Språkvård på Hufvudstadsbladet
1/1998

Barbro Teir

Språkvård på Hufvudstadsbladet

Under två intensiva höstmånader i fjol samarbetade svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken och Hufvudstadsbladets redaktion. Konstsamfundet finansierade kostnaderna för att en språkvårdare ”bodde på redaktionen” – till skribenternas och läsarnas glädje. Barbro Teir, redaktionschef på Hufvudstadsbladet, berättar om samarbetet.

”Jag, dvs. er språkvårdare Anna Maria Gustafsson, finns från och med i dag i huset. Jag kommer att finnas på plats måndagar till torsdagar under oktober och november. ... Jag hoppas verkligen att ni bombarderar mig med språkfrågor och passar på att utnyttja mig när jag är här. Ni kan gärna komma med era färdigskrivna texter till mig ifall ni vill att jag ska läsa igenom dem innan de trycks.”

Den 1 oktober i fjol skrev Anna Maria Gustafsson sitt första meddelande på Hufvudstadsbladets interna, elektroniska anslagstavla. Hon bad inte om jobb förgäves: Intresset för språkvård var – och är – stort på redaktionen. Att en och annan läsare betvivlat detta är ändå förståeligt. Skrivfel, felaktig avstavning, direkta språkfel och klumpig svenska förekommer i tidningens spalter, men det håller på att bli bättre.

Minimera felen

Målet med språkvårdsprojektet under hösten 1997 var att minimera felaktigheterna. Detta är fortfarande vårt viktigaste mål. Nästa steg, för vi hoppas på en fortsättning, blir dessutom att utveckla tidningsspråket genom att göra det rikare och mer nyanserat.

Anna Maria Gustafsson gjorde långa dagar under sina månader på redaktionen. Före morgonmötet läste hon tidningen, och gjorde en första genomgång av felaktigheter under mötet. Därefter skrev hon ner dagens kommentarer och distribuerade dem på den elektroniska anslagstavlan, så att också de som inte var närvarande på morgonmötet kunde ta del av dem.

När projektet hade avslutats sammanställde vi de skriftliga kommentarerna på papper och delade ut till alla som ville ha. I de här kommentarerna tog Anna Maria Gustafsson upp allmänna fel och misstag, utan att nämna enskilda artiklar eller skribenter vid namn. Finlandismer, felaktigt skrivna förkortningar, otympliga översättningar från finskan, pluralformer, kontaminationer – listan över de fel som publicerats kan göras lång. Ibland suckade Gustafsson uppgivet över morgonkaffet: ”Det här påpekade jag i går också, ändå har ni skrivit fel i dagens tidning ...”

I genomgångar på tu man hand med ungefär hälften av journalisterna, baserade på vars och ens produktion under den senaste tiden, diskuterade Anna Maria Gustafsson sedan de speciella problem som enskilda skribenter har.

Dessutom tog Gustafsson dagligen emot och granskade texter som ännu inte hade publicerats  –  inte sällan blev det fråga om kvällslektyr eftersom den formella arbetstiden inte räckte till.

Positiv respons

Någon systematisk uppföljning av språkvårdsprojektet gjordes inte, men responsen har varit övervägande positiv, både bland journalister och läsare. Naturligtvis har vi inte lyckats eliminera alla fel ur spalterna, men skribenternas språkliga medvetenhet har höjts, och de flesta är mer på alerten när det gäller språkliga grodor.

Bland kollegerna i korridoren hördes ibland ett visst missnöje över att språkvården var så koncentrerad på felsökeri, vilket uttryckligen var det uppdrag redaktionsledningen gav Anna Maria Gustafsson för den tid hon tillbringade på redaktionen. Det missnöjet kan tolkas på ett positivt sätt; som att det finns en social beställning på fortsatt språkvård.

Gustafsson underströk i den utvärdering vi höll efter avslutat uppdrag att hon blivit positivt bemött av alla på redkationen. Alla som erbjöds konsultationer utnyttjade möjligheten, och många vände sig på eget initiativ till språkvårdaren flera gånger i veckan.

Anna Maria Gustafssons närvaro och grepp hade ett mycket positivt inflytande på inställningen till språket. Även om språket i hög grad handlar om skribentens personlighet är det fråga om ett arbetsredskap som kan trimmas, och som man får ställa vissa krav op. Att diskutera språket – speciellt kollegernas men i nödfall också det egna – blev legitimt i Husis-korridoren. Och det gör vi varje dag, för språkvård är ett arbete som aldrig blir färdigt.

Barbro Teir