betraktas som grundform, utan i stället valde den så kallade oblika formen hänger rimligen ihop med att -u/-o-formerna var de mest frekventa. Fler sådana inlånade böjda former är matto, tikku och rapu (som betyder ’kräfta’), som i modern svenska motsvaras av matta, sticka och krabba.

I en hel del svenska dialekter i Finland har den gamla böjda formen gått och blivit grundform i denna grupp av ord. Dialekterna har alltså genomgått samma kasusförenkling som rikssvenskan, men valt att bevara ackusativformen där rikssvenskan sparat nominativformen. På Nykarlebydialekt heter det således flicko, mösso, stugån ’stugan’ och Rööluuvån ’Rödluvan’. Av denna anledning kan det vara lite svårt att veta exakt vilka ord av korppu-typen som lånats in när svenskan hade intakt kasussystem och vilka som lånats in från modernare dialekter, men varifrån ändelserna kommer från första början känner vi alltså väl till.

I nästa nummer av Språkbruk fortsätter vi vår vandring genom språkhistorien. Vi ska då bland annat fundera över sj-ljud och vokalharmoni, stiga ned i järnåldern och ta en titt på helt moderna lånord.

 

Spår av svenska i finskan, del 2

Martin Persson
Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet. Foto: Mia Myrkheimr