Finlandssvenskan och dess egenheter har varit föremål för åtskilliga studier i åtskilliga sammanhang, inte minst här i Språkbruk, men när Christina Melin-Köpilä disputerade i Uppsala den 18 januari i år var det faktiskt fråga om den första doktorsavhandling som har skrivits om finlandismer och finlandssvenska normer. Avhandlingens titel är Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan. Språkliga studier med utgångspunkt i nutida elevtexter. (En recension av avhandlingen måste på grund av recensentens brutna hand stå över till nästa nummer.)

För oss som dagligen arbetar med finlandssvensk språkvård var Christina Melin-Köpiläs resultat väl inte särskilt överraskande. Nästan alla hennes exempel på finlandismer och fennicismer var kända sedan tidigare, och att de förekommer ganska ymnigt inte bara i elevtexter utan ofta också i t.ex. tidningstexter är välbekant för oss. Ändå var det hälsosamt och tankeväckande att få se det hela samlat och sammanfattat i en vetenskaplig avhandling.

Det som också var nyttigt att få bekräftat, även om det inte var så förvånande, är att det finns stora skillnader mellan de finlandssvenska regionerna. Man tenderar alltför lätt att skära alla finlandssvenskar över en kam och räkna med att svenskan i Mellannyland är representativ för finlandssvenskan i gemen. Att så inte är fallet kan vara bra att veta också för Rundradions journalister, inte minst de som gör ungdomsprogram.

Christina Melin-Köpiläs avhandling handlar alltså om normer och normkonflikter. Den centrala tesen är att det finns så många från rikssvenskt språkbruk avvikande ord och uttryck i den svenska som används i Finland att denna måste anses ha en egen implicit norm, och därför kanske rentav betraktas som ett eget språk. Vi borde alltså, enligt Christina Melin-Köpilä, erkänna att vi har en egen norm och gå in för att göra den explicit, dvs. fastslå vad som är specifikt finlandssvenskt och därför kan (bör?) användas i finländsk svenska.

Tanken är inte ny. Den finlandssvenska normen och dess status har diskuterats förut, både i Språkbruk och i dagstidningarna. För jämnt tio år sedan försökte jag problematisera de här frågorna i artikeln Vad är finlandssvenska som ingick i Språkbruk 1/1987. Jag försökte där visa att det vi kunde kalla en finlandssvensk norm inte är något enhetligt, utan att språkbruket också hos oss varierar från ren standardsvenska till mycket provinsiellt präglat språk med starka inslag av finska. Vi har i och för sig vad vi kunde kalla ett slutet system, med språkdrag som praktiskt taget alla finlandssvenskar använder och accepterar, men utanför det finns det öppna systemet med tillfälliga finska lån, dialektala drag m.m. Och i periferin av det öppna systemet finns de direkta språkfelen.

Det verkligt stora problemet i dagens finlandssvenska är utan tvekan just dessa tillfälliga fel och den allmänna språkliga osäkerhet som de representerar. Det är inte de sedan gammalt dokumenterade finlandismerna som utgör det stora hotet mot finlandssvenskan, hur förargelseväckande de än må vara. Hotet kommer från den alltmer vacklande känslan för ordens valör, ordföljden, prepositionsbruket, ordböjningen osv., alltså för hela språkets grundläggande struktur.

Det slutna systemet, det som väl närmast mot-svarar vad Christina Melin kallar den faktiska finlandssvenska normen, är däremot knappast så väsensfrämmande för den allmänna svenskan att det finns någon orsak att betrakta det uttryckligen som en separat norm. Det slutna systemet utesluter inte heller annat än i ett fåtal fall det rikssvenska språkbruket: nästan alla våra etablerade finlandismer kan, också i finlandssvenskan, ersättas med motsvarande rikssvenska ord. Låt vara att vi drar oss för att kalla leverlådan korvkaka och fastlagsbullen semla, men vissa bagerier har redan gått in för att använda baguette om det som traditionellt har kallats  batong och många företag skriver gärna utdelning i stället för dividend  i sina årsredovisningar med hänsyn till läsare i Sverige. Någon orsak att motarbeta en sådan tendens finns självfallet inte.

Så vitt jag kan se det kan den efterlysta finlandssvenska ”normen” därför inte gärna bli   något annat än en beskrivning av de olika finlandismernas gångbarhet och stilvärde i olika texttyper och situationer. Vi kan försöka resonera oss fram till vilka särfinlandssvenska ord och uttryck som bör accepteras och vilka som bör undvikas, men vi kan knappast visa på fall där man aktivt bör undvika det rikssvenska uttrycket. En sådan resonerande lista över finlandssvenska ord och uttryck är i själva verket under arbete på svenska språkbyrån.

Steget är emellertid långt från att acceptera några hundratal finlandssvenska egenheter, utöver vad som ingår i den allmänna svenska normen, till att proklamera finlandssvenskan som ett eget språk som skulle profilera sig mot rikssvenskan (jfr tornedalsfinnarnas  meän kieli). Tar vi det steget har vi gett upp kampen för att vårt språk skall fortsätta att vara en varietet av svenskt riksspråk, och då har vi samtidigt  i praktiken gett upp vår egen existens på längre sikt.

Frågan har inte bara en ideologisk utan också en språklig sida. Om vi deklarerar oavhängighet från den allmänna svenska normen finns det knappast längre något som kan hindra en lavinartad utveckling av finlandssvenskan i riktning mot ett allt starkare finskt inflytande. Finlandssvenskan skulle alltså snabbt förlora sin användbarhet i nordiska sammanhang och reduceras till ett provinsiellt blandspråk med låg status här hemma och ingen status alls utanför landets gränser. Är det så vi vill ha det?

Christina Melin-Köpiläs doktorsavhandling ger anledning till ingående diskussioner och självkritik, precis som Ann-Marie Ivars skriver i sin recension i Hufvudstadsbladet den 5 februari. Den diskussionen måste föras, och framför allt lärarna (alla kategorier, inte bara modersmålslärarna) och de professionella språkbrukarna måste ta sitt ansvar på allvar. Om vi bara struntar i språkriktighetsfrågorna och låter utvecklingen ha sin gilla gång är vi snart inne i en situation där också de finlandssvenska skolorna får börja undervisa i svenska som främmande språk. I vissa skolor lär detta redan vara fallet.