Kurser för myndigheter

”Jag jobbar med språk och språket finns överallt!” Det var Eivor Sommardahls enkla förklaring på en fråga om hur det kommer sig att hon dyker upp på ”allas” arbetsplatser. Sommardahl har besökt skolor och dagis inom olika språkprojekt, men hon är först och främst språkvårdare för landets myndigheter. Det innebär att hon åker runt och håller kurser för de myndigheter som vänder sig till språkbyrån för att de vill utveckla sin skriftliga kommunikation: ministerier, städer, kommuner, kyrkan, Utbildningsstyrelsen, Kommunförbundet etc. Hon språkgranskar och kommenterar formuleringar i lagtexter och myndighetsinformation, det vill säga viktiga texter som ska hålla länge och som får stor spridning.

– När till exempel Folkpensionsanstalten förnyade och omarbetade sina broschyrer i höstas hjälpte vi till med den svenska versionen, säger hon.

Under sina kurser visar Sommardahl bland annat hur man anpassar texten efter målgruppen, hur man uttrycker sig begripligt och på rätt stilnivå. Först därefter kommer den ytliga nivån med konstruktioner och finlandismer.

– Just i dag handlar kurserna ofta om webbskrivande, en form som myndigheterna har rätt liten erfarenhet av, säger Sommardahl.

Sommardahl svarar på språkfrågor per telefon och e-post. Myndigheterna har en direktlinje till henne, och hon svarar också ibland i den allmänna språkjouren. Hon ser inte att det skrivna språket skulle vara speciellt hotat i dag, i alla fall inte av den nya tekniken.

– Chatt och sms har gjort att det skrivna språket används mer än tidigare. De nya formerna kan berika språket om man samtidigt övar sig på att skriva vanligt, säger Sommardahl.

Språkvård är samarbete

Vad heter metsäpeite på svenska? Det kan vara knepiga frågor som språkvårdare Ylva Forsblom-Nyberg ställs inför, men frågorna är aldrig omöjliga att besvara.

– Frågor om grammatik kan vara krävande, men de går att reda ut. Det svåraste är att hjälpa kunden med abstrakta ord som har en övergripande betydelse. När det gäller metsäpeite handlade det om skogsområden större än 5 000 kvadratmeter, så vi kom fram till ”enhetligt skogsområde”.

Forsblom-Nyberg arbetar i huvudsak med det som ofta förknippas med traditionell språkvård, det vill säga e-post- och telefonrådgivningen på Svenska språkbyrån. Hon språkgranskar texter med stor spridning såsom läroplaner och kommunala rapporter. Därtill handleder hon kontinuerligt journalisterna på Finska Notisbyrån. Hon finns på plats på redaktionen, läser och diskuterar texter samt skriver språkbrev.

Forsblom-Nyberg föreläser också inom den kursverksamhet som Sommardahl ansvarar för. Under våren har hon hållit en kurs i tv-översättning på Institutionen för nordiska språk vid Helsingfors universitet.

Hon ser sig inte som en auktoritet som sitter inne med alla svar på språkfrågor.

– I många fall fungerar man som inspiratör för frågeställaren som själv kommer fram till en lösning på sitt språkproblem. Det är stimulerande att arbeta som språkvårdare och feedbacken är ofta väldigt god; det ger en stark drivkraft att fortsätta.

Respekt för det historiska

Det kan bli stormigt framöver när frågan om namn på kommuner som slås samman ska lösas. Det befarar namnvårdare Leila Mattfolk. Hon ger råd och utlåtanden i namnfrågor, både till allmänheten och till myndigheter. För ortnamn gäller det att alltid väga in den historiska aspekten. Namnen kan ses som ett slags fornminnen som bär sin egen historia och som ofta också säger något om platsen i fråga.

– När Toijala och Viiala slås samman 1.1.2007 får den nya staden heta Akaa på finska, på svenska rekommenderas att man använder det historiska Ackas. Det var fram till 1946 namnet på den kommun Toijala och Viiala då bröts ut ur. Men hur gör man om exempelvis Sibbo och Borgå skulle slås samman? Eller Kristinestad, Kaskö och Närpes? Det finns många känslor och aspekter att beakta.

Mattfolk påpekar dock att det inte är hon som fattar beslut, hennes utlåtanden är enbart rådgivande.

Till Mattfolks uppgifter hör också att granska kartor i samarbete med lantmäteriet och att svara på frågor om namns ursprung. Hon har stor nytta av den omfattande forskning som gjorts om namn i Svenskfinland. Det har bland annat forskats i bebyggelsenamn, skärgårdsnamn och ägonamn.

Mattfolk har haft tjänsten som namnvårdare i ett år och kommer i framtiden även att forska i namn. Men först skall doktorsavhandlingen blir klar. Den handlar om finlandssvenskarnas åsikter om och attityder till språkförändring och importord.

Beskriver dialektord

Dialekterna har sina underligheter, men Ordbok över Finlands svenska folkmål skall inte vara ett uppslagsverk över besynnerligheter utan beskriva det dialektala språkbruket som helhet. Det säger Peter Slotte, huvudredaktör för dialektordboken. Men säg den språkintresserade som inte tappar hakan inför ord som krucifixadonksbahyssjare. Det hör till de ord Slotte kallar lätta. Uttalet är givet och betydelsen finns entydigt angiven. Ordet betecknar ett verktyg av trä för kallputsning av skoklackar och sulränder. Ordet finns i ordbokens tredje band och det kommer från Kumlinge.

Svåra ord är däremot prepositioner som på, i och med. Det krävs till exempel över 5 sidor i ordboken för att ringa in och beskriva prepositionen med. För att inte tala om de centrala verben. Komma redo­visas på 8 sidor.

Det är omöjligt att säga hur många dialekter det finns i Svenskfinland, men i stora drag följer dialekterna de gamla socknarna som var 84 till antalet. Dialekterna kan låta väldigt olika, men Slotte säger att skillnaderna egentligen är ganska ytliga. I grund och botten är alla finlandssvenska dialekter olika slag av östlig fornnordiska.

Tillsammans med redaktionssekreterare Susanne Bergström och redaktörerna Caroline Sandström och Carola Åkerlund sammanställer Slotte de dialektala uppteckningarna, som gjorts sedan 1800-talet, och presenterar språkbruket på ett heltäckande och begripligt sätt. Ordboken kommer att bestå av sju band med 125 000 uppslagsord. I år kommer det fjärde bandet ut. Ordboken förläggs av Svenska litteratursällskapet.

Rätar ut tankar

I läromedel är språket viktigt på två sätt. För det första skall språket vara klart och begripligt så att eleverna förstår sakinnehållet. För det andra skall språket vara korrekt och fungera som ett föredöme. Det säger Monica Äikäs som språkgranskar läromedel för alla stadier. Ett övergripande problem i finlandssvenska läromedel är det som Marika Tande­felt kallar ”ett språk i gungning”, ett språk som inte låter riktigt svenskt.

– Det handlar om valhänta uttryck, idiomatisk osäkerhet, fel prepositioner och ordföljd. Många böcker är översättningar från finskan och då sker det glidningar i språket som gör att förståelsen lider, det blir luddigt, säger Äikäs.

En möjlighet vore kanske att i högre grad ta in läromedel från Sverige och bearbeta dem så att de passar den finlandssvenska verkligheten.

– De har kommit längre i Sverige när det gäller att uttrycka sig klart och lätt så att budskapet når fram. Motargumentet är att innehållet i läromedlen skall vara lika på svenska och finska, eftersom studentexamensfrågorna bygger på de finska läromedlen. Å andra sidan är det också beklämmande om svenskspråkiga elever hamnar i sämre ställning än finskspråkiga för att läromedlen är dåligt översatta och därför svåra att förstå, resonerar Äikäs.

Det har hänt, om än sällan, att Äikäs sänt tillbaka böcker till förlagen för att hela texten borde skrivas om för att bli begriplig.

Schildts, Söderströms och Utbildningsstyrelsen sänder läromedel till Äikäs för granskning. Hon har även pass i telefonrådgivningen.

– Jag har ett intressant arbete där jag lär mig mycket om olika ämnen och om hur språket fungerar, säger Äikäs.

Många bollar i luften

”Jag ska bara fråga …” säger de som tittar in hos Språkbruks redaktionssekreterare Pia Westerberg under pratstunden. Westerberg har hand om delar av avdelningens administration och därmed är hon spindeln i nätet för både avdelningen och Språkbruk. Hon har många bollar i luften, som det heter i platsannonser. Ibland blir det rejält stressigt, framför allt när det närmar sig manusstopp och hon skall börja bryta om sidorna.

Westerberg vill gärna utveckla Språkbruk i mer praktisk riktning, så att tidskriften har en bra balans mellan forskning och handfasta råd för språkbrukare.

– Det innebär inte att utesluta forskningsresultat, men vi behöver också tänka på vad våra läsare kan ha nytta av i sina jobb. Nyligen hade vi till exempel en artikel om hur skribenter och översättare kan söka på webben. Jag vet också att språkrekommendationerna är omtyckta.

Det gäller att ha lång framförhållning för Westerberg och att ständigt fundera över ämnen och kontakta skribenter för artiklar. Hittills har det inte varit problem att få tag i skribenter, det har tvärtom varit förvånansvärt lätt.

Westerberg fungerar också som språkvårdare och hon ser med glädje hur språkkontakten mellan Sverige och Svenskfinland ökat.

– Webben har varit revolutionerande för språkbruket i Svenskfinland, eftersom fler och fler får ett aktivt vardagsförhållande till Sverige. Man kommer in på svenska sidor när man söker på ämnen och man kan läsa dagstidningar på nätet. Svenska ord och uttryck kommer mycket snabbare in i finlandssvenskan i dag än till exempel på 70-talet när ord som kul och tjej fortfarande upplevdes som främmande hos oss, säger Westerberg.

Westerberg är även sekreterare för Svenska språknämnden i Finland.

Språkvårdens portalfigur

Mikael Reuter har sett den finlandsvenska språkvården växa och utvecklas från det som började med en deltidssekreterare inom den dåvarande språkvårdsnämnden till dagens läge med 5–6 språkvårdare. Det var Reuter som innehade deltidstjänsten år 1975. I dag leder han arbetet på den svenska avdelningen. Han representerar språkvården och språkarbetet i offentliga sammanhang. Han skriver språkspalter och initierar ordböcker. Han sitter i nämnder, kommittéer, projektgrupper, ledningsgrupper och styrelser, minst 16 stycken sammanlagt. Han är bland annat medlem i Nordens språkråd under Nordiska ministerrådet.

– De nordiska kontakterna och sammanhangen har alltid varit centrala i min verksamhet. Man tar intryck av varandra och diskuterar språkfrågor. Det är viktigt, säger Reuter.

Inriktningen inom språkvården har gått från detaljer till mer övergripande frågor. I dagens läge har alla nordiska länder ett handlingsprogram för sin språkvård. Det finlandssvenska programmet går i stora drag ut på att svenskan skall fungera som ett komplett och samhällsbärande språk.

– De största insatserna görs där språket har störst spridning och där språket är offentligt. Det handlar om journalister, översättare, myndigheter och via läromedlen om skolor, säger Reuter.

Reuter påpekar att svenskan i Finland skall vara en del av det svenska riksspråket och bygga på samma normer.

– Vi skall kunna använda SAOL som rättesnöre, vi ska förstå svenska manualer och böcker och vår svenska ska kunna förstås i Sverige. Men det finns också vissa officiella finlandismer som behövs för att uttrycka vår kultur och vår verklighet. Finlandssvenskan får och måste skilja sig från rikssvenskan på vissa punkter, säger Reuter.

År 2008 flyttar Focis till Kajsaniemi, till det hus där Meteorologiska institutet tidigare var verksamt.