Språkvårdens marknad
3/2003

Marika Tandefelt

Språkvårdens marknad

Hur ser finlandssvenskarna på den finlandssvenska språkvården? Var söker den rådville svar på sina språkfrågor? Bland annat dessa frågor behandlas i artikeln som baserar sig på ett föredrag som Marika Tandefelt höll på ett nordiskt symposium i maj 2003 på Hanaholmen.

Den 23 september 2002 lades en enkät med rubriken Så ser jag på svenskan i Finland ut på Svenska handelshögskolans webbplats, och den låg tillgänglig i sex veckor fram till den 6 november (Svenska dagen). Information om enkäten spreds via finlandssvenska massmedier och via olika e-postlistor. En notis om enkäten, med webbadress, förekom i åtminstone sex finlandssvenska tidningar som tillsammans täckte hela Svenskfinland. Enkäten var enspråkigt svensk och informationen gick i första hand ut via finlandssvenska kanaler. För att kunna besvara frågorna måste man alltså kunna svenska, om man inte ville roa sig och gissa hejvilt.

Det var alltså fråga om ett s.k. självurval, där den som tyckte saken var intressant skaffade sig tillgång till enkäten genom att ta fram ingångssidan och via e-posten få det lösenord som var nödvändigt för att få fram hela enkätformuläret. Utan att byta e-postadress var det alltså inte möjligt att svara mer än en gång. Jag går här inte närmare in på tekniken, metodens begränsningar eller enkätens utformning. Det får anstå till en annan gång. Studerande vid Svenska handelshögskolan, som deltog i en kurs i forsknings- och undersökningsmetodik, tog hand om materialet och gjorde alla statistiska analyser under sin lärares ledning. Utgående från deras första genomgång kommer jag så småningom att tolka hela undersökningsresultatet och dra slutsatser. I slutet av enkäten ställdes några frågor som fokuserade på språkvården och på språkvårdens tjänster. Det är dessa senare frågor jag här tänker behandla.

887 personer tog fram enkäten och besvarade åtta bakgrundsfrågor samt tio språkfrågor. Alla frågor utom en (om yrket som senare ströks) hade bundna svarsalternativ för att möjliggöra en rent kvantitativ analys. Bakgrundsfrågorna var de sedvanliga om ålder, kön, hemort, modersmål m.m. Språkfrågorna hade i regel formen av en serie påståenden som man tog ställning till genom att pricka in sig på en femgradig skala mellan polerna ”helt enig” och ”helt oenig”. Frågor om utnyttjandet av språkvårdens tjänster hade tre alternativ (”ja”, ”ibland”, ”aldrig”).

Av språkfrågorna skall jag här ta upp två: Dels frågan om hur man mer allmänt ser på den finlandssvenska språkvården, dels frågan om var man söker svar på frågor om språket. Jag kommer både att beskriva det generella svarsmönstret och att påpeka om någon av bakgrundsvariablerna har haft särskild betydelse. Men först ger jag en presentation av genomsnittsrespondenten.

Det förvånar säkert ingen att det var fler kvinnor än män som besvarade enkätens frågor. Språket intresserar tydligen oftare kvinnor än män, och flertalet översättare och språkkonsulter är kvinnor (åtminstone i Finland). Man kan ju nämligen misstänka att det var rätt många språkproffs som tog fram enkäten och besvarade den.

Två tredjedelar av dem som svarade var kvinnor (66,7 %), resten män (33,3 %). En tredjedel (32,2 %) av respondenterna var unga vuxna, dvs. 26-35 år. Över 50 procent (52,9 %) hade avlagt akademisk examen. Nästan tre fjärdedelar (72,6 %) var bosatta i en tvåspråkig kommun med finska som majoritetsspråk (som t.ex. Helsingfors och Vasa), men alla slags kommuner (också helt finskspråkiga) var företrädda. Fyra femtedelar (83,4 %) hade svenska som modersmål, några få (8,2 %) sade sig var tvåspråkiga och ännu färre (6,8 %) uppgav endast finska som modersmål.

Svararskaran blev, som avsett var, mycket finlandssvensk. Därtill dominerades den av personer som i praktiken måste vara rätt tvåspråkiga eftersom de sade sig leva i en miljö där deras eget språk är i minoritet. Med detta i minnet skall vi nu se vilken uppfattning respondenterna i gemen har om den finlandssvenska språkvården.

Vad har språkvården för betydelse?

Av de fyra påståenden som respondenterna skulle ta ställning till berörde två speciellt den svenska språkvården i Finland. Två var mer allmänt hållna. Påståendena var äkta – så här kan det låta på fältet. Två av påståendena var dessutom formulerade åt det mer positiva hållet, och två uttryckte snarare en negativ hållning till språkvården.

Den bild de mest frekventa svaren ger i tabell 1 är rätt ljus ur ett språkvårdarperspektiv. Man är tydligen nöjd över att språkvårdarna har koll på ord och uttryck som kännetecknar finlandssvenskan, men som inte är gångbara i Sverige.

Förmodligen är det just lexikala särdrag (som ”rådda” för ’ställa till oreda’,”örfil” för ’kanelsnurra’, ”semla” för ’fralla’ och andra vardagslivets klassiker eller rena rama terminologin) som de flesta respondenter har tänkt på. Avvikande ord och uttryck har ju de flesta finlandssvenskar erfarenhet av medan morfologiska och inte minst syn­taktiska särdrag är svårare att uppfatta och behärska.

Tanken att det är viktigt för oss i Finland att följa språkutvecklingen i Sverige väcker inte heller direkt motstånd. Kanske har den upprepats tillräckligt många gånger, eller kanske har många finlandssvenskar fått lov att lära sig hur de skall uttrycka sig tillsammans med svenska vänner och kolleger för att säkert blir förstådda. Mängden och arten av kontakter mellan våra två länder är i dag av annat slag än för några decennier sedan. Svenskan i Sverige blir mindre främmande för oss finlandssvenskar oavsett var vi bor.

Språkpoliser förhåller man sig bara svagt positiv till – gudskelov kan man väl tillägga. Detta styrks av att man uppenbarligen inte uppfattar språkvårdarna som vare sig för stränga eller för slappa. Kanske är det bra ungefär som det är? Kan man t.o.m. tolka situationen som så att man inte upplever språkvårdarna som vare sig poliser eller domare, utan som experter man kan rådfråga fullt frivilligt?

Så snart man börjar se efter vilken inverkan de olika bakgrundsvariablerna har på svaren kompliceras bilden givetvis. Statistiskt signifikanta skillnader kunde konstateras på en del punkter.

De män som har besvarat enkäten tycker t.ex. att språkvården är mindre viktig än vad kvinnorna gör. Männen behöver inga språkpoliser, medan kvinnorna uppskattar att de får kunskap om finlandssvenska särdrag. Unga personer som har svarat på frågorna uppfattar inte språkvården som särskilt viktig, några språkpoliser vill de inte ha och upplysning om finlandssvenska särdrag är rätt ointressant enligt dem. Åldersgruppen 55+ är däremot genomgående av motsatt åsikt. Vattendelaren i fråga om ålder går just här.

Signifikanta skillnader som skulle bero på re­­s­pondenternas hemorter (språkbalansen i hemkommunen) kan inte noteras när det gällde uppfattning om språkvården, men nog om annat.

Respondenter med akademisk utbildning förhåller sig mest positiva till språkvården. Man vill följa utvecklingen i Sverige, man vill ha upplysning om finlandssvenska särdrag, men man anser inte att någon direkt språkpolisiär verksamhet behövs. Respondenter med lägre utbildning tycker det är onödigt att följa språkutvecklingen i Sverige och att språkvård är onödig. Samtidigt hävdar de att det är viktigt med språkpoliser som rättar folks språk. Hur dessa två tyckanden går ihop vet jag inte. Om språkvården är onödig och språkutvecklingen i Sverige är betydelselös måste ju den språklag som en språkpolis är satt att upprätthålla vara mycket godtycklig?

Respondenter med svenska som modersmål förhåller sig klart positiva till språkvård. De ställer också krav på professionella språkbrukare (journalister och lärare) som andra frågor i enkäten handlade om. Respondenter med finska eller något annat språk som modersmål utgör motpolen. Om det beror på ett genuint motstånd mot språkvård i allmänhet eller mot det svenska språket i Finland i synnerhet är svårt att säga. Det senare kan komma närmare sanningen.

Tvåspråkiga respondenters tyckanden är det svårare att reda ut. De vill ställa krav på professionella språkbrukare och de uppskattar språkpolisiär aktivitet samtidigt som de i princip tycker att språkvården är onödig. Samma oförenliga svar som i fråga om respondenter med annat modersmål är svenska m.a.o. En förklaring är säkert att gruppen tvåspråkiga alls inte utgör en grupp, utan snarare en mycket brokig skara både i fråga om språkfärdighet och om grupptillhörighet.

Hemspråk och umgängesspråk utanför hemmet ger inga tydliga utslag i fråga om just dessa frågor i enkäten. Att det finns en skillnad som beror på det svenska språkets betydelse och utrymme i respondenternas liv förefaller ändå klart. Språkvårdarnas bästa kunder är personer med ett starkt svenskt inslag kanske inte bara i hemmet och miljön, utan också som en del av den personliga identiteten. Detta frågade jag dock inte efter. Att språkvårdens bästa, i betydelsen mest positiva kunder, är akademiskt utbildade personer, särskilt sådana som har fyllt 55 år, är kanske något värt att fundera över. Är det så att språkvårdarna har lättast att nå och övertyga dem som mest påminner om dem själva?

Den rådville och intresserade språkbrukarens kunskapskällor

De sista frågorna i enkäten var mycket handfasta och konkreta. De handlade helt enkelt om var man som rådvill språkbrukare letar efter ett svar. Läser man språkspalter, slår man upp i ordböcker eller ringer, e-postar eller skriver man till Forskningscentralen för de inhemska språken? Dessa var de alternativ som gavs, men det är möjligt att den sista frågan fick fel utformning. Med reservation för att jag borde ha frågat efter Svenska språkbyrån i stället för forskningscentralen ser svarsmönstret ut som i tabell 2.

Ordboken som kunskapskälla vinner överlägset, Mikael Reuter och andra språkspaltförfattare har sin läsekrets, men Forskningscentralens ser­vice säger man sig aldrig utnyttja. Detta är den grova bild som de mest frekventa svaren ger. Eftersom Svenska språkbyrån vid forskningscentralen de facto har många kunder, och svarar på över 3 000 språkfrågor per år, är det som sagt möjligt att jag ställde frågan fel. Men man kan möjligen dra den slutsatsen att själva forskningscentralen kanske inte är så känd bland dem som har besvarat enkäten.

De som läser språkspalter är som väntat äldre respondenter. Över hälften av dem som har fyllt 55 intresserar sig för sådana. Över hälften av dem som har akademisk examen är också flitiga språkspaltläsare. (Det är förstås sannolikt att det finns ett samband mellan ålder och akademisk utbildning.) Bland dem som har svenska som modersmål och svenska som sitt enda hemspråk är språkspaltläsning t.o.m. mer regel än undantag.

De som använder ordböcker är kvinnor, och äldre respondenter slår flitigare i ordböcker än yngre. Utbildningsnivån spelar också in. Den som har en högre utbildning har kanske oftare en ordbok nära till hands när han eller hon råkar i språkligt bryderi. Intressant nog är också finskspråkiga respondenter flitigare ordbokskonsumenter än de tvåspråkiga. Att finskspråkiga respondenter behöver ordböcker är förstås lättbegripligt, men varför just de tvåspråkiga respondenterna använder ordböcker mer sällan än både de svensk- och de finskspråkiga kan man fundera över. Gissningsvis finns det ett samband mellan tvåspråkighet och låg utbildningsnivå respektive ålder, eftersom ett tydligt ointresse för språket (eller språken) bland tvåspråkiga personer förefaller som en mindre rimlig förklaring.

Forskningscentralen  (Focis) är nog inte riktigt så okänd som föregående tabell med de mest frekventa svaren ger vid handen. Särskilt vissa grupper vänder sig till Focis. Det är personer som är över 55 år, de som bor i en tvåspråkig kommun med finska som majoritetsspråk, de som har en akademisk examen och de som i sitt umgänge använder både svenska och finska. De som aldrig tar kontakt med Focis är yngre än 25 år, de bor i en svenskspråkig kommun, de har låg utbildning och de umgås bara på svenska. Dessa senare respondenter lever alltså i en mycket svensk miljö, och de är ännu så unga att de tillsvidare sällan behöver använda språket på ett så avancerat sätt att de behöver experthjälp. Bland dem som i dag vänder sig till Focis finns säkert sådana som behöver språkstöd i sitt yrkesliv.

Yngre män och äldre damer

Intresset för att besvara frågorna i enkäten uppfattar jag som stort. En del kan förstås skrivas på kontot ”nyhetens behag”. Många hade nog inte svarat om de hade fått frågorna på gammaldags sätt på papper med ett frankerat svarskuvert att posta till mig. Ett grundläggande intresse för språket kunde jag ändå räkna med. Finlandssvenskar ältar – både i positiv och i negativ bemärkelse – gärna sitt modersmål. Det här är en klar fördel för den svenska språkvården i landet. Den kan synas och höras utan att bums uppfattas som påträngande. Det som gäller språket är per definition viktigt.

Att döma av svaren på de två frågor jag har tagit upp här är den s.k. allmänheten nog inte särskilt motvillig till språkvård. Unga vuxna (under 25 år) uppfattar ändå språkvården som rätt obehövlig och ganska ointressant. Behov av språkliga råd, t.ex. i arbetssammanhang, har de förstås ännu sällan haft. Språkvårdsresonemang har kommit in via modersmålsundervisningen i skolan och i studierna. Personer i åldersgruppen 55+ med högre utbildning, och därför troligen ofta med yrken som kräver en säker språkbehandling, är de mest medvetna språkbrukarna och språkvårdskonsumenterna. Detta gäller särskilt kvinnor. Här torde inte finlandssvenskarna skilja sig från andra brukare av andra språk.

Den svenska språkvården i Finland ligger nog inte så risigt till vad gäller språkbrukarnas intresse. I hur hög grad en på det stora hela rätt positiv attityd också manifesteras i handling kan man inte utläsa genom enkäter av det här slaget. En bra grund att bygga på vågar man ändå säga att språkvården har. Utmaningen ligger i att få de mindre intresserade och motiverade språkbrukar­na att inse att språkvården finns till också för dem. Språkvård är ju inte finlir, utan folkbildning. Tröskeln för att ställa en fråga, eller snarare för att hitta ett svar, måste vara låg om graden av medvetenhet om språket inte är hög.

SB303_tabell1.jpg

 

 

 

 

 

 

 

SB303_tabell2.jpg

 

 

 

 

Marika Tandefelt