Tips och tricks för arabiska namn

I arabisk skrift står långa vokaler på raden, som konsonanterna, medan de korta är små tecken som ser ut att dansa runt och vara dekor. I stället för dubbelteckning (som på finska) har lång vokal alltså en annan bokstav än den korta. När ordbildningsmönstren är regelbundna är det fiffigt, för då kan det räcka med att se de långa vokalerna. Orden känns igen ändå.

Korta vokaler tappas bort

Så skriver araber i vardagslag: utan korta vokaler och utan dubblering av konsonanter. Muhammad blir mhmd. Lite som stenografi. Det är det vanliga i press och böcker. (Korantext, Bibeltext och barnböcker, däremot, får alla tecken återgivna för att minska risken för fel.)

Smart i sin kontext, men svårt för svenskspråkiga. Engelska, franska och andra västliga språk har ju inte för vana att återge vokallängd, eller gör det inkonsekvent. Arabiska namn utklädda i latinska bokstäver tappar lätt både korta vokaler och fördelen att lång vokal framgår. Vår stavning av Fatima (profetens dotter) visar inte att det är a, inte i, som är den långa vokalen.

Tips 1: Ha som rutin att försöka kolla om någon kort vokal eller dubblerad konsonant har fallit bort längs vägen. Kom ihåg att det finns rimliga förklaringar till att folk ibland väljer stavningar som ser stympade ut. För araberna är det självklart att en vuxen inte behöver se alla tecken för att känna igen ett vanligt namn.

Kolla kartan

Gamla namn vid Medelhavet, som de grekiska, blev kvar när araberna nådde dit men gavs anpassningar till arabiska mönster (exonymer). Bokstaven p finns inte ens, alternativen är b eller f. Märk namn som Tripoli (Libyen och Libanon) där arabiskan har Tarabulus. Palestina heter Filastin. På svenska har vi också exonymer, former med hävd, som Petra för Batra, Aleppo för Halab.

Tips 2: Använd svenska exonymer: Mecka, Nilen, Kairo av al-Qahira, El Alamein i stället för al-`Alamayn och Casablanca, inte al-Dar al-Bayda.

Engelska till god hjälp

Riktigt lurigt kan det vara att se vad som ligger bakom stavningar med e, som Muhammed. Märkligt nog har arabiskan inte entydiga bokstäver för e. E-uttal förekommer i dialekterna, men det vi hittar i skriften (som exakt återger ordbildningsmönstren) är antingen a eller i.

I en tvåstegsförklaring tar vi först itu med a: Arabiskans a kan uttalas antingen som a eller som ä. Det är inget man väljer, utan ett resultat av vilka ljud som råkar finnas intill och ”färga” vokalen. Det betyder också att a/ä inte är betydelseskiljande. Exempel:

a-uttal: Allahu akbar, ”Gud är större”. Finns i kallelsen till muslimsk bön, som också bland annat kan vara ett utrop av förvåning.

ä-uttal: al-Hamdu lillah, ”Pris ske Gud”. Din talapparat ställer in sig på att uttala i, långt fram i munnen, och då får även a:na uttalsställe i den trakten. Det blir ä.

Den som tycker att det här låter konstigt kan snegla på engelskan: Fat cat traps rat. Upp med handen, den som hör a:n här. (Även danskan bjuder på flytande a/ä: gade, have, lave.) Av detta följer att röriga engelska principer, som att uttala a som ä, ibland kan vara till hjälp.

Tänk sedan på svenska uttalsfenomen: både ä och i kan dra iväg mot e. Räv kan bli rev som i Svenskfinland och i Stockholm, och fisk kan bli fesk som i Bohuslän. Vår uppfattning om rätt uttal medger att både ä och i drar åt e. Och eftersom svenskan gillar e, lånar vi gärna in ord i den formen: harem och kaffe. Muhammad blir ofta Muhammed, som även i facklitteratur är en vanlig återgivning av profetens namn, även om den rent tekniskt inte är bäst. Arabisk skrift har tecknet för kort a även i Muhammads sista stavelse, fast där är uttalet trycksvagt, vilket kanske gör oss mer benägna att ta till e.

Tips 3: Engelskans återgivning av arabiska namn kan vara praktisk för oss, eftersom arabiskan ibland har precis samma fenomen. Liksom i engelska ord får vi vara beredda på att a-bokstav kan uttydas på flera sätt. Andra fördelar är att engelskans j och w har exakta motsvarigheter på arabiska: ett tonande j-ljud och ett o som fungerar som konsonant. De skriver gärna wadi om en flodbädd som franskspråkiga stavar oued.

Franska i Nordafrika

Engelska som förmedlande språk skulle kunna ge oss standardiserade stavningar, särskilt som arabiskt skriftspråk är likartat från Atlanten till Bagdad. Men så har ju Nordafrika sin historia knuten till fransmännens, inte britternas, koloniala förehavanden. Franska stavningar lär bli kvar på kartan: oued, inte wadi.

Utanför akademisk miljö kan man tyvärr inte räkna med konsekvens (och knappt där heller). När FN gör kartor över Libanon uppvisar ortnamnen ibland franska, ibland engelska stavningar. Ofta saknas korta vokaler.

Libanon har uttryckt ambitionen att låta sitt lantmäteri röja upp i det här, men på grund av krig och andra olyckor har arbetet inte kommit så långt.

Tips 4: Kolla vilka länder som har franska som ”extraspråk”. Bäst att följa franska stavningar där, så känner man igen sig på kartorna.

Kör med våra normer

Den bestämda artikeln ger upphov till bryderier. Grundformen är al-. Att peta in ett bindestreck är en vanlig konvention, trots att arabisk norm är att skriva ihop artikeln med huvudordet. Koranen skrivs alqur’an. En vinst med att ändå särskilja al- är att vi slipper innehållsförteckningar där allt hamnar under bokstaven A.

I god arabiska blir artikeln föremål för assimilationer och vokalbortfall som gör den svår att känna igen: Dar al-Salam/Dar as-Salam/Dar es-Salaam (som har hävd.) Då är det skönt att veta att många varianter kan betraktas som rätt!

Värre kan det bli om man får för sig att plocka bort artikeln (vanligt förekommande i västerländska medier). Jämför:

ahmar al-shifah/”läpprött”= läppstift. Ordföljden uttrycker ägande, genitiv.

al-Bahr al-Ahmar/Röda havet. Substantiv och adjektiv, båda i bestämd form. Om man pillar bort den första artikeln ser det ut som genitiv.

Tips 5: Om man försöker hålla sig till grundformen al- går det snofsigaste uttalet förlorat, men det blir synligare hur arabiska ord sitter ihop. Och låt bestämd artikel står kvar. Du är förlåten om du inte kan se på en engelsk text att någon redan har ställt till det.

Stora bokstäver stör

Arabisk skrift har inga versaler. Vi får ta till egna normer. Även i början av en mening kan al– förbli gement. Högtider som ramadan kan liksom påsk ha små bokstäver. Se islamtermer hos TT Nyhetsbyrån.

Tips 6:  Använd inte versaler i onödan.

Obs att Allah/al-lah betyder ”guden” hos alla arabiskspråkiga monoteister. Det är alltså inte säkert att det är en muslim som talar även om du uppfattar ordet Allah. Översätt hellre, skriv Gud.

Leta efter lathundar

Nationalencyklopedin (NE) har kartor som uppdateras ibland, när tiden springer ifrån ursprungliga translittereringar. I fallet Erbil i Irak stämmer stavningen nu med den som är vanligast i nyhetsspråket.

För vissa namn finns rekommenderad stavning i TT-språket.

Tips 7: Västvärldens stavningar av arabiska namn är långt ifrån alltid de som skulle väljas av arabister på universiteten, men det är praktiskt att hålla sig till en stavning när namn som Hurghada blir kända genom reseföretagen.

Kolla stavning av personnamn

Nu levande personer: Vilken stavning använder hen själv? Räkna med att den är vald för att engelsk- eller franskspråkiga ska få till uttalet. Tunisiens president heter Kaïs Saïed.

Historiska kändisar: I Sverige används ofta den stavning NE har som ingång. Saladin av Salah al-Din. Nasser av Abd al-Nasir. I några fall, särskilt Libyens förre ledare Muammar Gaddafi, spretar det ändå vilt i medier och facklitteratur trots att han hade makten i över 40 år.

Är personen arab? När namn med omisskännligt arabiska beståndsdelar har p eller v är hen antagligen inte arab. Muhammad Javadi hör hemma i annat språkområde, kanske det persiska (som har lånat in hans namn med islam). Då är det västerländsk stavning av farsi man bör gå till i första hand.

Tips 8: Jaga inte arabiska original i onödan. När arabiska namn lånas in i andra språk lever de sitt eget liv. Och då kan det finnas andra regler än de arabiska att följa i första hand. Ett exempel: pojknamnet Wahid blir Vahid på persiska.