Stöd minoriteten inom minoriteten
3/2002

Mikael Reuter

Stöd minoriteten inom minoriteten

Det här numret av Språkbruk innehåller tre artiklar som på var sitt sätt tangerar frågan om s.k. domänförlust, alltså att ett språk helt eller delvis upphör att användas inom ett eller flera användningsområden. Men det handlar om språkgrupper av helt olika storleksordning. Niels Davidsen-Nielsen skriver tänkvärt om tendenser till domänförlust inom de stora huvudspråken i Norden, som än så länge har uppfattats som relativt ohotade. Sandra Bernas refererar en diskussion om svenskan som teaterspråk i Finland och konstaterar att den krympande stilrepertoaren är oroväckande. Men det råder ingen tvekan om att det mest utsatta av de behandlade språken är det finlandssvenska teckenspråket med bara något hundratal användare och en högst osäker framtid.

Det finlandssvenska teckenspråket är ett av de minsta och säkert det minst kända av minoritetsspråken i Finland. Det är först under de allra senaste åren som det på nytt har lyfts fram i offentligheten, först i ett tv-program och sedan i ett seminarium i riksdagshuset i våras där en nyutkommen bok och videokassett presenterades. En av eldsjälarna är just artikelförfattaren, teckenspråksforskaren Karin Hoyer.

Det finlandssvenska teckenspråket har tidigare haft en ganska stark position, även om antalet användare aldrig har varit stort. Men i och med att den svenska dövskolan i Borgå genom ett olyckligt och kortsiktigt beslut lades ned 1993 har kontinuiteten och rekryteringsbasen brutits. Föräldrar med döva barn har tvingats välja mellan att flytta till Sverige (vilket de flesta har gjort), att sätta barnen i finsk dövskola (med finska som skriftspråk och ett teckenspråk som återspeglar den finska kulturen) eller att sätta barnen i en skola för hörande med stöd av tolk (vilket sällan fungerar tillfredsställande i längden).

Som Karin Hoyer påpekar är teckenspråken visserligen helt självständiga lingvistiska system som inte bygger på de talade språken. Men ändå finns det en kulturell och delvis språkrelaterad koppling. Även om finskt och finlandssvenskt teckenspråk i och för sig är mycket nära relaterade och båda dessutom är historiskt besläktade med det svenska teckenspråket i Sverige, så finns det drag i det finlandssvenska teckenspråket som binder det till den finlandssvenska kulturen och det svenska språket och som det finska teckenspråket inte kan ersätta. En avgörande faktor är ju dessutom att teckenspråken saknar skriven form. Det här betyder att svenskan blir så viktig för att den är det språk finlandssvenska döva skriver och läser på. Den biten av kommunikation kan döva aldrig göra via sitt tecknade modersmål. Läs och lär i Karin Hoyers artikel.

Enligt uppgift skulle det nu finnas både politisk vilja och ekonomiska förutsättningar för att återupprätta en svensk dövskola eller svenska dövklasser i Finland. Det kan visserligen i början bli problem med lärarrekryteringen och det kan finnas en tveksamhet också bland föräldrarna, men det är inte orealistiskt. Också finlandssvenska döva barn bör ha rätt till skolgång på sitt eget språk, och vi måste inse och acceptera att deras eget språk är teckenspråket, och uttryckligen det finlandssvenska teckenspråket. Vill vi att finlandssvenska döva också i fortsättningen skall kunna berätta att de kände igen sin faster på sportlovet (jfr Karin Hoyers artikel) så måste vi arbeta för att det finlandssvenska teckenspråket skall leva vidare.

Mikael Reuter