Verbala fingeravtryck – lingvistisk sakkunskap i brottsutredningar
2/2015

Ulla Tiililä

Verbala fingeravtryck – lingvistisk sakkunskap i brottsutredningar

En språkvetares yrkeskunskap är till nytta i många sammanhang, och ibland kan språkvetaren till och med få ett uppdrag från polisen. Sådant arbete kallas rättslingvistik eller forensisk lingvistik. I denna artikel presenterar Ulla Tiililä rättslingvistiska metoder som hon utgående från egen praktisk erfarenhet har utvecklat.

För vilka slags uppdrag kan polisen behöva en språkvetares tjänster? Utgångspunkten kan vara att man vill få reda på vem som har skrivit en text med anknytning till ett misstänkt brott eller kanske ett blufförsök. Språkvetaren kan få analysera texter skrivna av olika personer för att avgöra om språket i någon av texterna påminner så mycket om språket i en text som har samband med ett brottsfall att man kan misstänka att skribenten är densamma.

Frågeställningen kan också vara en annan: språkvetaren får läsa ett antal olika texter, till exempel textmeddelanden, och det gäller att avgöra om texterna eventuellt är skrivna av en och samma person.

Ett tredje alternativ är att språkvetaren ska avgöra vilket slags person som har skrivit en text. Kan texten till exempel vara skriven av ett barn? I sådana fall är det fråga om att skapa en profil för skribenten.

I alla de olika fallen kräver utredningen en omsorgsfull och tidskrävande analys, vars resultat antecknas i ett utlåtande. Att analysen görs omsorgsfullt ligger i alla parters intresse och utgör en garanti för rättssäkerheten. Det går inte att undersöka en text genom att snabbt ögna igenom den. Analysen bekräftar eller vederlägger det intryck man kan ha fått vid en snabb genomläsning, och den gör alltid resultatet mer exakt och pålitligt. Ibland avslutas språkvetarens insats med utlåtandet, men i vissa fall krävs också att han eller hon vittnar i rätten.

Tillämpad språkvetenskap

Rättslingvistik är en typ av tillämpad språkvetenskap. Att det är fråga om tillämpad vetenskap innebär i detta fall att forskningen i hög grad har ett instrumentellt värde. Verksamheten följer vetenskapliga principer, men strävan är framför allt att lösa ett problem, inte att delta i någon vetenskaplig diskussion. Detta leder också till att forskaren i princip kan välja vilken språkvetenskaplig teori eller metod som helst för att belysa materialet.

I allmänhet krävs kunskap om olika språkformer som dialekter, slang och fackspråk likaväl som kunskap om allmänspråkets rättskrivningsnormer. Kännedom om talspråk eller ungdomsspråk, ordförråd, språkstrukturer, grammatik eller litteraturanalys kan vara till nytta. Att fältet är så vitt innebär att den som svarar för analysen i allmänhet måste konsultera andra experter.

När man undersöker en skriven text är utgångspunkten för analysen i allmänhet att skribenten och skrivsituationen på något sätt lämnat spår efter sig i texten. Denna hypotes är förhärskande också i textforskningen, som utgör vetenskaplig ram för analysen. Vid sidan av textforskningens principer utnyttjas också sociolingvistikens principer om språket som en faktor som kännetecknar individer och grupper och skiljer dem från varandra.

När man försöker spåra en skribent och en skrivsituation är det ur vetenskaplig synvinkel fråga om att kontexten, till exempel den miljö där en text har producerats, kan utläsas ur texten. Man kan också förutspå vilket slag av texter som kommer att skrivas under vissa förhållanden eller av en viss skribent. Samtidigt gäller det att minnas att en text kan vara manipulerad i språkligt hänseende.

Undersökningarna gäller alltid språk och texthelheter, och det är bara om dessa som forskaren kan uttala sig med säkerhet. Om det inte gäller profilering är skribentens eller skribenternas identitet av underordnad betydelse, och inte heller i profilering behövs några personuppgifter. Materialet kan vara helt anonymiserat, så att forskaren inte vet vem som står bakom texterna.

Kännedom om språkformer och textgenrer

Vilket drag som helst i en text och dess språkdräkt och också i textens visuella utformning kan i princip vara av betydelse för analysen. Texter kan förenas eller skiljas åt till exempel av det sätt på vilket texthelheten är uppbyggd, av rytmen, av allmänspråkliga drag eller avsaknad av form eller av återkommande rättskrivningsfel. När jag analyserade följande textutdrag som påstods vara skrivna av olika skribenter, fäste jag mig vid att upprepning används som stilmedel i dem alla [1]:

A. Kirjoittamalla voi unohtaa huolet ja murheet. Kirjoittamalla voi käsitellä vaikeat asiat. Kirjoittamalla voi unohtaa sen, että ...

(’Genom att skriva kan man glömma sina sorger och bekymmer. Genom att skriva kan man bearbeta svåra saker. Genom att skriva kan man glömma att …’)

 

B. Minä kuvittelin oikeasti, että me puhumme kaikesta. Minä kuvittelin, että meillä oli hyvät ja avoimet välit. Minä kuvittelin olevani, jos nyt en ihan huippu äiti, niin vähintäänkin ihan kohtuullisen hyvä.

(’Jag inbillade mig på riktigt att vi kunde tala om allt. Jag inbillade mig att vi hade en nära och öppen relation. Jag inbillade mig att jag var en ganska bra mor, om än inte helt fantastisk.’)

 

C. Me haluttiin puhuu. Me haluttiin herättää. Me haluttiin, et joku enkeli vois pelastuu.

(’Vi ville prata om saker. Vi ville väcka folk. Vi ville att nån ängel skulle räddas.’)

 

En utgångspunkt är också tanken att språket är gemensamt för alla som använder det men att det erbjuder oräkneliga olika sätt att uttrycka samma sak. Vid analysen måste man kunna avgöra vilka av språkdragen i materialet som är utmärkande för skribenten och som får texten att skilja sig från en text skriven av någon annan. Här kan till exempel dialektala drag, slanginslag och speciella ord, talesätt och satsstrukturer vara av betydelse. Det kan till exempel vara utmärkande för en skribent att genomgående använda formen oxå i stället för den gängse formen också eller att skriva alldrig i stället för aldrig.

Språkdrag, till exempel ordval, granskas som en del av texthelheten, textgenren och språksituationen. Ett drag som är allmänt i textmeddelanden, till exempel kraftigt förkortade ord, kan vara avvikande i en annan textgenre. Svordomar och andra färgstarka uttryck kan passa i vissa texter men ser egendomliga ut till exempel i en text från en myndighet. Ännu märkligare är det om företrädare för flera olika myndigheter använder färgstarka uttryck av samma typ.

Analysen kan också visa att en undersökt text i hög grad avviker från andra texter i samma genre. De textgenrer och dokumentmallar som används till exempel av myndigheter är i många fall så etablerade att avvikelser känns påfallande.

Språket som uttryck för innehåll

Liksom i annan textforskning är det viktigt att också i rättslingvistik beakta språkets olika funktioner och dess olika dimensioner. Det gäller alltså inte bara att undersöka språket i en text som en del av språksystemet, till exempel textens stil, utan det kan också handla om att undersöka vilket innehåll som uttrycks med språket och vilka världar som byggs upp. Det kan till exempel visa sig att alla texter i ett material ger uttryck för en likadan värld av motsatser, där vissa individer eller grupper framställs som goda och vissa som onda.

Ibland kan en text handla om personer vars existens starkt kan betvivlas till exempel för att den bild som ges av personerna inte verkar trovärdig. En text kan också innehålla motstridiga uppgifter. Namn och datum stämmer inte, och olika delar av materialet ger en motsägelsefull bild av personer och deras handlingar. I vissa fall kan felaktiga fakta lätt påvisas, men andra gånger kan man bara hänvisa till ett allmänt intryck av bristande trovärdighet.

Språket skapar växelverkan

Det kan också vara värt att fästa sig vid vilket slag av växelverkan som byggs upp med hjälp av en text och vilka attityder och värden som texten ger uttryck för. Olika texter kan till exempel ge uttryck för samma slag av manipulativ påverkan. Skribenten kan försöka styra läsaren eller framhålla att vissa saker måste hållas hemliga. Det händer också att skribenten försöker smickra, eller är alltför personlig.

Ibland kan man fästa sig vid att samma slags förstärkningsuttryck (synnerligen, inte alls) eller uttryck för reservation och försiktighet (kanske, kanhända) förekommer i olika texter. Texterna är konsekvent skrivna antingen med auktoritet och självsäkerhet eller med anspråkslöshet och osäkerhet. Också sättet att hänvisa till läsare, skribent eller andra personer kan ha betydelse.

Från analys till slutsatser

Språkvetaren gör iakttagelser om språket, och skriver sedan en detaljerad redogörelse för likheter och skillnader i de texter som analyserats. Resultatet av analysen kan till exempel vara att av texterna A, B, C och D påminner A och D mycket om varandra eller att de undersökta texterna på ett eller annat sätt avviker från typiska representanter för sin genre.

Analysen producerar alltså fakta, men det räcker inte med fakta, utan man måste också dra slutsatser av sina resultat. Detta är en del av undersökningen och kräver i allmänhet lingvistisk yrkeskunskap. Språkliga likheter kan till exempel vara betydelsefulla på olika sätt i olika texter och textgenrer.

För att kunna dra slutsatser måste man ha kunskap om olika textgenrer, till exempel hur olika texter skrivs och hur detta påverkar språket. Det sätt på vilket texter skrivs inverkar också på möjligheterna att spåra skribenten. När till exempel textmeddelanden ska tolkas måste man minnas att de är mycket lätta att kopiera och skicka vidare. Ibland saknar textforskaren tillräckliga uppgifter om fallet för att kunna dra slutsatser, och då måste andra experter ta över.

Om uppdraget går ut på att avgöra om samma person har skrivit ett antal olika texter går det att utnyttja samma sjugradiga skala som används vid handstilsundersökningar av centralkriminalpolisens brottstekniska laboratorium i Finland. Den ena ytterligheten är då ”det är högst sannolikt att samma skribent har skrivit texterna” medan den andra ytterligheten är ”det är högst sannolikt att olika skribenter har skrivit texterna”. Graden av sannolikhet varierar, och det är också möjligt att slutsatsen blir att det inte går att dra avgörande slutsatser av undersökningen.

Vad kan användas som bevis?

Vilka slutsatser kan användas som bevis? Om det gäller att avgöra om olika texter är skrivna av samma person kan likheter i texternas språk användas som bevis. Ju fler likheter, desto starkare beviskraft. Därför kan det vara svårt att uttala sig om mycket korta texter. Det är också svårt att uttala sig i de fall där språket i materialet uppvisar mycket lite variation och till exempel består av upprepade likalydande hotelser.

Beviskraften baserar sig alltså på antalet språkdrag som iakttagits vid analysen, men det är inte enbart kvantiteten som är avgörande. Språkdragen måste kunna användas för att identifiera enskilda språkbrukare, och detta är något som varierar i olika textgenrer. Också språksituationen måste bedömas från fall till fall. I vissa situationer kan dialektala drag användas för att identifiera en skribent, men i andra sammanhang kan det vara de standardspråkliga dragen som avslöjar användaren.

Beviskraften ökar om det finns likheter på olika språknivåer, till exempel både i fråga om rättskrivning och i fråga om ordförråd och retoriska drag. Beviskraften ökar också om det utöver sådana språkliga överensstämmelser finns likheter i det innehåll och den växelverkan som texterna ger uttryck för. Ibland kan ett enda enskilt drag ha betydelse om det är avvikande.

Andra uppgifter för språkvetaren

En språkvetares hjälp kan alltså behövas när man misstänker bluff, och ibland som en del av en brottsutredning. Det finns dock också andra typer av rättslingvistiskt arbete. Språkvetaren kan vara till hjälp när det är oklart hur språket eller begreppen i en text ska tolkas eller när beslut eller motiveringar till beslut anses vara bristfälliga. Men det är en annan historia.

-----

Översättning: Monica Äikäs

Artikeln går att läsa på finska i Kielikello 4/2014.

-----

Forensiska vetenskaper

I forensiska vetenskaper används vetenskapliga metoder som hjälpmedel när man söker bevis med tanke på juridiska åtgärder eller utredning av brott. Rättslingvistik är en forensisk vetenskap. Andra forensiska vetenskaper är till exempel rättsmedicin, rättsodontologi, rättskemi, rättspsykiatri, rättsantropologi och rättsfonetik.

Forensisk betyder ’sammanhängande med rättsväsendet’. Ordet är bildat till latinets forum ’torg’; på Forum i det antika Rom sammanträdde domstolen, varför forum kommit att beteckna även själva rättsförhandlingarna. (Källa: Nationalencyklopedin)

 -----

Fallet Danhammer

Sedan artikeln skrevs har det så kallade Danhammerfallet aktualiserats. I fallet hade en man vid namn Carl J. Danhammer (tidigare Jouko Juvonen) lurat 300 000 euro av en gammal man från Rovaniemi. Danhammer hade påstått sig sköta den gamle mannens ärenden med olika myndigheter och tjänstemän. Alla tjänstemän var dock fiktiva.

Ulla Tiililä fick i uppdrag av polisen att undersöka korrespondensen mellan Danhammer, den gamle mannen och ”tjänstemännen”. Korrespondensen bestod av ungefär 100 brev, tillkännagivanden och utlåtanden av olika slag. Tiililä skulle utreda om de olika texterna kunde vara skrivna av samma person. Hon visade i sitt utlåtande att det på alla språkliga nivåer fanns många likheter mellan texterna och att de sannolikt var skrivna av en och samma person.

Tiililäs utlåtande var avgörande i fallet och Danhammer fick 1 år och 8 månaders ovillkorligt fängelse för grovt bedrägeri mot den gamle mannen (samt mot affärsmannen Vesa Keskinen). Danhammer överklagade till hovrätten, men i maj 2015 erkände han sitt brott.

 

[1] Exemplen härrör inte från en brottsutredning utan från det s.k. Enkeli-Elisa-fallet (’ängeln Elisa’), där artikelförfattaren Ulla Tiililä på begäran av tidningen Helsingin Sanomat gjorde en lingvistisk analys av texter i fallet. En central ställning i fallet hade en bok som Minttu Vettenterä gett ut. Vettenterä sade att boken baserade sig på en dagbok, skriven av en flicka vid namn Elisa. Elisa påstods ha begått självmord på grund av mobbning. Fallet fick stor synlighet, t.ex. genom en blogg skriven av Elisas föräldrar och genom intervjuer med Vettenterä. Det skapades också en Facebookgrupp med över 40  000 gillare, och minnessidor för Elisa. Senare erkände dock Vettenterä att föräldrarna var fiktiva och att hon själv skrivit deras blogg. (Helsingin Sanomats månadsbilaga 7/2012 skrev om fallet.)

Ulla Tiililä
Skribenten är docent vid Helsingfors universitet och arbetar vid Institutet för de inhemska språken. Till hennes uppgifter hör forensisk språkanalys.