Vårdat talspråk är en utmaning i teckenspråkstolkarnas vardag
3/2019

Maria Andersson-Koski

Vårdat talspråk är en utmaning i teckenspråkstolkarnas vardag

För en teckenspråkstolk är utmaningen att få språket att låta naturligt i alla slags situationer, från kafferep och förlossningar till valdebatter. Det ställer stora krav på tolkarnas språkkunskaper och anpassningsförmåga.

Lev i vårt språk 2 (Livs 2) är en tolkutbildning på finlandssvenskt teckenspråk vid Humanistiska yrkeshögskolan Humak (2018–2020). Utbildningen stöder revitaliseringen av det finlandssvenska teckenspråket och finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet. Under våren ansvarade jag för en kurs i svenska som modersmål för tolkstuderande. Vad förväntar sig egentligen en teckenspråkstolk av modersmålsundervisningen? Jag hörde mig för bland kursens elva deltagare och fick svar som berörde allt från finlandismer och idiomatiska uttryck till en större insyn i formella stilnivåer. Ett önskemål som etsade sig fast i mig var dock en förhoppning om ett vårdat svenskt talspråk. Vad betyder egentligen ett vårdat språk för en teckenspråkstolk som i vardagen möter synnerligen varierande språkanvändning?

De finlandssvenska teckenspråkstolkarnas arbetsvardag

För tolkar som jobbar med finlandssvenskt teckenspråk är en fyrspråkig arbetsmiljö vardagsmat. Tolkningar mellan svenska och finlandssvenskt teckenspråk varvas med både finska och finskt teckenspråk. Då en finlandssvensk döv är i kontakt med den finska språkmajoriteten sker tolkningen mellan finlandssvenskt teckenspråk och finska. I praktiken betyder detta att tolken konstant har minst tre språk aktiverade i hjärnan. Om ett ord behöver bokstaveras måste tolken vara medveten om den svenska motsvarigheten.

Lev i vårt språk 2 är den första utbildningen för tolkar i finlandssvenskt teckenspråk på över 25 år. Fr.v. Hanna-Liisa Huhtinen, Annika Aalto och Maria Andersson-Koski.

Lev i vårt språk 2 är den första utbildningen för tolkar i finlandssvenskt teckenspråk på över 25 år. Fr.v. Hanna-Liisa Huhtinen, Annika Aalto och Maria Andersson-Koski.

Kuva: Johan Hedrén

De finlandssvenska teckenspråkstolkarna är få till antalet. Enligt föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf:s kartläggning från 2015 uppgav de döva språkanvändarna att det finns omkring tio tolkar med tillräckliga språkkunskaper i Svenskfinland. Att tolkarna är få gör att de ofta tvingas jobba ensamma i situationer (exempelvis under ett möte med flera deltagare) där det egentligen krävs två tolkar. Dessutom gör tolkbristen det närmast omöjligt för tolkarna att begränsa sin arbetsinsats och vokabulär till specifika ämnesområden, utan det gäller att ta sig an alla sorters uppdrag. Krasst framlagt kan alltså samma tolk gå från att tolka en förlossning till att lobba för språkliga rättigheter i riksdagen.

Samma tolk kan gå från att tolka en förlossning till att lobba för språkliga rättigheter i riksdagen.

Allt detta ställer synnerligen höga krav på tolkarnas språkkunskaper. Dessutom bör det poängteras att både finlandssvenskt teckenspråk och svenska utgör minoritetsspråk i Finland. För tolkar som vill förbättra sina språkkunskaper betyder detta ofta att de aktivt och medvetet måste söka sig till varierande kontexter där språken används.

Ett breddat arbetsfält

Då jag samtalat med teckenspråkstolkar är det många som upplever det som speciellt svårt att tolka från teckenspråk till tal. Som studerandenas kursönskemål antyder upplevs det svåra ligga i att snabbt hitta idiomatiska uttryck, men också att greppa rätt stilnivå i formella sammanhang. Om man ser på den allmänna situationen för det finlandssvenska teckenspråket är detta föga överraskande. Inledningsvis är Livs 2 den första finlandssvenska tolkutbildningen på över 25 år. Majoriteten av tolkarna har alltså gått en utbildning i finska och finskt teckenspråk och kanske aldrig, i samband med studierna, fått någon formell språkundervisning i vare sig finlandssvenskt teckenspråk eller svenska.

Valdebatten 2019 tolkades för första gången till finlandssvenskt teckenspråk.

Utöver detta har det skett många framsteg för det finlandssvenska teckenspråkets del under de senaste åren. Medvetenheten om språket har ökat markant, vilket också skapat en större efterfrågan på tolkning i varierande sammanhang. Från att ha varit ett hemspråk har språket börjat användas i fler offentliga sammanhang, vilket också ställer nya krav på tolkarna. Dels behöver tolkarna teckenspråkiga begrepp som ännu inte finns på finlandssvenskt teckenspråk, dels aktualiseras en svensk terminologi som tidigare sällan använts i finlandssvenska sammanhang. Ett exempel utgör vårens stora valdebatt inför riksdagsvalet 2019. Debatten tolkades för första gången till finlandssvenskt teckenspråk, vilket krävde ett enormt förarbete från tolkarnas sida. På finlandssvenskt teckenspråk finns det exempelvis ännu inte etablerade tecken för de olika partinamnen. På finskt håll är de etablerade tecknen fler bland annat i och med regelbundna tv-nyheter på finskt teckenspråk.

Vårdat svenskt talspråk i tolkning – vad är det?

Hur ser tolkstuderandena själva på innebörden av en vårdad svenska? Något studerandena är ense om är att det finns en uppenbar skillnad mellan innebörden av vårdat språk i exempelvis medier och i tolkningssammanhang. Den mest påtagliga skillnaden är tolkens arbetsrealitet där tolkningssituationen i formalitetsgrad kan variera från kafferep till politisk debatt. Tolkens huvuduppgift att möjliggöra kommunikation på sätt som är begripligt för alla närvarande parter. I enlighet med detta framhäver studerandena tolkens enorma behov av lyhördhet för kontexten och stilnivån och anpassning enligt den.

I vissa sammanhang kan användningen av en lokal dialekt rentav vara önskvärd för att tolkningen ska vara inkluderande.

Lyhördhet och anpassning är också nyckelord då det kommer till användning av dialekt och dialektala uttryck i tolkningssituationer. I vissa sammanhang, som på ett släktkalas, kan användningen av en lokal dialekt rentav vara önskvärd för att tolkningen ska vara inkluderande. Men en förutsättning för att använda en dialekt är naturligtvis att tolken själv behärskar dialekten så att språkbruket blir naturligt.

Ett naturligt språk?

Men vad är egentligen ett naturligt språk? I vissa situationer är det exempelvis av högsta relevans att inte bara ”möjliggöra kommunikation” utan verkligen tolka med en personlig och trovärdig röst. Även om detta kan framstå som självklart betyder det i praktiken att tolkarna måste reflektera över vad som utmärker en specifik samtalsstil. Vad kan exempelvis känneteckna ett kvinnligt och manligt språk och hur skulle en arg 15-åring verkligen uttrycka sig? Samtidigt måste tolkningen göras inom ramarna för vad som känns bekvämt för tolken.

I relation till ett naturligt språk konstaterar också en studerande sig uppleva att ”vi tolkar i alltför stor grad försöker nå något slags skriftspråk när vi i själva verket borde satsa på ett vårdat talspråk […] Meningar får vara halvfärdiga, tvekljud får förekomma och de röda trådarna kanske föds allt efter människor uttrycker sig”. Och samtidigt påpekar andra studerande att för många tvekljud och omtagningar gör tolkningen tung att lyssna på.

För en simultantolk handlar det om en ständig balansgång och snabba kompromisser. Det talade språket ska vara naturligt, situationsanpassat och klart men samtidigt representativt för den som tolkas.

Mera modersmålsstudier … och samtalsanalys!

Den pågående tolkutbildningen Lev i vårt språk 2 arrangeras som en engångsföreteelse. Men speciellt de finlandssvenska teckenspråkstolkarnas arbetsvardag är synnerligen krävande och det finns en stor efterfrågan på mera utbildning, speciellt i svenska och finlandssvenskt teckenspråk. Men för att leva upp till tolkarnas egna förväntningar på ett vårdat språk krävs en synnerligen hög social kompetens och finstämd lyhördhet för stilnivåer. För att underlätta tolkens arbete skulle tolkutbildningen i framtiden vinna på att omfatta mer sociolingvistik och framför allt samtalsanalys.

 

Maria Andersson-Koski
Skribenten är timanställd inom projektet Lev i vårt språk 2.