De humanistiska ämnena får allt mindre utrymme i statsbudgeten och i samhällsdebatten. När de hårda värdena får övertaget – det handlar för det mesta om pengar och produktivitet – känns det tröstlöst, samtidigt som fler och fler inser att vårt moderna samhälle bygger på mjuka värden, inte enbart börssiffror, teknik och produktivitet.
Och på tal om produktivitet: Aldrig har det pratats och skrivits så mycket. Aldrig har det sagts så lite. Därför blir man glad av att läsa Jan-Erik Andelins krönika om berättelsen som en måttenhet i språket. Det känns nämligen ibland som om vi glömt hur man berättar en historia, vi bara skriver på i brådskan, radar ord på ord på ord. Det känns som om det hade gått inflation i all textproduktion – det finns helt enkelt för mycket text. Samtidigt kommer det ständigt ny forskning som berättar att vi är dåliga på att orka läsa längre texter, och forskningen visar att vårt sätt att läsa blir annorlunda när vi läser digitalt. Så hur ska det här gå ihop?
Vi läser varje dag korta, färdigtuggade texter som bjuder minsta möjliga intellektuella motstånd. Och då det sällan finns tid för analys och eftertanke gör det oss till usla läsare. Vi fäster oss till exempel alltför lätt vid detaljer i stället för att se helheter, och det abstrakta tänkandet lider av att vi lockas av klickbeten på nätet (”Har du alltid skalat din apelsin fel?”) i stället för att läsa längre texter. Därför är det bra att dra sig tillbaka till lägerelden ibland och fundera på vad vi egentligen vill säga våra läsare, och vad som är kärnan i vår berättelse, i vår text. En bra historia blickar ofta bakåt samtidigt som den blickar framåt.
På Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag i maj talades det mycket om berättelsen som det centrala när man vill presentera sin forskning, men också när man vill presentera en nyhet. Det är viktigt att kunna göra svåra och komplicerade texter lättare att förstå, att göra forskning tillgänglig för den breda allmänheten. På språkvårdsdagen kom det fram att problemet inte är den enorma mängden information, utan vår oförmåga att filtrera och sortera all den text vi översköljs av dagligen. Här kommer berättelsen in som en röd tråd.
****
Språkinstitutet fyller 40 år i år, och detta firades i maj med ett seminarium på Språkinstitutet. I samband med seminariet avtackades också institutets avgående direktör Pirkko Nuolijärvi. (Läs Bianca Holmbergs intervju på sidan 8). Inför julen har Nuolijärvi brukat hålla uppskattade tal till institutets personal – stående på en stol för att höras bättre – och talen har alltid avslutats med en eller ett par välvalda dikter, dikter som förankrat vårt arbete på Språkinstitutet i berättelser och bilder. Tack Pirkko Nuolijärvi!