Ärade publik, mina damer och herrar! I snart nio hundra år har svenska språket hörts talas i detta land, talats av personer som varit födda och uppväxta här. Trots att det pågått så länge är detta faktum i denna dag en källa till ständig förvåning och häpnad i Sverige och till irritation och ibland till och med aggression här i Finland. När är stunden inne då finlandssvenskan ska anses vara lika naturlig och ha samma hemortsrätt som finska språket i Finland? Behövs det ytterligare nio hundra år? Och när ska mina rikssvenska landsmän förstå att det talas, skrivs och tänks på svenska språket också i Finland, av personer födda och uppväxta i Finland, personer som kanske aldrig varit i Sverige och människor som INTE är TV-kändisar, bergsråd eller friherrar, ja inte ens släkt med Mumintrollen. Alla vi som sysslat med finlandssvenskans ställning i Finland, vi vet att allt som man under en hel livstid sagt, skrivit och gjort för att upplysa rikssvenskarna om finlandssvenskans existens, allt det får man börja om från början med nästa dag. I stunder av förtvivlan undrar jag ibland om det är något genglapp i hjärnan på dem man talar med. Men, man får inte ge upp.

Jag är en av dem som i hela mitt liv levt mitt i och med bägge varianter av vårt gemensamma språk. Jag är rikssvensk, född i Stockholm av rikssvenska föräldrar. Visserligen föddes jag i ett badrum och den första april – men det var trots allt på sjukhuset Pro Patria – för fosterlandet. Då jag var två år gammal flyttade mina föräldrar till Helsingfors, där min far blev pressattaché på den dåvarande svenska legationen. Han stannade många år i Finland. Alltså började jag min stapplande men dock lärda bana i Kronohagens folkskola på Snellmansgatan. Året var 1950, bara fem år efter kriget. Alla mina klasskamrater var födda under kriget och deras familjer hade svåra krigserfarenheter. Det fanns fortfarande bombade hus i Helsingfors och gott om krigsinvalider, inte minst runt soptunnorna bakom Saluhallen vid Salutorget.

Den första dagen i skolan blev jag nedslagen på skolgården för att jag talade rikssvenska. Jag hade alltså inte varit med i kriget. Jag hörde inte hit. Nästa dag talade jag på det här viset. Så blev det under hela min uppväxttid. På somrarna tala jag Tenal och kaverade Sibbomål. Me mina kaverir bonja jag vad bodka, lafka och bodjo var för någonting och med bildade vuxna talade jag något slags språk som utströmmade från Svenska teatern, jag tror att jag talade väl så god skillnadska som någon annan. Men hemma, med mina föräldrar och då jag var i Sverige talade jag självklart det som i Finland kallas rikssvenska, och bytet gick helt automatiskt.

Det blev så att jag ännu i denna dag känner mig tillgjord och fånig om jag talar rikssvenska med finlandssvenskar eller finlandssvenska med rikssvenskar. Den skarpa gränsen går mitt i min egen familj. Då vi sitter vid samma bord kan jag bara tala finlandssvenska med mina finlandssvenska barn och rikssvenska med de andra.

Ibland känner jag mig som den siste Gustavianen, en person för vilken Finland och Sverige är samma land, eftersom jag talar och tar mig fram på samma språk i bägge länderna och känner mig lika hemma i bägge rikshalvorna.

Min skoltid blev lång i Finland, längre än de flestas, vilket hade den fördelen att få personer har haft så många klass- och skolkamrater som jag. Då jag slutligen, för fyrtio år sedan, avlade student­examen, jag vågar inte säga mogenhetsexamen, i Lärkan och flög ut i världen, lämnade jag Finland och levde många år i många olika länder på andra sidan jorden. Mina kontakter med Svenskfinland var sporadiska. Men för femton år sedan, då jag inledde arbetet på Historien om Sverige, kom jag i närkontakt med Finland igen. Jag såg då min chans att få berätta för mina landsmän om hur Sverige och Finland växt fram och utvecklats tillsammans, inflätade i en oupplöslig ödesgemenskap som varat ända in i vår tid. Sverige hade aldrig blivit en stormakt utan Finland och det svenska välståndet som snabbt byggdes upp i mitten av 1900-talet hade aldrig heller var möjligt utan seg och uthållig arbetskraft från Finland.

Sveriges historia fram till 1809 var lika mycket Finlands historia. För mig var detta helt självklart, och då det bara funnits den minsta anledning att nämna att en person kommit från Finland eller haft den minsta anknytning till Finland, så har jag nämnt detta i de tio verk som hittills utkommit. För att förtydliga det hela införde jag från början, något anakronistiskt, tidiga 1900-talsbegrepp som ”finlandssvensk” eller ”finländare” för personer som levde långt tillbaka i historien, som t.ex. de framstående krigarna och politikerna i släkterna Fleming och Horn, Torsten Stålhandske och många andra finländare som segrade och dog under blågul fana på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter och Lützens kullar. Att den framstående statsmannen Arvid Horn, som styrde Sverige i nästan trettio år eller ambassadören och poeten Gustav Filip Creutz eller poeten och biskopen Frans Michael Franzén alla var finlandssvenskar, försummar jag aldrig att nämna liksom jag aldrig glömt att skriva att kungagunstlingen m.m. Gustav Mauritz Armfelt var finländare osv.  Det fanns många namnkunniga, historiskt belagda finländare som hade framträdande positioner i det svenska riket ända sedan 1300-talet med bl.a. Magnus Tavast som var kung Erik av Pommerns rådgivare eller Magnus Stiernkors, biskopen i Åbo som hade tagit sin examen i Paris på 1400-talet, och var framstående diplomat och fredsförhandlare för det svenska riket.

Av någon för mig obegriplig anledning tycks både purfinnar och rikssvenskar i dag ha svårt att förstå att den västra och den östra rikshalvan var samma land. Denna oförståelse beror till en del på att nutidsmänniskan av naturliga skäl ser på historien med sin tids värderingar och därför blir dåtida Sverige med de dåtida finska landskapen jämförda med vår tids kolonialmakter och deras lydländer, trots att det inte finns några som helst paralleller.

Jag ska inte här redogöra för historiens alla vändningar. Det är minerat område, det vet jag. I Sverige leder minsta intrång i historikernas slutna rum till våldsam verbal pajkastning i spalterna. Här i Finland är det mer riskabelt än så, historiens sår är ännu inte läkta och det finns många ömma tår att trampa på för den som kommer med nya eller egna tolkningar, men jag vill ändå försiktigt vända på några av historiens tunga stenar genom att påpeka att det mesta ni fick lära er i skolan om hur det gick till då de finska landskapen knöts till Sverige, förmodligen var rena fantasier, i bästa fall vänligt menade efterhandskonstruktioner.

Det var inte så att svenska kungen Erik den Helige och biskop Henrik plötsligt en dag på 1100-talet landade med riddare och präster i trakten av dagens Åbo för att äntligen dunka in den västerländska civilisationen i de tjuriga och hedniska ugriska stammarna. Sverige var på 1100-talet inte mycket mer civiliserat än det som då var Finland och det fanns ingen kung i Svealand som då, på 1100-talet, hade kontrollen över hela riket Sveriges alla delar och han hade än mindre en egen armé att sända utomlands för att erövra och sedan behålla stora landområden på andra sidan havet. Det var inte så det gick till.

Sammansmältningen av Sverige och Finland gick mycket långsamt och inflyttningen av svenskar hade börjat långt tidigare, ett par tusen år tidigare. Då det börjar hända saker politiskt var det en till stora delar fredlig process som administrerades av de katolska biskoparna ömsom från Uppsala, ömsom från Lund och Linköping, som var angelägna om att frälsa de finska själarna, eller i alla fall angelägna om att komma över finnarnas skattepengar, innan den ortodoxa kyrkan i Novgorod gjorde det, eller danska knektar tog alltihopa. Många var redan kristna i Finland då svenskarna kom.

Inget namn är känt på någon finsk storman som skulle ha styrt över ett större område. De finska stammarna hade inga egna skrivna lagar. De finska orden och uttrycken för de begreppen fick de västerifrån, ord som laki för lag, tuomio för dom, ruhtinas för furste, kuningas för kung osv. Det var ingenting märkligt med det. Också svenskan har redan under tidig medeltid lånat in mängder av ord som har att göra med bland annat stadsliv, köpenskap och religion från tyskan och andra språk, och många av dem har sedan gått vidare till finskan.

Då Sverige fick sin första landslag, gemensam för hela riket under Magnus Eriksson år 1350, fick Finland samma lagar samtidigt, de förnyades i bägge rikshalvorna med Kristofers landslag hundra år senare. Eftersom de finländska landskapen var likställda med landskapen i den västra rikshalvan gällde samma lagar i rikets alla delar och redan på 1500-talet kom den första översättningen av Kristofers landslag till finska. Så var det aldrig med Sveriges provinser på andra sidan Östersjön, i Estland eller Livland eller i Pommern. Där rådde helt andra lagar och andra förhållanden, de var erövrade områden.

I det svenska rikets västra och östra delar där­emot gällde alltså Svea rikes lag på svenska och finska, samma lära predikades ur samma böcker i kyrkorna och samma läroböcker användes i undervisningen. Finländarna var med och valde kung vid Mora sten, de var med i herredagar och sedan i riksdagarna. Finländare satt med vid konungens rådsbord. Det fanns ingen diskriminering. De finska landskapen var lika inflätade och naturliga delar av det svenska riket som landskapen i Norrland eller Götaland. Stockholm var lika mycket finnarnas som t.ex. norrlänningarnas huvudstad och fyra hundra år innan Stockholm blev skåningarnas eller bohuslänningarnas huvudstad. Det var mycket längre från Norrland eller södra Sverige till Stockholm än det var från Åbo eller Österbotten.

Det fanns aldrig något finskt parti i de svenska riksdagarna, de finländska riksdagsmännen betraktades inte av andra och betraktade sig inte själva som en särgrupp för sig, som tillhörande en annan nationalitet. Sådana fraktionsbildningar fanns inte före nationalismens tidevarv.  Alla var medborgare i samma svenska rike och i de sällsynta fall då ordet finne dyker upp i skrifterna före 1800-talet, menar man i allmänhet bara en person från landskapet Egentliga Finland, till nationaliteten var han svensk vare sig han talade finska eller svenska. Man kunde alltså vara både svensk och finne samtidigt.

Allt detta upphörde med 1808–1809 års krig. Folket i Finland tvingades söka sin nya identitet, Finland tog form som stat, nation och idé. Det var en livsnödvändig process i kampen för att överleva. För att inte finländarna skulle uppslukas av Ryssland måste invånarna i Finland definieras som något helt eget unikt, framförallt inte ryskt. Än en gång såg man på sig själva och historien med samtidens ögon och med de ideologier som rådde då. Nu var det nationalismens idéer som spreds över Europa. Varje folk sökte sina rötter och ofta hamnade man långt bortom sagornas värld. I denna kamp för överlevnad som nation, blev,vill jag påstå, Finland mer finskt än det kanske egentligen var. Ni förstår snart vad jag menar.

Det är intressant att se att nästan alla de personer som skapade och formulerade den finska kulturen, kulturspråket, mytologin och hela den finska folksjälen, de är nästan alla personer med svenska som skriv- och kulturspråk. Fast mycket av det som de skrev, skrev de på latin och på svenska. Mycket lite skrevs från början på finska, ett språk som få av dem behärskade flytande.

Under hela denna Finlands skapelseprocess finns finlandssvenskar i ledningen, som pådrivande, ja ända upp på presidentposten. Av Finlands presidenter har inte färre än fyra svensk bakgrund i några fall till och med rikssvenska förfäder: Ståhlberg, Relander, Svinhufvud och Mannerheim. Vi ska inte glömma att Juho Kusti Paasikivi hette Johan Gustaf Hellstén ända tills han var femton år, då hans far förfinskade efternamnet. Till och med president Halonen har svensk anknytning, hennes styvfar hette Thure Herman Forss och var finlandssvensk.

Michael Agricola, som skapade det finska skriftspråket med sin ABC-bok och sin översättning av Nya Testamentet, var finlandssvensk, född i Torsby i Pernå. Hans första finska skrifter trycktes i Stockholm.

H G Porthan, som kanske var den förste som på ett vetenskapligt sätt intresserade sig för finska språket och dess folkdiktning, skrev sitt verk: Om finsk poesi, på latin. På latin skrevs också de första av Finlands historieböcker då de inte skrevs på tyska.

Det berömda utropet, som vi alla fick lära oss i skolan: ”Svenskar äro vi inte mera, ryssar vilja vi ej bliva, låtom oss vara finnar” den meningen utropades av den finlandssvenske Åboprofessorn Anders Johan Lagus – på latin – ”Mementote – Fennones vosmet esse, nostratibus dicentem!”

Filosofen m.m. Johan Vilhelm Snellman som kanske tydligast formade den finska nationalismen med krav på att alla finländare skulle gå över till finska som modersmål, var själv född i Stockholm och skrev de flesta av sina arbeten på svenska, vilket kanske var tur, för hans finska lär ha varit ganska dålig.

Så här kan man gå genom hela Finlands historia och räkna upp namn och personer: Den finska litteraturens stora klassiker, Aleksis Kivi, talade perfekt svenska och hette egentligen Alexis Stenvall, hans far hette Erik. Skalden Eino Leino hette Eino Lönnbom från början. Kompositören Oskar Merikanto hette så därför att hans far, Frans Mattson, bytte namn och skickade sin son till finsk skola. Arkitekterna Alvar Aalto och Eliel Saarinen, som formgivit den finska folksjälen, hade bägge svenska mödrar, som skickade sina söner till finska skolor men hemspråket hos familjen Saarinen var ändå svenska.

Den kulturella elit som formade det finska normalspråket kom alltså ur en svenskspråkig kultur och de formade alla nya ords begreppsinnehåll i enlighet med den svenska traditionen, helt enkelt därför att svenskan sedan medeltiden varit det officiella språket i Finland ända fram till 1860-talet, trots att 85 procent var befolkningen då var finsktalande.

Jag tycker att Matti Klinge har formulerat detta ganska bra då han påstår att ”den bildade finskan och den bildade svenskan, normalspråken, begreppsligt så att säga, spelar samma melodi med olika instrument. ”Att svenskan var kvar så länge som officiellt språk hängde naturligtvis ihop med närheten till Ryssland. Finland hade fått behålla sina gamla, egna lagar, de svenska lagarna och om man började ändra på dem, ändrade språk, så var risken stor att Tsaren skulle kräva att ryska språket skulle bli språk nummer ett.

För många svenskspråkiga finländare var det ganska lätt att av gå över till det finska, för många familjer var försvenskade finska familjer. Inte minst under 1700-talet hade en stor del av stadsbefolkningen och den bildade medelklassen gått över till att tala svenska och bära svenska efternamn. Svenskan var för dem då framtidens språk. Det är mycket möjligt att om historien tagit en annan vändning och 1808–1809 års krig aldrig hade ägt rum, att finska språket hade mött samma öde i Finland som gaeliskan på Irland, där nästan alla irländare så småningom gick över till engelska. Finskan hade kanske bara blivit kvar i avlägsna ödebygder.

Men, en mycket stor procent av de svensktalande hade ingen finsk bakgrund eller finska förfäder att återvända till. Majoriteten av kustbefolkningens fiskare och bönder t.ex. hade inte ens något finskt språk att gå över till, de behärskade inte finska och åtskilliga familjer i det svenska Finland hade en rikssvensk förfader. I många fall vet man exakt vad han hette och när han kom. Detta gäller inte bara adelsfamiljer som t.ex. Armfelt eller Mannerheim. Det gäller också borgerliga familjer som t.ex. Runeberg. Många andra hade förfäder som kom från Tyskland eller Baltikum.

Finlands väg till självständighet blev hård och blodig och under den striden frotterades svenskt mot finskt på ibland ett ganska brutalt sätt. Eftersom kampen mellan svenskt och finskt i Finland ofta övergick i ren klasskamp, kunde tonläget bli ytterst högt och argumenten primitiva, rent av rasistiska. I dag kan man med skräckblandad häpnad läsa till exempel skalden Bertel Gripenbergs kampdikter mot de framvällande finska horderna:

Sjung högt vårt svenska modersmål
I undergångens timma
Låt höga röda varningsbål
Mot nattens himmel glimma
Och hinner oss den dag en gång
Som blir germanens sista
Skall på vår grav vår svenska sång
Vår äras runor ristas
Sov osv.

 

Innan man dödskallemärker sådana här författare eller stryker dem ur litteraturhistorien för att de inte passar oss i dag – måste vi påminna oss än en gång att allt som sägs och skrivs under en period av historien måste ses mot sin tids idéer, språkbruk, den kultur som gällde då. Vid förra sekelskiftet var rasbiologi och rasläror erkänd vetenskap i både Sverige och Finland. Många seriösa forskare åkte runt i bygderna och mätte skallar på både levande och döda. Naturligtvis ledde forskningarna fram till att man såg tydliga skillnader i svenskt och finskt lynne i Finland och det var en skillnad som hade skapats av naturen: de svensktalande var havets söner, medan finnarna var skogarnas och insjöarnas folk. Svenskarna var praktiska, gladlynta och utåtriktade, medan finnarna var melankoliska, inåtvända, poetiska och ganska handfallna i det praktiska livet. Framförallt var de inga krigare, hette det.  Studentpolitikern Artur Eklund, huvudredaktör för Studentbladet skrev sålunda så här: ”Germanerna äro från begynnelsen ett krigarfolk, med de instinkter och dygder ett sådant äger, finnarna däremot har icke varit krigare på egen hand”.

Eklund skriver att ”all germansk och arisk forndikt genljuder av svärdsklang, de skildrar strider” och så ger han exempel ur isländska sagor, keltiska sånger, Beowolf och många andra så utropar han: ”Hur annorlunda med Kalevala. Må vi hur mycket som helst beundra dess skönhet. Må vi gripas av enskilda stora partier” men skriver där finns en stor svaghet: ”Där finns intet av den glada stridbarhets­anda utan vilken folken ej förmå tränga fram på historiens vädjobana. Väinämöinen SJUNGER Joukahainen i kärret”. Det är alltså inga glada svärdslag där, desto mer av ordens magi, man hör riktigt trolltrummorna och shamanernas mummel i bakgrunden, mycket ogermanskt alltså.

Nåväl. Historien har sin gång, tiderna förändras eller som Eino Leino – Lönnbom så elegant formulerat det: ”Brakande falla de stora träden, de gamla övertygelserna.” Nu lever vi i tjuguhundratalet. Finland har gått en mycket lång väg sedan 1809. Finlands självständighet är inte hotad längre. Finland är en mycket aktiv medlem i EU. Finnarna betalar med samma pengar i Rovaniemi och i Sibbo som i Madrid och Aten och då en finländsk parlamentariker tar till orda i parlamentet i Bryssel, kan han göra det på svenska eller finska och en liten finsk produkt is ”connecting people” över hela världen, i den talas alla världens språk.

Dock allt färre på finlandssvenska, heter det. Ännu en gång blåses i varningstrumpeterna i Finland – det svenska språket är hotat, procenten svensktalande sjunker. I Helsingfors är det snart bara på Stockmanns man kan höra finlandssvenskar helt obesvärat använda sitt modersmål. Samtidigt finns det i dag fler finnar i Sverige än det finns svenskar i Finland. De flesta av dessa Sverigefinnar talar numera svenska, deras barn talar rikssvenska.

Lägger man ihop antalet sverigefinnar och finlandssvenskar i både Sverige och Finland, alltså finländare som talar svenska och rör sig obehindrat i ett svenskt kulturområde, får man nästan en miljon svensktalande finländare. Jag skulle tro att det är fler finländare än på hundra år som använder vårt gemensamma språk.

Dessa sverigefinnar återvänder ofta till Finland, de placerar sina barn i svenskspråkiga skolor, för att de ska behålla sitt svenska språk. De är alltså ett starkt tillskott för Svenskfinland. Jag vet att svenskspråkiga skolor eller i alla fall svenska klasser kunnat öppnas i rent finskspråkiga orter i norra Finland, tack vare dessa svensktalande Sverigefinnars barn.

Svenska språket är alltså fortfarande ett gemensamt språk och kommer att så förbli långt in i framtiden. Vi måste bara vara öppna för de nya möjligheterna, nya broar som öppnas mellan Sverige och Finland. Det största hotet mot svenskan i Finland kommer från finlandssvenskarna själva. Anledningen vet ni ju alla. Eftersom de flesta talar finska så går servicen och kontakterna snabbare på det språket och så slipper man pinsam uppmärksamhet eller aggressiva kommentarer. Detta är alltså det snabbaste sättet att begå harakiri på det egna språket.

En annan metod som redan pågår sedan länge, är att finlandssvenskarna låter sitt eget språk förflackas, förfulas och förfinskas. Skillnaden mellan rikssvenska och finlandssvenska får inte bli för stor. Rikssvenskar ska kunna läsa en finlandssvensk författare utan att ha lexikon i handen, annars blir vårt gemensamma språk allt mindre gemensamt.

Jag anser också att man kan göra mer i Sverige för svenskans ställning i Finland. Jag har många gånger ställt frågan och jag upprepar den än en gång: Varför finns det ingen finlandssvensk i den Svenska Akademien? Den Svenska Akademien grundades efter mönster av den franska akademien. Enligt stadgarna ska ledamöterna verka för ”det svenska språkets stadgande, och uppodlande, samt till övning för Vältaligheten och Svenska skaldekonsten”. I den franska akademien sitter därför i dag självklart folk dels från alla fransktalande delar av världen, från Afrika, Kanada, Belgien och Schweiz men också personer födda i Kina och i Ryssland. Kriteriet är bara att de ska behärska franska språket på ett föredömligt sätt.

Från början, då det svenska riket bestod av två rikshalvor, då fanns det självklart finländare i Akademien, Armfelt, Edelcrantz, Franzen, Wetterstedt och af Wirsén. Dit kan man också räkna Kellgren, som växte upp i Finland och studerade vid Åbo Akademi och vars mamma var född Aminoff. Alldeles i slutet av 1800-talet invaldes även upptäcktsresanden Nils Adolf Nordenskiöld, fast han hade då flyttat till Sverige och varit svensk medborgare i trettio år.

Runeberg var föreslagen men ansågs omöjlig eftersom han då var rysk medborgare. Men Akademien är ingen gränsmyndighet som granskar folks pass. Akademien verkar för det svenska språket och den svenska kulturen och nu finns det faktiskt bara ett enda land utanför Sverige där svenska talas och faktiskt ett enda svenskspråkigt universitet i världen utanför Sverige, nämligen här i Åbo. Alltså tillhör alla dessa svensktalande i Finland och deras institutioner hela den svenska kulturen, hela det svenska språkområdet. Här i Finland finns många geniala forskare, filosofer, språkmän och författare, personer med minst lika mycket Snille såväl som Smak som deras rikssvenska kolleger, som sitter i Akademien. Jag är säker på att finlandssvenskar i Svenska Akademien skulle ge Akademien ny kraft och energi och Akademien kunde hjälpa till att stödja svenskan i Finland på ett ännu bättre och effektivare sätt än nu.

Jag tror inte att svenska språket någonsin kommer att försvinna i Finland, men villkoren förändras och om försämringarna inte ska bli katastrofala måste finlandssvenskarna själva, med ny hjälp från Sverige både från Akademien och från finländarna i Sverige, slå vakt om sitt språk, sin kultur och sin självklara rätt att få vara svenskar i Finland.

Tack för mig!