Tvåspråkigheten beskrivs ofta som ett fenomen med janusansikte, som både hot och möjlighet, som vinst och förlust, såväl för individen som för gruppen. Många anser att den utbredda tvåspråkigheten bland finlandssvenskarna hotar hela gruppens existens: den tvåspråkiga generationen är kanske bara en sista mellanstation på vägen mot finsk enspråkighet. Tvåspråkiga individers språkbehandling anses också vara ett hot mot det finlandssvenska språkets utveckling: det är främst genom deras språk som det finska inflytandet kommer in i finlandssvenskan, och det är där den allmänna utarmningen av språket enligt mångas mening sker. För individen är dubbel språkkompetens naturligtvis en vinst, och i de fall där tvåspråkighet är alternativet till finsk enspråkighet är den också en vinst för finlandssvenskarna som grupp.

Det är denna problematik som Marika Tandefelt behandlar i flera av sina skrifter, från doktors-avhandlingen Mellan två språk (1988) till den nyutkomna forskningsrapporten  På vinst och förlust (1996). I båda böckerna har hon valt Helsingforsregionen som forskningsobjekt. Det är ett väl motiverat val, eftersom regionen ju drabbats av en massiv förfinskning under det senaste seklet; dessutom är närmare en tredjedel av finlandssvenskarna fortfarande bosatta där. I Helsingfors erbjuds invånarna ett så gott som komplett smörgåsbord av service på svenska och på finska, ända från daghem till akademisk utbildning och till kulturformer av olika slag. För en helsingforsare är det alltså möjligt att kombinera svenskt och finskt i sitt liv på högst varierande sätt. För en forskare erbjuder Helsingforsregionen ett språkligt laboratorium där det är möjligt att studera tvåspråkighetens hela spektrum från svensk till finsk dominans.

I sin doktorsavhandling beskrev Marika Tandefelt hur en gren av en finlandssvensk släkt gradvis förfinskats inom loppet av några generationer, i hög grad som konsekvens av ingångna blandäktenskap. I den färska forskningsrapporten är det den tvåspråkiga generationens språkkompetens som står i fokus. Undersökningen är en empirisk kartläggning av 33 tvåspråkiga vuxna helsingforsares kompetens i svenska och finska. Syftet har varit att studera i vilken mån minskad användning av svenska leder till språkförlust, dvs. icke-infödd kompetens i språket, och vilka faktorer som påverkar en sådan utveckling. I undersökningen ingår potentiella språkförlorare av två slag: en del har övergått från ett svenskt liv till ett mer eller mindre finskt, andra har vuxit upp i ett tvåspråkigt hem och kanske aldrig uppnått full modersmålskompetens i svenska. Grupperna jämförs med varandra och med en grupp som alltid haft svenska som hemspråk. Det visar sig bl.a. att finskdominerad tvåspråkighet är allmännare än svenskdominerad tvåspråkighet bland helsingforsare som vuxit upp i ett tvåspråkigt hem. Det blir nu också bekräftat att många helsingforsare som har helt svensk bakgrund i själva verket är tvåspråkiga och behärskar finska (nästan) lika väl som svenska. Balanserad tvåspråkighet tycks överhuvud vara mycket mer utbredd bland helsingforsarna än vad man har trott. Marika Tandefelt har tidigare rapporterat om sin undersökning bl.a. i Språkbruk 3/1992.

Språkförlust och aldrig uppnådd färdighet

Språkförlust hör till tvåspråkighetens avigsidor: det är en länk i en språkbytesprocess där (oftast) en språklig minoritet gradvis överger sitt modersmål och går över till att tala majoritetens språk. Minskad användning av språket leder till minskad kompetens, vilket i sin tur leder till att det blir svårare att använda språket. Vinst och förlust är också här olika ansikten av samma fenomen. Det är t.ex. inte säkert att alla de som av forskaren stämplas som språkförlorare skulle gå med på detta utan protester. Många kanske betraktar sig som finskspråkiga och ser de något bristfälliga kunskaperna i andraspråket svenska snarare som en extra tillgång. Då en finsk kvinna gifter sig med en svensk man och får barn som kan svenska betydligt bättre än hon själv, måste väl detta ses som en vinst ur svensk synpunkt. Men skall det samtidigt ses som en förlust att en svensk man då fått tvåspråkiga barn vars svenska kompetens kanske inte är på helt infödd nivå? Enligt den definition som Marika Tandefelt tillämpar i doktorsavhandlingen är de verkliga språkbytarna de som inte för över sitt (andra) språk till sina barn. Så länge minst hälften av barnen i tvåspråkiga äktenskap blir svenskspråkiga har ingen förlust skett, numerärt sett.

För att säkert kunna fastställa att språkförlust har skett, borde man känna till hur väl personen behärskat språket innan kompetensen börjat vika eller – i det andra fallet – vilken färdighetsnivå individen skulle ha uppnått ifall han eller hon t.ex. inte vuxit upp i ett tvåspråkigt utan ett enspråkigt hem. Det senare kan vi aldrig få veta och också det förra är det svårt att få information om. I stället kan individens nuvarande kompetensnivå jämföras med en ”infödd” norm, dvs. den enspråkiga talarens nivå. Någon absolut norm kan emellertid inte existera, eftersom också enspråkiga personers språkkompetens uppvisar en stor variation. Marika Tandefelt har valt att dels anlita enspråkiga kontrollgrupper med samma sociala bakgrund (utbildningsnivå), dels jämföra informanterna med sig själva, d.v.s. den svenska och den finska färdigheten hos samma individ med varandra. Språkkompetensen har därför testats på identiskt sätt i svenska och finska. Tvåspråkiga personer som kan finska bättre än svenska kan då anses ha drabbats av språkförlust i svenska. Men även om de behärskade båda språken lika väl är det inte uteslutet att de kan ha gått miste om en del av den kompetens som de skulle ha kunnat uppnå om de bara tillägnat sig ett språk. Frågan är alltså om tvåspråkighet alltid innebär en ”språkförlust”, om kompetensnivån i ett språk används som mått.

Undersökningsgruppen

Marika Tandefelts undersökning rör sig på gränsområdet mellan modersmåls- och andraspråkskompetens. De 33 informanterna (17 kvinnor och 16 män) representerar ett kontinuum från full kompetens i två språk till klar obalans mellan språken till finskans eller svenskans fördel. Informanterna är valda så att de representerar olika kombinationer av relevanta bakgrundsfaktorer som antas ha betydelse för språkförlust, nämligen den språkliga bakgrunden och utbildningsnivån. Hypotesen har varit att inte bara ett tvåspråkigt hem utan också låg utbildning favoriserar finskan på bekostnad av svenskan i tvåspråkiga helsingforsares språkkompetens.

Den språkliga bakgrunden definieras utgående från två variabler, språket i barndomshemmet samt äktenskap (eller samboförhållande) med svensk eller finsk partner. I fråga om denna variabel fördelar sig informanterna på tre kategorier: (1) tvåspråkigt barndomshem + finsk partner, (2) svenskt barndomshem + finsk partner och (3) svenskt barndomshem + svensk partner. Det finska inslaget är alltså störst i grupp 1 och minst i grupp 3. För informanter i grupp 1 torde språkförlusten närmast innebära att de aldrig haft möjlighet att uppnå modersmålskompetens i svenska, för grupp 2 att minskad användning i vuxen ålder kanske medfört försvagad språkkompetens. De två variablerna kan naturligtvis inte ge en fullständig bild av personens möjligheter att använda svenska under olika perioder av sitt liv. Hemmets tvåspråkighet kan ju variera på en vid skala, och dessutom har bl.a. skolans och utbildningens språk, arbetsspråket och fritidsspråket stor betydelse för balansen mellan svensk och finsk ”input”. De tre grupperna skiljer sig dock rätt tydligt från varandra i synnerhet i fråga om svensk språkkompetens.

Den andra bakgrundsfaktorn, dvs. utbildningsnivån, visar sig också vara relevant för personens språkliga kompetens. Informanterna representerar två utbildningskategorier, ”hög” resp. ”låg”, även om det blir något oklart hur kategoriseringen har gått till. Utbildningsnivån antas reflektera också arbetsspråket: de som har låg utbildning är (i Helsingfors) oftast verksamma i uppgifter där arbetsspråket är finska, medan högutbildade personer oftare har möjlighet att använda svenska i sitt arbete. Dessutom har ju högutbildade personer mycker mer språkstudier bakom sig. Sannolikt är det också andra faktorer som ligger bakom det ofta konstaterade sambandet mellan språkfärdighet och utbildningsnivå, t.ex. medfödd begåvning och arbetsuppgifternas karaktär: hög utbildning sammanhänger ofta med ett verbalt yrke med höga krav på muntlig och skriftlig språkkompetens.

De tvåspråkiga informanterna jämförs i fråga om finsk språkfärdighet med en enspråkigt finsk kontrollgrupp som testats på samma sätt som de tvåspråkiga informanterna. Gruppen består av både män och kvinnor med hög och låg utbildningsnivå. Intressant nog var de finska kontrollpersonerna ingalunda överlägsna i de finska testen; den mest svenska gruppen med hög utbildning var faktiskt bättre i några finska test än många i den finska gruppen. De mest enspråkigt svenska informanterna fungerar som jämförelsegrupp i svenska test. Trots att de lever i en starkt finskdominerad miljö (och uppenbarligen behärskar finska bra) finns det knappast någon anledning att tro att deras svenska språkfärdighet inte är på modersmålsnivå.

Mätning av språkfärdighet

Något som gör Marika Tandefelts undersökning särskilt intressant är att hon inte bara jämför två olika språk med varandra utan också kombinerar olika metoder för att mäta informanternas språkkompetens. Hon kan därför jämföra olika testresultat (”forskarens synvinkel”) dels med utomstående lyssnares subjektiva bedömning, dels med personens egen uppfattning om sin språkfärdighet. Det är också uppenbart att ett enda mätinstrument i många fall hade lett till missvisande resultat. Positivt är också att den muntliga kompetensen i denna undersökning getts en framträdande plats. Tandefelt har låtit informanterna berätta samma historia (en episod ur en stumfilm) på svenska och på finska och sedan utsatt de transkriberade berättelserna för en ingående lingvistisk analys. Men hon har också låtit enspråkiga svenska och finska lyssnare ta ställning till talprov från varje informant (på båda språken) och bedöma med vilken sannolikhet de olika talarna hade svenska resp. finska som modersmål. Dessutom har varje informant testats med ett skriftligt lucktest på svenska och på finska och med ett skriftligt grammatiktest på svenska.

Vad är språkkompetens?

Den som vill mäta språkkompetens blir tvungen att ta ställning till vad språkkompetens egentligen är och vilka drag i språkbruket som indikerar god kompetens. Traditionellt anses språkförmågan bestå av både passiva och aktiva färdigheter (att förstå resp. producera språk) och av både muntliga och skriftliga färdigheter. Man kan också skilja mellan kompetens på olika språknivåer, från uttal till meningsstruktur, och undersöka antingen strukturell eller kommunikativ kompetens. Många forskare vill skilja mellan en förmåga att tala idiomatiskt och flytande i vardagliga situationer (”ytflyt”) och en förmåga att använda språket i kognitivt mer krävande sammanhang (”tankeverktyg”).

Marika Tandefelt har valt språkliga variabler som enligt hennes hypotes drabbas vid begynnande språkförlust: förmågan att tala flytande, ordförrådet och den grammatiska säkerheten. De muntliga testen mäter snarast ”ytflytet”, medan de skriftliga testen mäter en djupare språklig kompetens, som  förutsätter en viss kognitiv förmåga och vana att handskas med skrivet språk. Hennes undersökning handlar sålunda inte primärt om språkfel eller t.ex. om finska inslag i informanternas tal. I stället har hon försökt ta fasta på globala egenskaper i informanternas performans och kompetens och valt att studera språkdrag som tillåter kvantitativ analys.

Talets automatik har mätts med antalet pauser och talhastighet i muntligt berättande på svenska och finska. Analysen syftar till att mäta hur ledigt och mödolöst informanterna talar de två språken. Mängden av pauser avslöjade dock inga systematiska skillander mellan grupperna utan tycktes snarare vara en individuell egenskap. Bara de som behärskade svenska klart sämre än finska hade också klart mera pauser i den svenska berättelsen. Det visade sig också att nästan alla informanter talade finska snabbare än svenska, nämligen då talhastighet mättes med antalet stavelser per minut. Även om den individuella variationen var stor, var tendensen den förväntade: finskspråkiga talade finska snabbare än tvåspråkiga och svenskspråkiga, och svenska talades snabbast av den högutbildade enspråkiga gruppen.

Ordförråd och utbildning

Ordförrådets kvalitet i de muntliga berättelserna har mätts med bl.a. lexikal variation och lexikal täthet. Lexikal variation har analyserats genom beräkning av andelen unika ord (engångsord) bland de betydelsetunga ordklasserna substantiv, adjektiv och verb. Resultaten är inte entydiga, och det är osäkert i vilken mån variabeln egentligen mäter språklig kvalitet. Den enspråkigt svenska lågutbildade gruppen fick t.ex. det högsta värdet i finska! Med lexikal täthet avses i denna undersökning andelen betydelsetunga ord av alla löpord i berättelsen. De högutbildade informanterna hade här genomgående högre värden än motsvarande lågutbildade grupper. Sambandet med språkbakgrund var rätt svagt: också här hade enspråkigt svenska informanter högre värden än den finska kontrollgruppen i den finska berättelsen. En analys av fördelningen mellan ovanliga och vanliga verb visade att skillnaderna mellan socialgrupperna också här var större än mellan grupper med olika språklig bakgrund. Intressant är däremot att hög andel talspråkliga verb visade sig indikera modersmålskompetens: ett rikligt användande av finlandismer var ett av de säkraste bevisen för att talaren hade svensk bakgrund! Till genuin modersmålskompetens hör uttryck som man bara kan lära sig i vardaglig kontakt med språket.

Framgången i de skriftliga testen hade, som väntat, ett klart samband med individens utbildningsnivå. Alla högutbildade grupper klarade det grammatiska flervalstestet i svenska mycket bra, oberoende av språklig bakgrund. Bland de lågutbildade är det emellertid uppenbart att de enspråkigt svenska informanterna klarat testet bättre än de tvåspråkiga. I de skriftliga lucktesten i svenska och finska finns en mycket stark tendens till korrelation mellan de två språken. De lågutbildade klarade sig betydligt sämre än de högutbildade, och flera av dem hade svaga resultat i båda språken. Det är uppenbart att testet mäter sådana färdigheter som gynnas av hög utbildning och mycket kontakt med det skrivna språket.

Den bild som förmedlas av lyssnarnas reaktioner på talproven är delvis en annan än den som ges av de skriftliga testen. Här är det betydligt svårare att se någon korrelation mellan språken. Också lyssnartesten visar visserligen att många svenskspråkiga i Helsingfors behärskar finska bra: flera av dem accepterades som infödda talare av både svenska och finska lyssnare. Personer med tvåspråkig bakgrund accepterades däremot mer sällan som svenskspråkiga, i synnerhet om de hade låg utbildning. Det fanns också en grupp informanter som inte lät som infödda talare i vare sig svenska eller finska öron. De var alla gifta med finskspråkiga och med ett undantag hade de låg utbildning.

Det är uppenbart att alla informanter talat språken så pass bra att t.ex. uttalet inte varit avgörande för bedömningen. Det faktum att högutbildade enspråkiga finnar inte av alla lyssnare uppfattats som finskspråkiga tyder på att bedömningen inte heller enbart varit beroende av hur pass flytande och korrekt informanterna talat. Marika Tandefelt menar att resultatet av lyssnartestet inte bara ger en bedömning av talarnas kompetens utan också reflekterar stereotypa föreställningar om den genuina talaren av olika språk. En finne låter således mest genuin om han eller hon har låg utbildning, medan en genuin (helsingforsisk) finlandssvensk skall ha hög utbildning!

Tvåspråkig, finsk eller svensk?

Tvåspråkighet är inte en egenskap som man antingen har eller inte har, utan den existerar i olika typer och olika grader. Marika Tandefelts syfte har inte heller varit att en gång för alla föra in sina informanter i olika fack utan snarare undersöka på vilket sätt tvåspråkigheten varierar i relation till informanternas språkbakgrund och utbildningsnivå. En individuell bedömning av de 33 informanternas språkkompetens ger ungefär följande bild av färdighetsnivån i svenska och finska och relationen mellan språken i gruppen: De informanter som vuxit upp i svenskspråkiga hem hade nästan alla god kompetens i svenska. Här fanns ingen skillnad mellan dem som var gifta med svenskspråkiga respektive finskspråkiga, förutsatt att informanten hörde till de högutbildade. Däremot tycks det vara svårt för en helsingforsare att behålla infödd kompetens i svenska om han eller hon har låg utbildning och är gift med en finsktalande person. Dessa informanter klarade sig klart sämre i svenska test än de lågutbildade informanter som alltid haft svenska som hemspråk. Flera av dem som var gifta med finskspråkiga betraktade också finska som sitt starkaste språk. Om man däremot har låg utbildning men är gift med en svensktalande person behöver man inte skilja sig särskilt mycket från de högutbildade i svenska test eller i lyssnarbedömning. Dessa informanter upplevde också svenska som sitt starkaste språk.

Av dem som vuxit upp i ett tvåspråkigt hem (och var gifta med finskspråkiga) hade bara några enligt de skriftliga testen god kompetens i svenska; samtliga hade hög utbildning. De lågutbildade tvåspråkiga informanterna klarade sig klart sämre i de skriftliga testen i svenska än motsvarande enspråkiga informanter med låg utbildning.

Ett intressant resultat var att de tvåspråkiga informanterna inte generellt var bättre i de finska språktesten än motsvarande informanter med svensk bakgrund och samma utbildningsnivå. I synnerhet de högutbildade personerna med svensk hembakgrund presterade mycket bra i det skriftliga testet i finska. Lågutbildade svenskpråkiga informanter accepterades däremot inte lika lätt som modersmålstalare i det finska lyssnartestet som de som hade tvåspråkig bakgrund. Nästan alla tvåspråkiga informanter accepterades som finskspråkiga i lyssnartestet.

Balanserad tvåspråkighet

För att kunna bedöma vilka av informanterna som hade likvärdig kompetens i båda språken – på hög eller låg nivå – har Marika Tandefelt rangordnat sina informanter enligt framgången i olika test och jämfört deras placering i de två språken med varandra. Hennes helhetsbedömning av samtliga test ger vid handen att de flesta informanter i själva verket var balanserat tvåspråkiga. Bland resten var finsk dominans vanligare än svensk dominans. Det var bara bland de enspråkiga lågutbildade informanterna som hon ansåg majoriteten vara svenskdominerat tvåspråkiga. Typiskt nog var det rätt få informanter som själva tyckte att de var tvåspråkiga. Dessa hade nästan alla hög utbildning. De som vuxit upp i tvåspråkiga hem betraktade sig i allmänhet som finskspråkiga, medan de flesta som haft ett svenskt barndomshem ansåg att de var svenskspråkiga. Undantag var några lågutbildade personer som var gifta med finsktalande personer. Cirka hälften av informanterna accepterades som infödda talare av båda lyssnargrupperna. Över hälften identifierade sig som finlandssvenskar, bl.a. flera av dem som ansåg att de talade finska bättre än svenska.

Undersökningens hypotes kunde alltså i stort sett bekräftas: risken för språkförlust i svenska är i Helsingfors störst för en person som talar finska med sin make/maka och har låg utbildning, vilket innebär att han eller hon sannolikt talar finska på arbetsplatsen. Å andra sidan visade sig Helsingfors vara en miljö där möjligheterna att utveckla en balanserad tvåspråkighet på hög nivå är synnerligen goda. Det tycks inte vara så att uppväxt i ett tvåspråkigt hem alltid ger den bästa kompetensen i två språk. Marika Tandefelts undersökning visar att man kan uppnå balanserad tvåspråkighet också genom att växa upp i ett svenskspråkigt hem och tillägna sig finskan utanför hemmet. Eftersom infödd kompetens i två olika språk i allmänhet anses förutsätta intensiv kontakt med båda språken från den tidiga barndomen, är de vuxna ”enspråkiga” helsingforsarnas goda kompetens i finska ett intressant forskningsresultat också ur tvåspråkighetsteorins synpunkt.

Det är alltså en omsorgsfullt planerad och genomförd undersökning som diskuteras i Marika Tandefelts välskrivna bok. Även om informantgruppen inte är särskilt stor är de tendenser som kommer fram säkert riktiga. Med sin undersökning av vuxna informanters språkkompetens kompletterar Marika Tandefelt de kartläggningar som tidigare har gjorts i Finland av tvåspråkiga skolelevers (skriftliga) språkfärdighet. I likhet med dessa visar hennes undersökning att tvåspråkighet kan bli en vinst, i synnerhet för dem som har gynnsam social bakgrund och kan upprätthålla kontinuerlig kontakt med båda språken.

 

Marika Tandefelt: På vinst och förlust. Om tvåspråkighet och språkförlust i Helsingforsregionen. Forskningsrapporter från Svenska handelshögskolan 35. Helsingfors 1996. 221 sidor + bilagor.