Majoriteten av finlandssvenskarna är säkert medvetna om att det finska språket i århundraden påverkat svenskan i Finland, till exempel då det gäller det finlandssvenska ordförrådet. Detta inflytande från finskan pågår än idag, och kan till och med förväntas bli starkare, eftersom kontakten mellan språkgrupperna i Finland ständigt ökar och tvåspråkighet blir allt vanligare. År 2018 gjorde jag en språkvetenskaplig undersökning om huruvida ökad finsk-svensk tvåspråkighet kan leda till förändringar i vokalljudet ö i svenskan. Resultaten tydde på att den dominanta finskan kan påverka både uttalet av och uppfattningen av ö-ljudet hos tvåspråkiga finlandssvenska personer. En analys av uttalet av ö-ljud hos finlandssvenska deltagare tydde på att individer som lärt sig finska i den tidiga barndomen hade något liknande uttal av vokalljuden i öga och öra. Likaså tydde resultaten av en enkät på att enspråkiga finlandssvenska deltagare var bättre på att para ihop ord med samma ö-ljud än tvåspråkiga finlandssvenskar.      

Finskan har påverkat finlandssvenskan

Den svensktalande befolkningen i Finland har en ovanlig ställning som språklig minoritet. Trots att bara drygt fem procent talar svenska som modersmål i Finland åtnjuter svensktalande finländare samma rättigheter som den finskspråkiga befolkningen. Dock visar statistiken att andelen finländare med svenska som modersmål sakta minskar, samtidigt som flerspråkighet blir allt vanligare i samhället. Ännu på 1950-talet var finlandssvenska och finska orter och kommuner relativt isolerade från varandra, men idag har antalet enspråkigt svenska kommuner i Finland minskat, och allt fler barn föds in i tvåspråkiga finsk-svenska familjer.                  

Det är naturligt att det finska språket har påverkat finlandssvenskan på olika sätt.

I samhällen med mycket språkkontakt mellan språken sker det ofta att vissa drag från ett språk kan lånas eller tas över av det andra. Eftersom svenskan har talats i Finland sedan åtminstone 1000-talet, så är det naturligt att det finska språket har påverkat finlandssvenskan på olika sätt. Det finlandssvenska ordförrådet innehåller både finska lånord och fraser, och språkvetenskaplig forskning har visat att även uppbyggnaden av meningar i finlandssvenskan har påverkats av finskan. Däremot har finskans inverkan på det finlandssvenska uttalet sällan studerats. Därför fokuserade mitt forskningsprojekt på hur den ökande tvåspråkigheten i dagens samhälle kan orsaka fonetiska förändringar i svenskan i Finland.

Ö-ljudet som ett tecken på språkförändring                  

För att utreda om finskan kan påverka den svenska fonetiken hos tvåspråkiga finlandssvenskar fokuserade undersökningen på hur ö-ljud uttalas (produktion) och uppfattas (perception). I svenskan representerar ö traditionellt två olika vokalljud (allofoner), det vill säga [ø] (som i öga) och [œ] (som i öra). Den mer öppna allofonen [œ] förekommer endast framför konsonanten r, medan den mer slutna allofonen [ø] används i alla andra sammanhang.          

I svenskan representerar ö traditionellt två olika vokalljud (allofoner), det vill säga [ø] (som i öga) och [œ] (som i öra).

Medan vokalljudet [ø] också förekommer i det finska språket, till exempel i ordet pöllö (’uggla’), finns inte allofonen [œ] i finskan. Många finsktalande har därför svårt att uttala [œ] i svenskan, och ett stereotypt finskt uttal anses således ofta vara användningen av samma vokalljud i ordet smör som i smög (preteritum av smyga). Eftersom allofonen [œ] bara förekommer i vissa sammanhang i svenskan, och ofta kan vara ett svårt ljud att uttala för personer med finskspråkig bakgrund, utgick undersökningen från att just [œ] är ett vokalljud som skulle kunna förändras på grund av finskans inflytande.                                             

Tidig tvåspråkighet kan påverka uttalet av ö

Jag undersökte uttalet av ö via 14 intervjuer med finlandssvenska deltagare i åldrarna 5–84 år med varierande kunskaper i finska. I intervjuerna beskrev och diskuterade deltagarna ett antal bilder som innehöll vissa ord, till exempel öga, öra, smör. Sammanlagt samlade jag in 1 060 akustiska prov på uttal av [ø] och [œ].             

I en akustisk analys mättes senare deltagarnas individuella skillnader mellan de två olika ö-ljudens formanter. Formanter är resonansfrekvenser i människans talapparat, och undersökningen fokuserade på de två första formanterna med lägsta frekvens (F1 och F2), eftersom de anses vara avgörande för att skilja på olika vokalljud.

Spektogram som visar formanterna F1, F2, F3, och F4 hos en kvinnlig deltagare som uttalar [ø] i grön. Resonansfrekvenserna mäts i Hertz (Hz).
Spektogram som visar formanterna F1, F2, F3, och F4 hos en kvinnlig deltagare som uttalar [ø] i grön. Resonansfrekvenserna mäts i Hertz (Hz).

Det förväntades att om en deltagare i medeltal hade märkbart olika resonansfrekvenser för F1 och F2 i båda vokalljuden, så kunde hen tydligt producera och skilja på båda ö-ljuden. Om en deltagare däremot hade mycket liknande resonansfrekvenser för de två formanterna i uttal av [ø] och [œ], skulle det betyda att hen inte uttalade två tydligt olika ö-ljud.                

Resultaten av analysen tydde på att nästan alla deltagare uppvisade signifikanta frekvensskillnader för F2 i [ø] och [œ], och alltså delvis kunde skilja på ö-ljuden. De äldre deltagarna (i åldern 51–84 år) hade växt upp i enspråkiga miljöer och visade inga tecken på sammanfallande frekvenser för vare sig F1 eller F2 i de två ö-ljuden. Däremot varierade de yngre deltagarna mer i sin förmåga att skilja på [ø] och [œ] när det gällde den första formanten (F1). Deltagarna i den näst yngsta åldersgruppen (32–36 år), som hade lärt sig finska före 5-årsåldern, visade en något förminskad förmåga att skilja mellan [ø] och [œ] när det gällde F1. Likaså tydde resultaten för de yngsta deltagarna, som kom från tvåspråkiga hem och var mellan 5 och 10 år gamla, på en aningen minskad förmåga att skilja mellan de två ö-ljuden när det gällde den första formanten. Det är uppenbart att de deltagare som lärt sig finska först i skolåldern eller senare ständigt producerade tydligt skilda resonansfrekvenser för de två ö-ljuden, medan de deltagare som hade lärt sig finska från födseln eller mycket tidigt i barndomen varierade mer i sitt vokaluttal.

Tvåspråkighet kan påverka uppfattningen av ö-ljud  

För att studera hur finsk-svensk tvåspråkighet påverkar uppfattningen av ö-ljud fyllde deltagarna i en enkät på nätet. Deltagarnas uppgift var att para ihop ord som innehöll ö med ett eller flera andra ord med samma ö-ljud. 57 enspråkigt svenskspråkiga deltagares svar jämfördes med 57 tvåspråkiga finsk- och svenskspråkiga deltagares svar.

Resultaten visade en betydlig skillnad mellan enspråkiga och tvåspråkiga deltagares förmåga att para ihop ord med [ø] och [œ] med andra ord med samma vokalljud. Då det gällde ord med [œ] (till exempel smör) kombinerade enspråkiga finlandssvenska deltagare ihop målordet med rätt alternativ i 80 procent av fallen, medan tvåspråkiga finlandssvenskar valde rätt alternativ i 57 procent av fallen. Frågorna gällande [ø] (till exempel bröd) var något lättare för deltagarna: de tvåspråkiga valde rätt alternativ i 80 procent av fallen, men de enspråkiga finlandssvenskarna valde rätt i 92 procent av fallen.      

Resultaten visade en betydlig skillnad mellan enspråkiga och tvåspråkiga deltagares förmåga att para ihop ord med [ø] och [œ] med andra ord med samma vokalljud.

I enkäten frågades även om deltagarna själva hade lagt märke till olika uttal av ö-ljud hos människor på basis av region, ålder, eller språkbakgrund. 22 deltagare ansåg att personer med finskspråkig bakgrund ofta inte kunde uttala [œ], utan uttalade öra med samma ö-ljud som öga. Några deltagare ansåg även att finlandssvenskar som bodde i områden med finskspråkig majoritet påvisade samma fenomen som de finskspråkiga gällande uttalet av [œ]. Gällande variationen i finlandssvenska dialekter påpekade många deltagare att ålänningar ofta använder den öppnare vokalen [œ] i andra sammanhang än före r, till exempel i orden öl och bröd.                                           

Forskningen i vokaluttal fortsätter

Även om ett stort antal språkvetenskapliga undersökningar har gjorts gällande finskans påverkan på svenskan i Finland, finns det få studier som har koncentrerat sig på fonetiska förändringar i finlandssvenskan. Därför fokuserade jag i min undersökning på skillnader i både uttal och uppfattning av de två ö-ljuden [ø] och [œ] mellan enspråkiga och tvåspråkiga finlandssvenskar. Trots att antalet deltagare i forskningen i vokaluttal var litet, tydde resultaten på att de deltagare från yngre generationer som lärt sig finska i ett tidigt skede i livet inte skilde på [ø] och [œ] lika klart och tydligt som de äldre deltagarna som hade lärt sig finska senare. I linje med dessa resultat visade enkäten tydligt att enspråkiga finlandssvenska deltagare hade lättare att para ihop ord som innehöll [ø] och [œ] med andra ord med motsvarande vokalljud. Både produktionen och perceptionen av vokalljud hos tvåspråkiga finlandssvenskar undersöks vidare i pågående forskningsprojekt.   

Fonetiska språkförändringar är speciellt intressanta.

Undersökningen från 2018 tyder på att på att förändringar inom det svenska språket i Finland kan ske här och nu, som direkta resultat av pågående förändringar i samhället. Fonetiska språkförändringar är speciellt intressanta eftersom de ofta är långsammare och mindre påtagliga än till exempel förändringar i lexikon. Hur mycket svenskans fonetik sist och slutligen kommer att påverkas av att finlandssvenskar lär sig finska tidigt är ännu oklart. Det är viktigt att komma ihåg att språk ständigt utvecklas och förändras, oberoende om dessa förändringar beror på direkt språkkontakt eller inte.