Man kunde intuitivt tro att de flesta vanliga språkbrukare ser språket som ett kommunikationsmedel med uppgiften att förmedla ett budskap från person A till person B. Då är det viktiga att budskapet kommer fram, inte hur språket i sig ser ut. Men om så vore skulle knappast 46 procent av finlandssvenskarna anse att svenskan innehåller alltför många engelska lånord eller importord och en ännu större andel säga att man bör ersätta de engelska ord som kommer in i språket med svenska ord. I en telefonenkät som gjordes inom det samnordiska projektet Moderna importord i Norden (MIN-projektet) och vars analys ingår som en del i min doktorsavhandling Finlandssvenska åsikter om och attityder till moderna importord (2011) svarar nämligen 51 procent att de är eniga och 23 procent att de är oeniga om att det bör skapas nya svenska ord som ersätter de engelska ord som vi får in i språket. I en intervju öga mot öga med en språkforskare säger 25 av 36 informanter, eller 69 procent att de är eniga och 8 informanter eller 22 procent att de är oeniga med påståendet. Med andra ord: en majoritet av finlandssvenskarna säger explicit att de ogillar engelska ord i svenskt språkbruk när de ombeds ta ställning till en direkt fråga om detta. Därmed kan man också dra slutsatsen att en majoritet av finlandssvenskarna ser sitt språk som ett kulturobjekt, dvs. som något mer än bara ett kommunikationsmedel och som något värt att värna.

I en mer experimentell undersökning, ett s.k. matched guise-test, fick 600 informanter ta del av fem uppläsningar för att bedöma uppläsarens lämplighet som radioröst. Två av uppläsningarna var gjorda av samma person – det enda som skiljde uppläsningarna åt var den mängd engelska ord som texterna innehöll. Det visade sig att informanterna gav uppläsaren en mer positiv bedömning när hon kryddade sin uppläsning med engelska ord. Finlandssvenskar upplever undermedvetet en engelskpåverkad uppläsning som om uppläsaren är klart mer effektiv och intressant, mer ambitiös och mer självständig än om samma röst läser en opåverkad svensk text. Detta kan tolkas som om finlandssvenskarna i sina implicita attityder ser ett positivt värde i de engelska orden.

Generellt kan man alltså notera att en stor del av finlandssvenskarna förhåller sig något negativt till engelska importord i sina explicit uttryckta åsikter men något positivt i sina implicita attityder. Och ser man inte närmare än så på sitt material är detta det resultat man kan få av en åsikts- och attitydundersökning av detta slag.

Samhällsmedvetna attityder

Men vi kan dessutom väga in det implicita som finns att läsa ”mellan raderna” i intervjuerna. Detta kan man göra t.ex. genom en detaljanalys av bruket av småord som ju, egentligen och förstås. Då kan man studera hur informanten garderar sig, ger samtalsparten (delvis) rätt, kanske bara för att vara vänlig, signalerar att den är medveten om det politiskt korrekta, att den ”borde” tycka på ett visst sätt osv. Och då märker vi att signalerna uppstår inte bara i relation till samtalsämnet och frågan som den intervjuade ombads besvara, utan också i relation till samtalspartnern, situationen, normen och samhället. Dessa attityder kan kallas samhällsmedvetna attityder och de påverkar i hög grad de svar vi får i en enkät eller i en intervju. I de samhällsmedvetna attityderna syns inte enbart de traditioner och värderingar som man är uppvuxen med, utan de visar dessutom en ständig hänsyn till den man talar med och den situation man befinner sig i. Undersökningar av språkliga attityder måste ta dessa faktorer i beaktande för att vara tillförlitliga. Kontextens betydelse kan inte underskattas.

Finlandssvenskar språkligt medvetna

När vi granskar finlandssvenskarnas åsikter om och attityder till engelska ord i svenskan måste vi väga in det som i det finlandssvenska språksamhället avviker från många andra språksamhällen. Det är en språklig medvetenhet som sällan finns i språksamhällen där man är en del av en språklig majoritet. Det behöver inte nödvändigtvis vara en normmedvetenhet om man med norm avser språkriktighet, men det kan också vara det. I den finlandssvenska skolan ingår språkvård som en tyngdpunkt inom modersmålsämnet och när man skriver uppsats korrigerar läraren dialektala särdrag, finskt inflytande och finlandismer. Och med normmedvetenhet avser jag inte att vi finlandssvenskar nödvändigtvis behärskar normen bättre, men vi är däremot mer medvetna om att vi kanske inte behärskar den. Utanför de mer eller mindre enspråkigt svenska områdena har vi också en medvetenhet om att vi i de flesta språkliga möten avviker från ”det normala”. Varje nytt möte som vi finlandssvenskar gör kräver nämligen ett visst mått av förberedelse och anpassning – är t.ex. personerna vi ska tilltala svenska eller finska? Om de är finska, blir de då förnärmade om vi väljer att tala finska och därmed (enligt deras uppfattning) kanske antyder att deras svenska inte är tillräckligt bra? Eller blir de negativt inställda om vi väljer att tala svenska? Och för de dialekttalande tillkommer ytterligare en dimension: Kan vi tala dialekt, eller är det någon som i så fall inte förstår? Vi måste alltid hålla dörren öppen till ett snabbt språkbyte ifall den person vi tilltalar inte förstår vår dialekt, eller vårt språk, och detta är något som varje finlandssvensk ständigt är medveten om. Reser vi till Sverige vet vi också att vi inte kan tala om kiva (’trevlig’) och ostsemla (’ostsmörgås’) om vi vill bli förstådda, medan sverigesvenskar i ett samtal med en finlandssvensk inte behöver göra dessa överväganden; finlandssvensken förstår det sverigesvenska ordförrådet utan några problem, undantaget möjligen en del slangord. Men det händer också att sverigesvenskarna inte hör vår svenska bakom vår satsmelodi och väljer att svara oss på engelska.

Sverigesvenskan eftersträvansvärd

De flesta av de 36 intervjuinformanterna i materialet är eniga om att sverigesvenska och finlandssvenska utgör två varieteter av ett och samma språk, men det finns några undantag. Ett par informanter anser att finlandssvenskan bör få vara ett eget språk, med egna ord som inte finns i sverigesvenskan, och att det ska finnas en egen finlandssvensk institution som tar hand om språket och som ska säga vad som är rätt och vad som är fel i standardfinlandssvenskan. En del informanter anser att man i Sverige är mer mån om att hitta på och också använda svenska ersättningsord, men dessa informanter utgör en minoritet. Tvärtom tror de flesta att finlandssvenskan är ”renare” än sverigesvenskan på den här punkten, dvs. att sverigesvenskan släpper in fler importord än finlandssvenskan. En orsak till detta är enligt informanterna att sverigesvenskarna kan mer engelska och att de därför inte behöver ha översatta ersättningsord för att förstå importorden, en annan orsak är att sverigesvenskarna är mer trendmedvetna. I bägge orsaker kan man läsa in ett slags uppskattning av den förmodade sverigesvenska ideologin. Här kan vi dra en parallell till det matched guise-test som beskrevs ovan. Detta test gjordes i MIN-projektets regi i sju nordiska språksamhällen. I resultaten kan vi konstatera att finlandssvenskar jämfört med sverigesvenskar undermedvetet tillskriver engelska inslag i en uppläst svensk text en mer positiv effekt. Är det möjligen så att finlandssvenskarna instinktivt uppfattar en engelskpåverkad text som mer sverigesvensk och att de av den orsaken undermedvetet upplever den som eftersträvansvärd?

Lillebrorskomplex

Ur finlandssvensk synvinkel kan man se förhållandet på följande sätt: samtidigt som vi inser att en färdighet i engelska ger oss fördelar, och att det kan finnas positiva drag med importord inom vissa domäner, vill vi värna det egna språket så att vi via det kan behålla den särprägel (och eventuellt en exotism) som stämpeln finlandssvensk ger. Här kan man troligen läsa in såväl en (själv)upplevd fördel med samhörigheten med det sverigesvenska som en stolthet över de särdrag som finlandssvensken behärskar men som inte finns i sverigesvenskan. Samtidigt hör man ofta finlandssvenskarna beskriva sin svenska som ”fyrkantig” i relation till den sverigesvenska. Man känner sig inte alltid bekväm i sin svenska, man vågar inte leka med ord och uttryck på samma sätt som en modersmålstalande svenskspråkig i Sverige; kanske av rädsla för att säga fel, kanske av rädsla för att använda just finlandismer eller de invanda finska orden som sverigesvensken inte förstår. Vi har också fått rapporter som talar om att svenskan i Finland är i ”gungning”, att många av oss inte behärskar en idiomatisk svenska. Kanske ser vi en skymt av ett lillebrorskomplex i relation till sverigesvenskarna – vi ironiserar över deras trendmedvetenhet som återspeglar sig i (enligt vår uppfattning) ett väl tilltaget bruk av ”flashiga” engelska importord, samtidigt som vi undermedvetet kan känna en viss avund gentemot deras lediga förhållande till sitt eget språk.

I tillägg till de resultat som diskuterats ovan framkom i min doktorsavhandling en del detaljresultat som bör studeras närmare. I studien av enkätresultaten har jag kunnat konstatera en positiv inställning bland informanterna till sådana språkdrag som saknas i deras egen repertoar, men som eventuellt är sådana som de gärna skulle behärska. Också bland intervjuinformanterna har jag kunnat notera samma tendens, t.ex. att de informanter som anser sig ha sämst kunskaper i engelska är de som mest talar för att alla i världen bör behärska engelska som ett internationellt språk. Här kan man alltså se en strävan bland vissa finlandssvenskar efter något som de själva anser vara bättre ur kommunikativ synpunkt. Möjligen är detta en följd av de erfarenheter man gör som minoritet – vill man föra fram sina åsikter och synpunkter måste man göra det på ett språk som mottagaren förstår. För många finlandssvenskar betyder detta att de måste avfatta sina vardagliga budskap på ett språk som inte är deras modersmål, och de som inte behärskar detta andra språk (tillräckligt bra enligt deras egen bedömning) kan känna sig begränsade och ser därför personlig nytta i att lära sig andra språk, och i att deras eget språk internationaliseras genom importord.

Borde språkpolitiker tala för enspråkighet?

En annan intressant variabel har jag kallat språklig identitet. Den baserar sig på informanternas egen placering av sig själva i kategorierna enspråkig, tvåspråkig och trespråkig. Kategoriseringen stämmer relativt dåligt överens med verkliga språkkunskaper, och är mer ett resultat av en ideo-logisk självkategorisering. Den enspråkiga kan vara praktiskt fullkomligt tvåspråkig, men väljer att placera sig själv i gruppen enspråkigt svensk. Den tvåspråkiga kan i detta sammanhang sägas identifiera sig med det tvåspråkiga finländska samhället medan den trespråkiga gör en själv-identifiering med internationell inriktning. En analys av materialet i relation till denna variabel visar en mängd intressanta skillnader. Få av dem är likväl signifikanta och därmed generaliserbara. I informanturvalet uppstår här dock skillnader som tyder på att de enspråkiga i högre grad än de två andra grupperna har en mer puristisk inställning till importord och användningen av engelska, t.ex. i nordiska sammanhang. När det gäller eget bruk av längre engelska uttryck insprängda i en i övrigt svensk kontext så är det de trespråkiga som verkar stå för det flitigaste bruket. Jag har även kunnat konstatera en trend att ju fler språk informanterna anser att deras språkliga identitet består av desto sämre anser de att de känner till den offentliga språkvården. Här kan vi kanske se spår av den identitetsstämpel som enspråkigheten utgör – de som anser att de är enspråkigt svenska intresserar sig också mera för frågor som berör den svenska identiteten. I och med att skillnaderna i studien endast i liten omfattning var statistiskt signifikanta, kan man dock inte dra för långtgående slutsatser. De skillnader som finns uppmuntrar dock till vidare undersökningar. Resultaten tyder dock på att det kan ligga i finlandssvenskans intresse att reda ut om det i språkpolitiska initiativ kanske ändå vore viktigare att uppmuntra till ”ideologisk enspråkighet” (och parallellspråkighet), än att betona tvåspråkigheten.

 

Artikeln utgår från Mattfolks doktorsavhandling Finlandssvenska åsikter om och attityder till moderna importord (2011). Se notis i Språkbruk 1/2012 på s. 32. Avhandlingen är tillgänglig på adressen http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-7370-0.