Språk i ständig förändring - Några aktuella utvecklingstendenser i sverigesvenskan
4/2001

Hans Landqvist

Språk i ständig förändring ‑ Några aktuella utvecklingstendenser i sverigesvenskan

Hans Landqvist undervisar och forskar vid Institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet. I den här artikeln behandlar han några aktuella utvecklingstendenser i sverigesvenskan. Artikeln är en bearbetning av en artikel med samma tema, som är tryckt i Poppis 2001, medlemsbrev för Svensk­lärarna i Finland rf.

Ett språk som används är alltid ett språk som förändras. Förändringarna kan gälla uttalet, och kanske också stavningen, grammatiken, lexikonet (ord och uttryck) samt pragmatiken (användningen). I den här artikeln skall jag ta upp två aktuella tendenser i sverigesvenskan, nämligen informalisering och försiktighet. Dessutom skall jag behandla motsatserna till tendenserna, eftersom utvecklingen av ett språk sällan sker i en enda riktning. Motsatserna har jag valt att kalla för formalisering respektive överdrift. De olika beteckningarna är inte officiella utan mina egna, även om många andra forskare har använt liknande beteckningar för snarlika tendenser.

Tendenserna och motsatserna visar sig mest i fråga om lexikonet och pragmatiken, en del i fråga om grammatiken och lite i fråga om uttal och stavning. Mina exempel i artikeln gäller främst lexikonets och pragmatikens områden, och de är hämtade från tryckta källor och från Internet. Även om exemplen är hämtade ur källor från Sverige, bör det gå att hitta mer eller mindre tydliga exempel på tendenserna och deras motsatser också i Finland, både på finska och på svenska.

Informalisering

Jämfört med många andra språk, t.ex. franska och tyska, kan svenska sägas vara ett ”hej och du”-språk, dvs. det finns mycket av informella uttryckssätt som är accepterade också i mera formella situationer. Det finns en tendens att sådana informella uttryckssätt används och accepteras allt mera, och man kan därför tala om en informalisering eller rentav en intimisering av språket, vilket bland andra Lars Melin gör i sin bok Vett och etikett i språket (1998). Exempel erbjuder språket i lagar och andra författningar samt i myndighetstexter.

Moderna författningstexter kan visserligen vara svåra att läsa och förstå, men det har skett ett språkvårdsarbete i syfte att förenkla texterna så att medborgarna i så stor utsträckning som möjligt själva skall kunna läsa och förstå vad som gäller för dem. Låt oss ta en paragraf ur Föräldraledighetslagen från 1995 (4 §) som exempel:

Mammaledighet

En kvinnlig arbetstagare har rätt till hel ledighet i samband med sitt barns födelse under en sammanhängande tid av minst sju veckor före den beräknade tidpunkten för förlossningen och sju veckor efter förlossningen. Hon har också rätt att vara ledig för att amma barnet.

Mammaledighet behöver inte vara förenad med att föräldrapenning betalas ut. Vid ledighet för att amma barnet gäller inte 10–15 §.

Paragrafen innehåller inte alls något vardagligt talspråk, men det är ändå ett enklare språk än i äldre lagtexter. Perspektivet är lite personligt: en kvinnlig arbetstagare och sitt barns födelse, inte t.ex. den som är arbetstagare och som är av kvinnligt kön och ifrågavarande barns födelse. Meningarna är inte anmärkningsvärt långa eller komplicerade, möjligen med undantag för den första. Ordvalet är inte så formellt och gammalmodigt, och vi kan lägga märke till att mammaledighet är en juridisk fackterm med sin egen definition.

Man kan också hitta myndighetstexter som är informella eller intima, och Eva Mårtensson diskuterar fenomenet under den talande rubriken ”familjärt myndighetsspråk” i boken Offentlighetsstruktur och språkförändring (E. Mårtensson & J. Svensson 1988). Det finns gott om exempel, och den här texten kommer från den svenska Försäkringskassans webbplats (juli 2001):

Att överklaga ett beslut

Om du tycker att Försäkringskassans beslut är felaktigt kan du begära att Försäkringskassan omprövar beslutet. Du får då ett nytt beslut.

Tycker du att även Försäkringskassans nya be­slut är felaktigt kan du överklaga till länsrätten.

Tycker du att även länsrättens beslut är fel­aktigt kan du överklaga till kammarrätten.

Tycker du att även kammarrättens beslut är felaktigt kan du överklaga till den högsta instansen som är Regeringsrätten. Regeringsrätten prövar dock bara frågor som är av principiell betydelse.

Närmare upplysningar om hur det går till att överklaga får du hos Försäkringskassan.

Försäkringskassan informerar om medborgarnas rättigheter för att överklaga beslut. Perspektivet är relativt personligt genom tilltalet med du (10 du i 7 meningar!). Du-tilltalet i denna och andra myndighetstexter kan ses som ett utslag av samhällets demokratisering, men det kan också tolkas ”som ’förälderism’: myndigheten/föräldern vill leda och skydda medborgaren/barnet även inom det privata området” (Mårtensson, s. 146).

Meningarna i texten är inte speciellt långa eller svåra. Texten innehåller en del facktermer som ompröva beslut, överklaga och pröva frågor, men sammanhanget gör dem ändå begripliga. En annan sak är om den som vill överklaga ett beslut får klart för sig hur rättsväsendet är uppbyggt med domstolar på olika nivåer, t.ex. den högsta instansen som är Regeringsrätten, och om medborgarna kan ta till sig de Närmare upplysningar om hur det går till att överklaga som Försäkringskassan erbjuder. Texten visar alltså att det kan finnas en spänning mellan nyare, mera informella, uttryckssätt och äldre, mera formella, i myndighetstexter.

Formalisering

Motsatsen till informalisering och intimisering kan kallas för formalisering, specialisering eller rentav märkvärdifiering. Med språkets hjälp är det möjligt att skapa exakta uttryckssätt, ibland mer komplicerade eller märkvärdiga än vad som kan tyckas vara nödvändigt. Tendensen finns ofta inom olika fackspråk, både etablerade – juridik, ekonomi, medicin, lingvistik osv. – och nya, t.ex. telekommunikation och biomedicin. Också myndigheter av olika slag kan använda ett formellt, specialiserat och märkvärdifierat språk. Detta kan kallas för sådant som krångelsvenska, byråkratspråk, SOU-enska (SOU = Statens offentliga utredningar) eller plastspråk.

Perspektivet i sådana texter är opersonligt och inte alls som i texten från Försäkringskassan. Meningarna är ofta långa och komplicerade med många bisatser och satsförkortningar. Även ordförrådet har sina egenheter.

Vaga ord kan användas i många olika sammanhang. Lite förvånande kan de förekomma också i mer formella texter. Det är förvånande eftersom vi förväntar oss att sådana texter skall vara klara och entydiga. Den här meningen är hämtad ur en planering för barnomsorgen i en svensk kommun: ”Ett visst antal platser inom barnomsorgen skall tillskapas i en nära framtid och på sikt skall antalet platser bli väsentligt fler”.

Skribenten undviker att precisera hur många platserna skall bli (ett visst antal, väsentligt fler) och när de skall finnas i verkligheten (i en nära framtid, på sikt). Skribenten väljer sannolikt att formulera sig på det här viset, eftersom han eller hon inte kan, vill eller vågar säga något mera definitivt om antalet platser inom barnomsorgen i den aktuella kommunen. Detta beror på faktorer som skribenten knappast har full kontroll över: politiska beslut och tillgången på ekonomiska medel.

Nyskapade ord används gärna. Ett exempel finns i en utredning från organet Oberoende Alkolholsamarbetet (1995) där utredarna skiljer mellan berusningskonsumtion och (hög) vardags­konsumtion av alkohol, en distinktion som språkbrukare i allmänhet knappast gör:

Svenskar dricker visserligen mindre än sina europeiska likar, men ett av problemen är att vi dricker allt på en gång. Berusningskonsumtion får andra följder än hög vardagskonsumtion (som i Frankrike).

De nya orden är gärna långa och de befintliga förlängs. Då kan skribenter ta hjälp av s.k. ambitionstillägg eller skrytfenor. Med detta menas att ord får en betydelsefattig efterled eller förled. Betydelsen hos orden påverkas inte, bara deras längd. Långa ord kan bidra till att texter blir svårare att läsa och förstå. Språkvårdare rekommenderar därför kortare ord, t.ex. behandling, övervakning, skärgård, utveckling och tvätterisamt sända, hyra och skapa, framför längre: behandlingsförfarande, övervakningsfunktion, skärgårdsmiljö, utvecklingsprocess och tvätteriverksamhet samt avsända, förhyra och tillskapa.

Ett exempel på ett formellt, specialiserat och märkvärdifierat språk har vi i detta utdrag ur en rapport från Byggnadsstyrelsen. Rapporten har titeln Sittmöbel med skrivskiva. Den handlar alltså om det som i Finland ofta kallas pulpeter:

Utredningen har haft någorlunda tillförlitliga uppgifter om brukarnas antropometriska mått. Utvärderingar m m ligger till grund för kravet, att sits och ryggstöd skall vara försedda med klädsel och angiven stoppning. Detta utförande ger jämnare fördelning av tryck och bättre anpassning till individuella olikheter i antropometriska mått. Om lämpliga material väljes bidrar detta väsentligt till att kroppens naturliga värmeavgivning ej hindras. Ur denna synpunkt har det dessutom bedömts vara av värde att sitsytan, vilken bär stoppningen, blir något perforerad. Stoppningen torde dessutom ha viss betydelse för rummets akustik.

Ämnet är möbler (och människor) i skolan men rapporten är skriven på ett mycket opersonligt sätt och med många, långa och krångliga ord. Däremot är meningsbyggnaden inte särskilt komplicerad, även om några meningar är ganska tunga. Se t.ex. på den näst sista meningen där en bisats, vilken bär stoppningen, är inskjuten i en annan bisats, att sitsytan blir något perforerad.

Den fråga som står i centrum i rapporten är alltså om eleverna skall sitta på stolar med eller utan klädsel och stoppning.Klädsel och stoppning har fördelar, eftersom resultatet blir jämnare fördelning av tryck och bättre anpassning till individuella olikheter i antropometriska mått. Med andra ord tas det hänsyn till att alla elever inte är lika stora. Om klädseln och stoppningen består av lämpliga material innebär det en fördel till, eftersom klädseln och stoppningen inte hindrar eleverna från att svettas när de blir varma.  Av samma anledning är det bra att sitsytan blir något perforerad, dvs. att det finns en del hål i sitsen. Stopp­ningen är dessutom bra med tanke på akustiken i rummet. Till de många, långa och krångliga orden kommer en del vaga och försiktiga formuleringar som någorlunda tillförlitliga uppgifter och torde ha viss betydelse.

Alla de här dragen tillsammans gör att texten är ett tydligt exempel på ett formaliserat, specialiserat och märkvärdifierat språkbruk i dagens sve­rige­­svenska.

Försiktighet

Det finns bedömare som anser att sverigesvenskan ibland är en lek med ord; man försöker gömma undan det som är farligt eller otrevligt eller som har en låg status genom att döpa om det. Det finns en försiktighet i vad man säger och hur man säger saker. Myndigheter och andra kan försöka påverka medborgarnas attityder och värderingar med hjälp av det verktyg som bland andra Eva Mårtensson kallar verbala reformer. Ett vid det här laget klassiskt exempel är hur städerska och städare blev mindre vanligt och lokalvårdare mera vanligt. (Däremot är det inte sant att hygientekniker har används i platsannonser och andra mer officiella sammanhang!) I dag ser vi en omsvängning i det att städare (för båda könen) används alltmer, särskilt inom privata företag.

I dag är det viktigt att veta vad som är PC i fråga om språkligt beteende. I det här sammanhanget står PC (political correctness) för vad som är politiskt korrekt att säga och skriva. Ett exempel är beteckningar för personer med fysiska handikapp.

Tidigare har beteckningar som invalid och vanför använts också i officiella sammanhang. Exempelvis redogör De Handikappades Riksförbund (DHR) på sin hemsida (juli 2001) för vägen fram till dagens handikapprörelse. Bland tidiga organisationer finns Riksorganisationen Kamratföreningen De Vanföras Väl (1926) och De Vanföras Riksorganisation (1944). I dag är beteckningar som vanför och invalid inte politiskt korrekta utan (fysiskt) handikappad eller funktionshindrad används. Individens möjligheter och rättigheter betonas. En person som använder rullstol betecknas hellre som rullstolsburen än som rullstolsbunden. En funktionshindrad person som inte kan använda kollektivtrafiken kan ansöka om och få rätt att använda färdtjänst, en beteckning som understryker att det är fråga om en service och en rättighet. Den finländska beteckningen invataxi (invaliditaksi, invataksi) för de taxibilar som svarar för färdtjänsten skulle knappast gå att använda i Sverige.

Det mest laddade området i dag är kanske befolkningens sammansättning, och Lars Melin ställer frågan: ”Är invandrare ett negativt ord?”. Det finns tendenser som tyder på att befolkningens sammansättning är ett område där det gäller att vara språkligt försiktig – i alla fall om man vill uppfattas som en person som vet vad som är PC.

Tidigare talade man i svensk lagstiftning om utlänningar, och vi har fortfarande en Utlänningslag. Med tiden blev beteckningarna invandrare och flyktingar. En regeringsmedlem hade ansvar för dessa frågor och kallades invandrarminister. 1969 inrättades Statens invandrarverk. Men i dag är nyckelordet integration och regeringsmedlemmen, som i skrivande stund är Mona Sahlin, kallas integrationsminister. Invandrarverket har bytt namn och heter sedan förra året Migrationsverket, som bland annat samarbetar med Integrationsverket. Nyckelord i politiska sammanhang är också det mångkulturella Sverige, ett mångkulturellt samhälle och mångfald i samhället. I vissa sammanhang används nya svenskar och icke-svenskar i Sverige. Vid ett enda tillfälle har jag också sett etno-svensk: ”Etno-svenskar behövs men ställs utanför” (Aftonbladet, februari 2000).

Trots dessa politiska och språkliga förändringar kan man ibland se hur svenskar ställs mot invandrare, t.ex. i en tidningsrubrik i Göteborgs-Posten i maj 1998: ”Ännu en svensk tonåring har rånats i centrum av fyra invandrarungdomar”. En mera raffinerad markering är att tala om svenska medborgare. Detta förekommer främst i medierna i samband med kriminella aktiviteter. Om det sägs att ”En svensk medborgare är häktad”, så innebär det med stor sannolikhet att personen inte har haft svenskt medborgarskap från födseln.

Det finns också andra beteckningar, som ursprungligen användes nedlåtande av infödda svenskar (vilka det nu är), om och till personer som inte är detta. Men i dag finns en form av språklig motståndsrörelse, särskilt bland  ungdomar som använder ord som svartskalle och blatte om sig själva för att betona tillhörigheten till den egna gruppen i kontrast till andra grupper. Man kan jämföra med bög som ursprungligen var ett skälls­ord för ’homosexuell man’, men som i dag används av homosexuella om den egna gruppen och som också förekommer i allmänspråket, t.ex. bögkultur. I syfte att markera den egna grupptillhörigheten kan personer med invandrarbakgrund kalla infödda svenskar för svennar, medan svenne-hora kan användas om svenska  tjejer eller om tjejer med invandrarbakgrund och med svenska pojkvänner.

Överdrift

Försiktighet kan vara en dygd i vissa sammanhang, medan det i andra sammanhang är överdrifter som gäller. I första hand tänker man kanske på reklamens värld med drömresor, toppmoderna produkter och den galnaste filmen med de häftigaste skämten. Exempelvis Eva Mårtensson påpekar att fenomenet ordinflation inte bara förekommer i kommersiella sammanhang utan även i mediernas nyhetsrapportering. Företagsledare avskedas inte utan sparkas. En fabrik läggs inte ner utan skrotas. En rubrik som Katastrofen i München syftar inte alltid på allvarliga olyckor, utan ämnet kan vara att svenska landslaget i fotboll har förlorat en match. Kritik gentemot politiker kallas alltid för proteststorm, och frågan är hur många (eller få) människor som krävs för att det skall bli en proteststorm. Det finns mycket som är eller kan vara farligt, och då är det alltid läkare eller forskare som slår larm eller kräver något. Som exempel kan nämnas att Aftonbladet samma dag i mars förra året hade två artiklar med dessa rubriker:

Forskare slår larm: ”Vanliga disksvampar är livs­farliga”

Forskare kräver: ”Lagstifta mot hög rockmusik”

Kritikerna talar om att vi förlorar nyanserna i språket och att språket ger en mera brutal bild av världen än vad som är nödvändigt. Ordinflationen kan också komma till uttryck genom att vissa uttryck används flitigt och härigenom blir utnötta. Ett aktuellt exempel på ett ord som håller på att bli utnött (om det inte redan är det) är upplev i reklamens värld. Jag tror att de flesta håller med skribenten i Göteborgs-Tidningen (februari 2000) som talar för att husse och matte skall avtså från att uppleva skillnaden mellan Whiskas olika produkter:

”Upplev” är det nya ordet i reklamen. Upplev sängen, chipsen, bilen, rakhyveln; vad du vill.

                             Men när Whiskas kattmat ber oss uppleva skillnaden, backar vi bestämt. Urrk.

                             Det överlåter vi möjligen åt katten.

 Kreativitet

Alla exemplen på informalisering, formalisering, försiktighet och överdrift ovan visar hur kreativa språkbrukarna är. Språklig kreativitet är ingen trend eller utvecklingstendens utan ständigt närvarande när människor använder ett språk. Vi kan vara kreativa med hjälp av de resurser som språket erbjuder och vi kan skapa nya möjligheter. Det senare gäller speciellt när nya företeelser kommer till. Ett exempel är de förändrade mönstren för familjeliv och relationer. Under kapitelrubriken ”Vad för slags bo är du?” i boken Språkets lustgård och djungel (1998) redogör Margareta Westman för nybildningar på –bo, som betecknar olika relationer mellan två eller flera människor: sambo, särbo, enbo, delsbo, halvbo eller helgbo, kvarbo, återbo, mambo och turbo.

Mitt sista exempel i den här artikeln demonstrerar språkbrukarnas språkliga kreativitet, och det illustrerar också olika tendenser i dagens svenska. Under våren 2001 skrev flera dagstidningar om webbisar, web-bebisar. Det handlar om att en del svenska sjukhus nästan direkt efter födseln ordnar så att stolta föräldrar kan visa upp sina nyfödda barn för släkt, vänner och hela världen på Internet.

Hela fenomenet webbisar, web-bebisar är givetvis ett exempel på informalisering eller intimisering, då individen och familjen står i centrum och visas upp i det rum som kanske är det mest offentliga som vi har i dag – Internet. Också formen web-bebisar är ett exempel på denna tendens. Enligt den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista från 1998 är bebisar, bäbisar vardagliga former, medan babyar, babyer inte får någon kommentar om stilnivån. Min erfarenhet är att få människor använder andra pluralformer än bebisar och bäbisar. Den bekräftas även av Språkbankens pressmaterial 1965-1998 och av Mediearkivet, som innehåller dagspressmaterial och material från etermedier. Språkbanken har inte några belägg alls för formerna babyar och babyer, medan Mediearkivet ger 11 belägg för babyar och 5 för babyer. Av beläggen för babyer är hör dock två hemma i texter där norska används.

Ordet webbis, web-bebis ger också exempel på ytterligare en tendens i svenskan, nämligen internationaliseringen eller anglifieringen. I web-bebis används den rent engelska formen web utifrån World Wide Web, www, istället för webb som Svenska datatermgruppen rekommenderar på sin webbplats (juli 2001). Med webbis är det lite lurigare. Det kan vara fråga om webb plus ändelsen –is. Det kan också vara fråga om web + bebis där be- i bebis har fallit bort.

Visserligen är baby ursprungligen ett engelskt lånord, men det får sägas ha etablerat sig väl i svenskan, särskilt genom formerna bebis och bäbis. Ändelsen –is används ju flitigt i svenskan, bland annat för att beteckna personer, gärna i mindre formella sammanhang (informalisering!): kändisar, kompisar, lantisar, fjortisar (’fjortonåringar’) osv. Det är inte heller så att baby är det enda ord som används för barn i denna åldersgrupp. I Språkbankens material är antalet belägg större för baby än för dibarn, medan spädbarn som ensamt ord och i sammansättningar som spädbarnsdödlighet har klart fler belägg än baby.

Hittills har språkvårdande organ inte utfärdat några rekommendationer att nätspädbarn eller nätdibarn bör användas istället för webbis, web-bebis. Jag tror inte heller att några sådana rekommendationer kommer att utfärdas. Men liksom de andra exemplen i den här artikeln visar webbis, web-bebis att svenskan är ett språk i ständig förändring.

Hans Landqvist