Svenskan – ett översättningsspråk?
4/1998

Lars Wollin

Svenskan – ett översättningsspråk?

När, var och hur började man översätta till svenska? Docent Lars Wollin, Uppsala universitet, gör en historisk översikt över svenskan som ett översättningsspråk. Artikeln baserar sig på ett föredrag vid det svensk-finska översättarseminariet i Uppsala den 17–20 september 1998.

Översättningen kan sägas inta något av en paradoxal plats i vår moderna språkkultur. Den är på en gång en ytterst central kommunikationsform och samtidigt påfallande lite känd och – i varje fall i Sverige, intill senaste tid – sällan studerad. Jag vill här förmedla några reflexioner kring detta vidsträckta tema, och jag väljer som ett historiskt typfall just Sverige. I ett litet språkområde som vårt (vari jag självfallet innesluter också det svenskspråkiga Finland) är översättningens läge på sätt och vis extra paradox­alt: här är dess omfattning relativt sett betydligt större än i de stora språkområdena på kontinenten, samtidigt som översättningen synbarligen tilldrar sig ännu mindre intresse i forskning och kulturdebatt. Det senare gäller åtminstone i Sverige; i det tvåspråkiga Finland har ju översättning­en andra och rikare traditioner.

Översättningens väsen

Vad är översättning? En vanlig, språkteoretiskt anlagd definitionsvariant kunde formuleras så här:

Översättning är ersättning av textmaterial i en källversion på ett givet språk, kallat källspråket, med ekvivalent textmaterial i en målversion på ett annat språk, kallat målspråket.

Nyckelorden är här alltså ersättning och ekvivalens: att översätta innebär att byta ut språkstoff mot annat språkstoff, som är hämtat ur ett annat språks system men samtidigt är i någon väsentlig mening likvärdigt med det som byts ut. Frågan är väl om alla blir klokare av en sådan definition.

Enklare och mera vardagsnära, i viss mening också sannare, kan översättning definieras i be­skrivningen av en högst trivial situation:

Någon säger något på ett visst språk. Sedan kommer någon annan som vill göra saken begriplig också för folk som inte förstår detta språk. Han/hon upprepar påståendet, mer eller mindre exakt, på ett annat språk.

Den definitionsvarianten fångar nog bättre det väsentliga i översättningsbegreppet och har sannolikt större utsikter att uppnå konsensus hos både utövande praktiker och teoretiserande lingvister. Därmed vore inte litet vunnet: dessa båda grupper brukar ju inte ha påfallande lätt att kommunicera. Särskilt från praktikernas sida är miss­tron mot abstrakt teoretiserande kring deras yrkeskonst ofta kompakt – vilket givetvis är mycket lätt att begripa.

Men så här långt kan alltså antagligen de flesta som har någon som helst kvalificerad relation till översättningen, praktiker som teoretiker, vara överens: att översätta innebär inte att ”byta ut ord”, eller ens att ersätta fraser eller meningar. Inte heller är det fråga om att ”överföra betydelse” – sådant går inte. Att översätta innebär i stället just detta: något som sagts en gång sägs en gång till, så att det blir begripligt för flera än första gången, och denna andra gång används ett annat språk.

”Används ett annat språk” – översättningen är alltså språkbruk, inte språksystem. Den tillhör, för att tala med Saussure, la parole, den konkreta användningen av språket i det unika ögonblicket, mera än la langue, det abstrakta språksystemet. Översättning är också performans. Språkbrukarens kompetens, som ju är kopplad till systemet och som man ofta ställer i kontrast mot performansen, är naturligtvis också nödvändig. Men den är snarare en förutsättning – viktig men bara en bland flera – inte innehållet eller målet.

Målet för översättningen är att utvidga budskap­ets mottagarkrets, så att den utöver den ursprungliga innefattar också folk som hör hemma inom andra sammanhang, kulturellt och språkligt be­stämda på annat sätt.

Sedan bestäms översättningens väsen ­– dess egenart som intellektuell och kommunikativ verksamhet – också av sin uppenbara ofullkomlighet. Budskapet, som upprepas i en annan språkform, kan ju aldrig uppfattas på identiskt samma sätt i sitt nya sammanhang som det uppfattades i det sammanhang där det ursprungligen tillkom. Något faller alltid bort, något annat kommer alltid till, något måste alltid ändras, det kan inte undvikas. Och därför kan egentligen inte heller budskap­et självt bli riktigt detsamma i den nya mottagar­kretsen. Översättning är alltså sträng taget omöjlig. Teoretiskt är översättarens uppgift hopplös.

Och ändå översätter man. I de flesta normala fall av mänsklig kommunikation där översättning förekommer fungerar den ju i själva verket alldeles förträffligt, i trots av sin inneboende ofullkomlighet. Detta beror naturligtvis på att översättare verkar inom ramarna för samma socialt bestämda system av konventioner som andra språkbrukare, konventioner som hjälper oss att förstå vad andra som tillhör samma språksamfund talar om, liksom dessa andra att förstå oss.

Slutsatsen blir väl att översättning som så mång­en annan verksamhet i den mänskliga kulturen är det möjligas konst. Det är översättarens eviga lott att av det teoretiskt omöjliga göra det i praktiken möjliga, så halvfärdigt det nu alltid måste bli.

Översättaren i kulturen

Man kan naturligtvis reflektera över översättarens plats i vår kultur. Vilken roll spelar han eller hon? Vilka återverkningar får verksamheten i det vidare sammanhang den tillhör? Vad betyder t.ex. översättningens grundläggande ofullkomlighet? Innebär den att förmedlat tankegods alltid undergår väsentliga förskjutningar på innehållsplanet? Får det långsiktiga verkningar i kulturutvecklingen – icke avsedda? Och så en kanske mera gripbar fråga: vad betyder översättarens samlade insats för målspråkens utveckling?

För att få grepp om ett sådant ämne måste vi så småningom precisera själva översättningsbegreppet lite närmare än jag gjorde inledningsvis. Påpekandet att översättaren ”säger samma sak en gång till, men på ett annat språk” är riktigt och viktigt, men det är lite väl allmänt som bas för en kulturhistorisk karakteristik. Trots detta ­– eller just därför – kan vi faktiskt utgå från just ett sådant oprecist översättningskoncept om vi vill besvara de fundamentala frågorna: när, var och hur började man översätta?

Så började det

Frågan om översättningens uppkomst för oss rakt ner i vår språkhistorias medeltida skede. Låt oss börja med ett konkret exempel, en åskådlig fallstudie: det tidiga fornsvenska bibelspråket. Vi läser i ett berömt kapitel i Första Mosebok om hur människorna byggde ett torn i Babel som man tänkte skulle räcka upp i himlen. Vår Herre vredgades över högmodet i detta företag, nedsteg ur skyn, välte det halvfärdiga tornet och straffade människorna med språkförbistringen.

I den fornsvenska s.k. Pentateukparafrasen från tidigt 1300-tal berättar upphovsmannen på mot­svarande ställe en historia om Babelstornet som i grunden är densamma som Gamla testamentets, men ändå delvis en annan. Vi får veta allt möjligt som inte står i grundtexten, och samtidigt saknar vi annat som står där. Dessutom finner vi stoff som den svenske textmakaren helt ogenerat blandat in från andra bibelkapitel.

Översatte denne man bibeln? Det är tvivelaktigt. Men något gjorde han uppenbarligen, och det han gjorde fungerade tydligen bra i hans utgångsläge; texten inrymmer nämligen betydande litterära kvaliteter. Det är nog snarast vi moderna bedömare som kommer till korta, när vi inte klarar av att sortera in hans verk i något av de fyrkantiga fack som vår moderna bok- och skriftkultur avdelat för produkter av skriftligt skapande: antingen original eller översättning. Här är det fråga om bådadera – eller intetdera. Det är först i senare tid som man började medvetet skilja mellan översättning och originalproduktion. Vi rör oss här i den äldre medeltidens vidsträckta skymningsland mellan litterära produktionsformer.

Hur gick vår bibliske parafrasmakare, verksam i fornsvensk språkmiljö, till väga rent konkret? Det kan man faktiskt, åtminstone hypotetiskt, göra sig en någorlunda tydlig bild av. Låt oss tänka oss att det gick till ungefär så här. Vår man började med att läsa ett bibelkapitel på latin, kanske ett par olika kapitel. Sedan lutade han sig tillbaka, funderade över vad han läst, smälte och begrundade det, tolkade och kommenterade det för sig själv och möjligen för sin omgivning. När han omsider kände sig färdig med detta, då skrev han ned alltsammans – som det kom för honom, på god svenska. Det var då inte budskapets detaljer som intresserade honom, utan totaliteten. Det var en episk helhet han överförde. Han gjorde det rutinerat och skickligt, ibland elegant, alltid med professionellt handlag.

Ungefär så gick nog de flesta till väga som skrev på svenska i bibelparafrastikerns samtid. Många var de inte, men deras insats är viktig. Deras epok bär prägel av vad man nog vågar kalla en fornsvensk ”parafraskultur”. Den infaller alltså under 1200- och 1300-talet, i Birger Jarls och Birgittas dagar, mitt i folkungaepoken, med dess landskapslagar, rimkrönikor och helgonlegender, den s.k. litterära guldålder som man i vår nationella tradition så gärna velat måla upp också i svensk medeltid.

En ny praxis för översättning

I det närmast följande medeltidsskedet, unions­tiden, när Birgitta väl var död och kanoniserad och när hennes kloster i Vadstena var grundat och hade kommit igång i stor skala, när Hansan satte ramen för det ekonomiska skeendet och Kalmar­unionen för det politiska, då ändrade sig som bekant åtskilligt. Då inträdde ett gråare, mera prosaiskt, men också modernare skede. Då kom de gamla landskapslagarna ur bruk och ersattes av riksgiltiga lands- och stadslagar, till stöd för en kunglig centralmakt som blev allt starkare, då ersatte papperet det gamla pergamentet och produktionen av skriven text ökade dramatiskt. Då togs stora och avgörande steg i bygget av den moderna svenska nationalstat som omsider Gustav Vasa skulle fullborda.

Då inträffade också något mycket viktigt i Vadstena kloster. Där inleddes tidigt en ny, textnära praxis för översättning. Utgångsläget hade formerats av Birgitta själv, den svenska medeltidens portalfigur. Hon hade själv mottagit och muntligen eller skriftligen återgivit sina s.k. himmelska uppenbarelser i svensk språkform. I några enstaka fragment är denna ursprungsversion bevarad (eller åtminstone direkt avskriven). Det kan se ut så här:

En kom til min doom, til hulkin min fadhir sagde:

Biktfäder, verksamma i Birgittas livstid, översatte vid 1300-talets mitt detta till latin – och bättrade på det:

Et venit quidam iudicandus ante tribunal. Cui vox patris sonuit, dicens ei:

(’Och en som skulle dömas kom inför min tribun. Till vilken faderns röst ljöd, sägande honom:’)

Texten har broderats ut, mer stilistiskt än egentligen innehållsligt. Det har rimligtvis skett både med sikte på stränga påvliga teologers granskning och på förväntningarna hos en allmäneuropeisk internationell publik. Samtidigt står ju översättarens hållning till uppgiften onekligen i god sam­klang med den omgivande ”parafraskulturen”.

Ett par decennier senare, sannolikt på 1380-talet, översätter en anonym broder i det nyinrättade Vadstenaklostret denna latinska version ”tillbaka” till svenska:

Oc en kom fore min domstol, hulkin som skulle dömas, Ok guz fadhurs röst liude sighiandhe honom:

Denna senare svenska version kan på goda grunder betraktas som produkten av den äldsta egentliga översättning till vårt språk som någonsin utförts.

Skriftburen överföring av tankegods från omvärlden kan från och med nu ske med en tidigare okänd – sannolikt också tidigare obehövd – precision. Det man nu gör när man tillverkar svensk text svarar mot den översättningsdefinition vi inledningsvis anförde: man ersätter textmaterial med ekvivalent textmaterial på ett annat språk. Så börjar, i denna avlägsna klostermiljö, den moderna svenska översättningstraditionen. Den förblir livskraftig ända in i nutiden, förhoppningsvis också i framtiden.

I Vadstena fastställs – rimligtvis utan teoretisk reflexion från aktörernas sida – ett formellt ekvivalenskrav, att gälla på den språkliga textuppbyggnadens grammatiskt och lexikaliskt åtkomliga nivåer. Borta är de äldre parafrasmakarnas obekymrade bollande med lösa textbitar, deras ovidkommande småprat i marginalen. Förlagan återges strikt; att i dag jämföra den i Vadstena översatta fornsvenska versionen av en birgittinsk uppenbarelse med dess latinska förlaga är i princip inte märkvärdigare än att jämföra en nutida romanöversättning till svenska med dess engelska förlaga (eller för den delen med dess finska).

Den första Birgittaöversättningen blev föredömet och mönstret för de otaliga liknande översättningsföretag som klosterbröderna genomförde medeltiden ut. Skriptoriet i Vadstena utgör sålunda både födelseplatsen och den första hemvisten för en principiellt modern svensk översättnings­praxis, tillämpad i större och raskt växande skala. Det är därmed faktiskt i den birgittinska traditionen under 1400-talet som den skrivna svenskan antar sin tidigaste, ännu ofullgångna gestalt som ett modernt europeiskt kulturspråk. Vadstena­klost­rets latinöversättare torde vara de första som skriver svenska både i större skala och inom abstrakta begreppssfärer.

Bland några generationer av klostrets bröder kan nutida svenska översättare känna igen sina äldsta kolleger. Flertalet är anonyma, men några få är verkligen kända till namnet. En av dem är Jöns Budde, verksam i Vadstenafilialen i Nådendal under mitten och senare hälften av 1400-talet, bördig från Österbotten – en senmedeltida finlandssvensk. Buddes produktion är betydande, och han var en skicklig och självständig latinöversättare, en betydande förnyare av det medeltida svenska skriftspråket.

Översättning i modern mening är alltså en gammal verksamhet i vår skriftkultur, mycket gammal om man så vill. Å andra sidan är den inte på något sätt uråldrig: den förlorar sig ingalunda i historiens dunkel, utan vi kan klart se när det hela började. Det är då slående, att detta stora steg i den skriftliga kulturens utveckling, steget från löslig parafras till översättning i vår striktare mening, togs så plötsligt. Gränsen mellan de äldsta epok­erna i översättningshistorien är – så ter det sig i varje fall nu – märkligt skarp. Orsakerna till detta skall vi dock inte här spekulera över.

Så fortsatte det

Den förste Birgittaöversättaren, verksam i sent 1300-tal, tog sig alltså för med något radikalt nytt. Ändå är de moderna pionjärena i svensk översättning trots allt bara i begränsad mening Vadstena­munkarna. Minst lika viktiga är reformatorerna.

Reformatorerna

Halvtannat sekel efter den stora Birgittaöversättningen förelade sig – och förelades av konung­en – de svenska reformatorerna den maktpåliggande uppgiften att förse sina landsmän med en bibel på modersmålet. Deras första insats i det kungliga uppdragets efterföljd blev Nya testamentet 1526. Förlagan var sannolikt Erasmus av Rotterdams grekiska humanistedition i dess latinska version. Bara femton år senare (en kort tid i sådana sammanhang) förelåg Gustav Vasas bibel, tryckt i Uppsala 1541, den första svenska helbibeln. Förlagan var denna gång väsentligen Martin Luthers egen högtyska bibel.

Reformatorerna skapade med sin översättning 1541 en svensk kyrkobibel. Som bekant förblev den officiellt giltig ända till 1917. Från språkhistorisk synpunkt är därmed Vasabibeln den utan jämförelse viktigaste enskilda text som någonsin avfattats på svenska.

I översättningens hantverk balanserade reformatorerna skickligt mellan skilda inspirationsmönster: den fornsvenska Vadstenatraditionen, influenser från Luthers tyska i syntax och ordval, det samtida bruket. På den sista punkten är anpassningen tydlig, och Vasabibeln är klart ny­svensk, inte fornsvensk.

Sannolikt än mera grundläggande – om också mindre uppmärksammad i forskningen – är den ”ideologiska” dimensionen av detta översättningsföretag. Den hänger samman med Luthers egen, självständigt genomarbetade och i samtiden relativt originella syn på bibelöversättarens uppgift. Guds ord skall återges troget, men i anden, inte i bokstaven. Bibelöversättaren måste, menade Luther, vara förankrad i vardagens språk och skriva så att vanligt olärt folk förstår vad man talar om.

Denna lutherska grundhållning, insupen av de svenska reformatorerna vid mästarens fötter, markerar i Sverige en första, väsentlig förnyelse inom den ännu relativt färska moderna översättningstraditionen. Det kan i efterhand te sig som något av en uppgörelse med Vadstenafolkets föreställning om ett svenskt vulgärspråk, som viss­erligen var användbart till vardags men som bara ofullkomligt kunde återspegla latinets glans. I stället träder nu en medveten strävan att effektivt bruka ett fullvärdigt nationalspråk. Att översätta blir något mera än att troget men ofullkomligt efterbilda; det blir att skriva på nytt.

Eller, omsatt i nutida översättningsideologisk praxis: ”återge källtexten hederligt, men på god svenska!” Denna svårtillämpade grundsats – självklar för oss, så rimligtvis också för reformatorerna – hade för Vadstenabröderna antagligen varit obegriplig.

Två översättningsideologier

Vi står alltså inför en brytning mellan två grundhållningar som en översättare kan inta till sin uppgift. Den ena är mera formellt textnära – om man så vill ”slavisk” – som den på svensk botten i viss mån avspeglar sig hos Vadstenaöversättarna. Den andra är mera dynamisk och effekt­inriktad, ”friare”, och framträder alltså tydligt i reformatorernas konsekventa tillämpning av sin lutherska doktrin i bibelöversättningen.

På ett teoretiskt plan gav Luther själv den senare attityden dess formulering – en tillspetsat polemisk och starkt personligt färgad formulering. Martin Luther är en av västerlandets stora översättningsideologer. Han är samtidigt en av dess största översättare, och det var sannolikt främst i kraft av hans personliga föredöme – den oöverträffade totalöversättaren av den tyska bibeln – som hans hållning i princip avgick med segern. I det stora hela blev Luthers synsätt be­stämmande för översättningens normbildning under de följande seklen, i varje fall i det protestantiska Europa. Som verkande översättare i länder som Sverige och Finland är vi alla såtillvida goda lutheraner.

Däremot fick översättningsverksamhetens ytt­re omfattning vidkännas en kraftig tillbakagång under århundradena närmast efter reformationen. Den svenska stormaktens textproduktion var – om man räknar i boktitlar – ungefär lika mycket latin- som svenskspråkig, och av det som skrevs på svenska under hela 1600-talet var bara femtedelen, eller några hundratal titlar, översättares verk.

Klassicism och romantik

När översättningen i senare 1700-tal åter börjar dominera vår skriftburna språkkultur, tycks dess ideologi hamna i fokus för en teoretiserande estet­isk debatt, som då förts länge på kontinenten men knappast nått oss annat än i form av sina verkning­ar i den faktiska översättningens praxis.

Ganska ofta omtalad är den ideologiska strömkantring som drabbar svensk översättningskultur kring sekelskiftet 1800. En lysande företrädare för det klassicistiskt präglade 1700-talet var den tidige Kellgren. Han spelade den rollen på två plan: med teoretiska argument i samtidens estetiska debatt och genom exempel, väl främst i sina tolkningar av Horatius och Propertius.

Kellgren hävdade den poetiske översättarens rätt, rentav plikt, att transformera en antik diktares uttryckssätt efter de stil- och formkrav som rådde i översättarens kulturmiljö. Ett möte med Horatius eller Propertius i J.H. Kellgrens svenska tolkningar förmedlar knappast någon kännbar doft av Augustus’ Rom, och det var inte heller meningen. Kellgrens Horatius är snarast en vitter svensk akademiledamot i Gustav III:s Stockholm. Detta målspråksorienterade ideal dominerade i Kellgrens samtid men mötte en svår utmaning i romantikens bjudande formuleringar av översättarens förpliktelser att göra rättvisa åt diktarens genuina egenart.

Nu är romantikens hållning till översättningen både sammansatt och ambivalent och kan inte förenklas i en formel. Klassisk har den distinktion blivit som Friedrich Schleiermacher myntade 1813: en översättare, anförtrodd en autentisk text att öva sin konst på, måste, säger Schleiermacher, oupphörligen bestämma sig för det ena eller det andra av två grundläggande, basalt skiljaktiga förhållningssätt. Han kan, kort uttryckt, antingen ta texten till läsaren eller ta läsaren till texten. Det ligger nära till hands att illustrera skillnaden i två svenska återgivningar av en passage i Hamlet­monologen:

thus conscience does make cowards of us all

så gör oss samvet till pultroner alla

(C. A. Hagberg, 1800-tal)

den inre rösten gör oss alla fega

(Britt G. Hallqvist, 1900-tal)

Schleiermacher myntade sin tes mitt i den blomst­rande tyska romantikens idévärld. Då stod just Shakespeare högt i ropet i både Tyskland och Sverige, nyupptäckt i sin storhet. Hagbergs svenska tolkning kan nog sägas ansluta till det text­konstanta idealet, det som i första hand vill låta läsaren lära känna författarens text, insupa doften av dess ursprunglighet. Såtillvida är vår klassiska svenska Shakespeareöversättning onekligen tidstypisk; romantikens egen estetik drog åt det håll­et. B.G. Hallqvists version vetter väl något mera åt det andra idealet, det läsarkonstanta, strävan att anpassa måltextens form till den mål­språks­baserade mottagningens kulturspecifika för­utsättningar. Det lovvärda i denna strävan betonas starkare i dag: i den mån B.G. Hallqvists version för oss verkar modernare, beror det alltså inte bara på utmönstringen av det förvisso stendöda ordet pultroner.

Vad Schleiermacher beskriver är egentligen det val varje översättare ställs inför – ett val som ständigt upprepar sig i en ändlös mångfald av variationer. Det valet har faktiskt också stått i fokus för diskussionen om översättningens väsen och översättandets villkor i västerländsk kultur­tradition sedan den romerska antiken. Vi såg nyligen dess omedvetna reflexer hos pionjärerna i Vadstena kloster, liksom dess mera medvetna reflexer hos Luther.

Den nutida lingvistiska översättningsteorins grand old man, Eugene Nida, fångar mycket av samma motsättning i den i dag minst lika klassiska dikotomin formell korrespondens : dynamisk ekvivalens. Nida favoriserar i princip den senare. Det gäller, säger han, för översättaren att framkalla samma effekt hos måltextens läsare som källtexten framkallade hos sina. Härmed anknyter Nida på sätt och vis till den översättningsnormering som alltså var den förhärskande också före romantiken, närmast – som vi på svensk botten kunde iaktta det hos Kellgren – i den fransk-klassiska upplysningens estetik.

Man kan alltså tala om en sorts fortgående dialektik i det normsystem som styr översättning­en och dirigerar dess estetik: en pendling mellan två grundhållningar, som prioriterar, i den ena polen, ”respekt för texten” och, i den andra, ”hänsyn till läsaren”. I västerlandet har pendeln svängt mellan dessa båda poler åtminstone så länge som det förekommit en översättningsverksamhet att normera.

Mycket talar dock för att denna i sig väsentliga brytning mellan översättningens ideal i Sverige för två sekel sedan var en relativt exklusiv angelägenhet. På den medvetna reflexionens plan berörde den nog närmast det smala skikt av översättarkåren som anförtrotts tolkningen av poesins mera finstämda alster, liksom av världslitteraturens klassiska paradnummer. För de många, alla dem som kämpade med den breda bruksprosans försvenskning, var den lutherska grunddoktrinen för länge sedan fastlagd. De hade mera handfasta bekymmer.

Fackkunskapens prosa och fiktionens

Vår samlade kunskap växer kumulativt och blir samtidigt mer och mer exakt, och språket hänger på, det är en viktig del i det skriftburna kulturspråkets utdaning. Framväxten och expansionen av ett modernt svenskt fackspråk förlägger man ju vanligen till 1700-och 1800-talet, med fortsättning in i vår egen tid.

Författaren av en facktext framträder ju med ett relativt entydigt sanningsanspråk. Som läsare är vi införstådda med detta: det är meningen att vi skall tro på vad han eller hon säger – antingen vi nu gör det eller inte.

Å andra sidan måste vi få använda språket till mera än att bara beskriva och analyser ”verkligheten”, som vi tycker att ”den är”. Det är ett fundamentalt mänskligt behov att också gestalta en ”annan” verklighet än den vi uppfattar som den primärt sanna. Det handlar om tankens och inbillningens ”flykt” till en annan, fiktiv variant av vår invanda verklighet: det handlar om fiktionen.

Fiktionen är en av det mänskliga språkets stora användningsdomäner, rimligtvis också en av de absolut ursprungliga. Vi har alltid brukat språket till att berätta om sådant som inte nödvändigtvis behöver vara ”sant”, och vi har alltid använd skriftspråket i en berättande eller gestaltande litteratur. Det som känntecknar det avancerade moderna kulturspråket är utvecklingen av fiktionslitteraturen i ett specifikt, separat system. Detta system företer en inre struktur, som inte liknar det i annan litteratur – bl.a. det i facklitteraturen. I svensk tradition talar vi knappast längre om belletristik, som man gör på kontinenten; i stället använder vi ju den något problematiska termen skönlitteratur. När man klassificerar sådana böcker i svenska bibliotek tilldelas de som signum bokstaven H.

En modern fiktionslitteratur på svenska tar form som separat textkategori först på 1700-talet. Det sker obetydligt senare än det moderna fackspråket: när Vetenskapsakademien inrättas 1739 och Svenska Akademien 1786 återspeglar detta på ett institutionellt plan rätt väl det faktiska skeendets kronologi.

Kategorin fiktionsprosa, romaner och noveller, ges i dagens Sverige ut med ett par tusen titlar om året. Det motsvarar ungefär en femtedel av den totala bokutgivningen i landet. Ser man till upplagornas storlek, till den ständiga nyutgivningen av skönlitteratur och till den tid och den engagemang som breda grupper av befolkningen ägnar åt sin lustläsning, då kan man faktiskt ifrågasätta om fiktionens texter är mindre väsentliga än fackkunskapens.

I fiktionens språkvärld, till skillnad från fackspråkets, spelar just översättningen en vida större roll än originalproduktionen. Förhållandet inom nutida svensk bokutgivning mellan fiktionslitteratur och översättning är närmast komplementärt. Flertalet fiktionsböcker på svenska är tillkomna genom översättning, och flertalet översatta böcker är av fiktionskaraktär, dvs. romaner och novellsamlingar. Såväl originalskrivna romaner som översatta fackböcker tillhör kvantitativt sett mera marginella kategorier.

Så här har det förhållit sig i de senaste 200 årens fiktionsprosa, låt vara att översättningens dominans var svagare under förra seklet, vilket framgår av figur 1.

Den massiva översättningsdominansen i dagens fiktionsprosa motsvaras dock av ett snarlikt mönster i denna moderna fiktionsprosas tidigaste skede, kring sekelskiftet 1800. Det är den svenska originalfiktionens expansion och utveckling under senare 1800- och tidigare 1900-tal som i viss mån balanserat översättningen, dock utan att helt bryta dess dominans.

Också de stora källspråkens proportioner har förskjutits, låt vara inom ett egentligen ganska stabilt system; figur 2 illustrerar.

Engelskans dominans bland den litterära översättningens källspråk är alltså äldre än många tror. Den är faktiskt för handen – om också svagt markerad – redan före 1870 och tilltar sedan kraftigt mitt i det wilhelminska kejsardömets femtioårsperiod 1870-1920, då ju annars den tyska kulturdominanens i Sverige var kompakt. På tjugotalet var engelskans dominans bland källspråken mycket markant, och dess fortsatta karriär är kometartad.

De flesta fiktionstexter som skrivs på svenska är alltså översatta. Detta förhållande – som för övrigt är typiskt för ett litet språkområde som vårt – är nära kopplat till den litterära kvaliteten – fattad i mycket vid mening och utan de vanliga värderingarna. Inom s.k. kvalitetslitteratur skriver man mera i original och översätter mindre, inom underhållningslitteraturen är det tvärtom; det är rent av så att det allra mesta av det som skrivs på svenska i lättare genrer är översättning. Mönstret blir tydligt i figur 3.

Här står vi alltså inför ännu ett betingat samband: det mellan produktionsform och litterär ”kvalitet”. Kvantitativt handlar översättning väsentligen om underhållnings- och populärlitteratur, originalförfattande om ”seriös” litteratur. Proportionerna kan i dag ha förskjutits ytterligare sedan 1981, men fortfarande gäller att kvalitetslitteratur på svenska, tros översättningens dominans i totalproduktionen, i mycket väsentlig utsträckning är en angelägenhet för originalförfattare.

Också källspråksfördelningen får i detta kvalitetsperspektiv en delvis annan innebörd. Cirkeldiagrammen i figur 4 åskådliggör.

Underhållnings- och triviallitteratur översätts i dag bara mycket marginellt från andra språk än engelska. Av den seriösa kvalitetslitteraturen översätts däremot mera än hälften från andra språk. Att engelskan ändå är det viktigaste enskilda källspråket även inom kvalitetsutbudet betyder väl bara att angloamerikansk litteratur kan hävda sig på svneska också i sin egen litterära rätt, och inte bara i spekulativ rutinöversättning.

Översättning är alltså en angelägenhet som griper sig djupt in i det svenska litterära systemet och som berör många sorters litteratur. Främst av allt är den dock en väsentlig affär för fiktionslitteraturen, oavsett genrer och distributionsformer – från klassiker till trivialromaner.

Vart bär det hän?

Den språkliga funktionsuppdelningen i ett integrerat Europa ligger i dag i stöpsleven, och svenskans framtid på sikt beskrivs ibland som oviss. Vill vi behålla och utveckla det fullödiga svenska kulturspråk vi faktiskt har – som något mera än bara ett hemspråk och bygdemål – då måste vi framför allt använda det. Det är nog viktigare än hur vi använder det. Och en av de centrala formerna av skriftlig språkanvändning är just översättningen.

Ingen litteratur är för dålig att översättas, bara den blir läst. Vi bör översätta ungefär som man gjorde i Vadstenda: raskt, rutinerat och mycket, även – och kanske mest – för stundens behov, inte bara för evighetens.

Så formade Jöns Budde och hans kolleger en gång framtidens svenska.

Lars Wollin