Vi jagade berättelser i Amerika
3/2015

Lars Huldén

Vi jagade berättelser i Amerika

När fyra språkexperter gav sig i väg till Amerika, var det för att ta vara på amerikafinlandssvenskarnas dialekter och berättelser. De upplevde dessutom såväl amerikansk gästfrihet som punktering.

Vi talade från första början om Amerikaexpeditionen. Man kan få intrycket att vi skulle ge oss i väg med vägvisare och packåsnor till det innersta av Amazonas. Men vi färdades med bil, en Cheva, från kust till kust i USA och Kanada, helt civiliserade trakter, och gjorde intervjuer med finlandssvenska emigranter och en och annan finsk, sammanlagt omkring 600 informanter på 380 timmar band.

Uppdragsgivare var Folkmålskommissionen och Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv, men också Helsingfors universitet stödde projektet och inte minst Undervisningsministeriet. Och vi, det var etnologen, fil.dr Ragna Ahlbäck, undertecknad, fil. dr och professor, dialektologen, senare professorn Ann-Marie Ivars och nordisten, i sinom tid språkvårdaren, byråchefen och fil.dr h.c. Mikael Reuter. Resan varade från början av mars till mitten av maj 1971.

Förberedelserna tog längre tid. Idén att samla in språkprov bland emigranter i Nya världen var inte ny. Redan i slutet av fyrtiotalet gjorde forskare från Sverige grammofoninspelningar i USA, och Pertti Virtaranta, professor i finska på universitetet, var på sextiotalet över med bandspelare och kamera för att intervjua finska emigranter. Redan på femtiotalet pratades det vagt inom Folkmålskommissionen om en finlandssvensk inspelningsresa, men först i slutet av sextiotalet togs tanken upp på allvar.

En stor och en liten väska

Jag var med från första början och förde ordet i en kommitté som tillsattes och som ytterligare bestod av arkivarierna Ann-Mari Häggman, folklorist, senare fil.dr, professor och arkivchef, Bo Lönnqvist, etnolog, senare fil.dr och professor, samt Ann-Marie Ivars, nyss nämnd.

Vi träffades regelbundet i ett par års tid och planerade resan i minsta detalj. Ganska snart tog vi kontakt med Runebergsorden, som är en samlingsrörelse för finlandssvenska emigranter. Det var en helt avgörande kontakt; utan Runebergsordens hjälp hade vi fått stora svårigheter med att hitta intresserade informanter. På många orter kunde orden inkvartera oss hos medlemmar.

På förslag av Lönnqvist trycktes ståtliga diplom för utdelning till alla som lät sig intervjuas. Bil beställdes som skulle vänta oss på flygfältet i Seattle och avlämnas på Kennedy Airport. Det bestämdes att exkurrenterna var och en skulle få ha en stor och en liten väska med sig. Några hundra band beställdes för leverans till Finlands konsul i Seattle. Och givetvis diskuterades frågan vad vi egentligen var ute efter.

En förhoppning och föreställning var, liksom i andra besläktade projekt, att man i USA skulle kunna hitta prov på äldre dialekt än den som man dåmera kunde höra i hemlandet. Intervjuerna kunde inte bindas till något speciellt problem, föreföll det oss; ett flödande tal var det viktiga, där skulle säkert upptäckas frågor att besvara. Informanternas egna intressen skulle i övrigt få bestämma innehållet i berättelsen. Några få frågor skulle i varje fall ställas, såsom: Varför reste du till Amerika? På vilka vägar tog du dig fram? Vad har du sysslat med i alla dessa år? Ljuvt och lett? Så ungefär.

”Det här måste vi sköta”

Ett av de första och största problemen var finansieringen. Fyra personer på resande fot i Amerika under mer än tre månader visade sig kosta långt mer än uppdragsgivarnas ordinarie budgetar tillät. Men det ordnade sig.

Under en mottagning på Smolna träffade jag Jaakko Numminen, kanslichef på Undervisningsministeriet. Vi kände varandra från förr, österbottningar som vi var och aktiva i studentnationerna på Ostrobotnia. Jag la fram vår plan för honom. Och Numminen sa: ”Det här måste vi sköta.” Och så kom det på ansökan 50 000 mark från ministeriet, mer än hälften av budgeten.

Arkivarierna gjorde naturligtvis resan inom ramen för sin tjänst. Universitetets kansler gav mig tillstånd att koncentrera laudaturseminarierna till januari och februari och befrielse från undervisning under resten av vårterminen med bibehållen lön. Bidrag kom också från flera andra källor.

Meningen var att kommitténs fyra medlemmar själva skulle vara de som gjorde resan. Men så blev det inte. Ann-Mari Häggman började vänta barn och måste avstå. Och en dag, någon tid före avresan, ringde Olav Ahlbäck, tidigare professor på universitetet, nu redaktör för Ordbok över Finlands svenska folkmål, bosatt i Malax, och meddelade att Bo Lönnqvist inte skulle komma med, och att expeditionen, som nödvändigt behövde en etnolog, skulle kompletteras med Ragna Ahlbäck. Jag ville diskutera saken med gruppens kvarvarande medlemmar, men några hinder för förändringen fanns självfallet inte.

I stället för Ann-Mari Häggman inträdde Mikael Reuter som medlem i gruppen och blev en värdefull sådan. Förutom att han talade flytande engelska, vilket ingen av oss andra gjorde, var han en utmärkt chaufför, som fick köra mer än vi andra. Han blev expeditionens finansminister som hade hand om vår kassa. Vi hade förstås inte pengarna med oss i bilen utan på en säker bank.

En resenär för lite

Så kom dagen då vi skulle i väg. Det var den 2 mars 1971, en tisdag. Jag ville att dagen före avresan skulle vara en vardag, så att saker kunde skötas i sista minuten. Vi samlades på flygfältet i Helsingfors, såsom överenskommet var, för att flyga till Köpenhamn och därifrån vidare. Alla kom i god tid, utom Ragna. Vad hade hänt? Hade hon ersatts med någon annan? Men ingen annan syntes till. Borde någon ersättare engageras? Det fanns ju inga mobiler på den tiden, så telefonledes hittades ingen lösning. Men i Köpenhamn dök Ragna upp, gruvligt förkyld. Hon hade kommit med ett senare plan, men i god tid till Amerikaplanet.

I Köpenhamn postade jag ett korrektur till Malmö, och så tog jag fram läroboken English for Foreign Students för att lära mig engelska. Det hade inte tidigare blivit någon tid över för det.  I skolan läste vi tyska, latin och franska. De tio-tolv timmarna till Seattle gick fort. Jag hann läsa fram till adjektivets komparation.

”Nu är vi i Amerika!” sa Mikael, när vi tog mark. Det var första gången för oss alla.
Det blev vissa problem i tullen, när vi skulle ha in våra åtta bandspelare, sex Uher och två Nagra, de senare lånade från radion. Vi ville vara på säkra sidan, om någon maskin gick sönder. Mikael krävde att få tala med chefen, som också infann sig med kaffemugg i handen, och allt redde upp sig. Vi fick svära på att ta med oss alla maskinerna hem igen. ”Vi ska spela in finlandssvenska emigranter”, förklarade Mikael. ”Aldrig hört om dem”, sa chefen.

Bilen stod där den skulle. Men vi bytte den efter ett par dar till en större med bakdörr. Jag ser den fortfarande i Helsingfors ibland och grips av nostalgiska känslor. Den är gräddgul.

Emigrant i husvagn

Följande dag var vi i gång med arbetet. Vi jobbade var och en för sig. Ett alternativ hade varit att en intervjuare och en maskinist och fotograf jobbat tillsammans. Men då hade vi inte hunnit med lika många informanter. Runebergsorden hade vidtalat informanter runtom i Washington och Oregon, i Seattle, Anacortes, Portland, Toledo, Coos Bay ... Vi ville hinna prata med alla som hade ställt sig till förfogande.

Jag minns enskilda intervjuer, som den jag gjorde med en sockenbo i Kent, en liten stad söder om Seattle, en kväll med Mount Rainiers solbelysta kägla i bakgrunden. Han bodde ensam i husvagn och hade tänkt sig att någon gång resa hem. Mrs Johnson i Olympia berättade om julfirandet i vår hemsocken Munsala på hennes mormors tid, om bjällrorna på kyrkvägen, facklorna vid varje gårds grind, saker som varken hon eller jag hade sett eller hört. Hon var född i USA. Skogsarbetaren Hoffman från Pörtom hade en forsande berättarstil som har studerats i en avhandling.

Efter tre veckor körde vi över gränsen till Kanada. På femtiotalet reste en ström av österbottningar över till Vancouverområdet, där det fanns jobb. Jag hade många bekanta där. Det ordnades en fest för oss, och det kändes som att vara hemma i Monå ungdomsförenings hus, med den skillnaden att man satt vid bord och att det stod en whiskyflaska mitt på varje bord. Äldre släktingar träffade jag också, som visste precis vem jag var och berättade att min mamma hade varit så vacker när hon var ung. Fester bjöds vi på lite varstans. Avvänjningen efteråt tog sin lilla tid.

Liknande språkdrag från kust till kust

Inom vår grupp diskuterade vi en del saker. Skulle intervjuarens frågor vara med på bandet eller utelämnas? Argumentet att det är svårt att bedöma svaren, om man inte hör frågorna, omfattades efter diskussion enhälligt.

Vi bodde som sagt ofta i privata hem, vilket var billigt, för ingen av våra värdar ville ha betalt, men å andra sidan ganska tungt, särskilt när gammal sed följdes, så att herrarna placerades tillsammans i en säng, damerna i en annan, men i olika rum. Det var bekvämare att bo på motell.

Vi hade kalkylerat med dagtraktamenten; var och en kan i en bättre almanacka se vad traktamentet är i USA och Kanada. Nu ställde vi oss frågan, om vi var villiga att avstå från våra traktamenten, mot att alla nödvändiga utgifter betalades ur kassan; vi blev ju också bjudna på mycket av våra värdar. Och tänk, vi avstod från traktamentena. Det fick till följd, att vi hade en massa pengar kvar, när vi kom hem. Med dem avlönades nordisten Marianne Blomqvist, senare fil.dr och professor, för att göra upp en refererande katalog över inspelningarna. Åtminstone ett femtiotal band kunde också skrivas ut från början till slut. En noggrann utskrift av en inspelning kräver fyrtio gånger så lång tid som själva inspelningen.

När jag intervjuade österbottningar med dialektal bakgrund talade jag alltid dialekt.
För, som sagt, ett övertaget syfte med intervjuerna var att hitta gammal dialekt. Vi insåg mycket snart, att man i regel kan höra lika gammaldags språk hemma i Österbotten som i USA och Kanada. Det som vi med viss förvåning upptäckte var att det fanns ett slags allmän amerikahögfinlandssvenska, som var sig lik från kust till kust, med samma lånord, samma stigmatiseringar av dialektala språkljud och former. Tjockt l undviks t.ex., medan ‑ng-ljud med efterslag av g i många, sjunga segt lever kvar.

Vid månadsskiftet mars-april tog vi farväl av Västern. Vi hade spelat in 170 band. Konsul Hellgren i Seattle tog hand om dem och lovade se till att de kom fram till Helsingfors. Mellan jul och nyår ringde tullen i Helsingfors och meddelade att lådan med banden var där. En hamnstrejk längs Stillahavskusten hade fördröjt avsändningen. Jag hade hört skräckhistorier om inspelningar som avmagnetiserats på hemvägen, så det var med darrande händer jag la på det första bandet. Hurra, allt var kvar!

Problematiskt diplom

Det fanns folk som skakade på huvudet, när vi sa att vi skulle köra över Klippiga bergen. Mitt i vintern dessutom. Fast magnoliorna blommade i Seattle. Vi hade snökedjor i bilen, men ingen var bekant med hur de ska läggas på. Och det hjälper inte så mycket, om man mitt i allt befinner sig inne i en fem meters snödriva. Men allt gick väl. Vi körde och körde och övernattade i Spokane, Missoula, Billings och Bismarck.

I Missoula spelade en fantastisk gitarrduo så att vi tvingades ut på dansgolvet. Servitrisen var klärvoajant, för hon hade alltid rätt växel i handen, när vi betalade. Detta var i forntiden, när ingen av oss hade kreditkort.

Det var i Missoula, tror jag, som vi fick brev med hälsningar hemifrån. Bo Lönnqvist hälsade vänligen och hoppades att vi skulle få ihop material som dög till annat än revyer. Jag hade nämligen under de föregående åren haft ett par revyer e.d. på Svenska Teatern. Som erfaren upptecknare visste han, att informanternas berättelser kan ha litterära kvaliteter. Någon revy har veterligen inte baserats på vårt material.

Men några av de bästa berättelserna gavs 1976 ut i boken Amerikatrunken. Det fina diplomet som vi skulle dela ut visade sig problematiskt; alltför ofta glömdes det, och ceremonin tog framför allt för mycket tid. Vi jagade berättelser, berättelser.

Stoppade av polisen

I Butte, Montana, stannade vi en eftermiddag för att spela in berättelser av österbottniska gruvarbetare. Det hade funnits tusentals av dem. De flesta hade dött av stenlunga då de var mellan 35 och 45 år gamla. Informanten Bertell från Vörå hade fått leva till över 70, han visste inte varför.

En av kvinnorna beklagade sig över att det är så många som dör i Butte. ”Dör folk lika mycket i gamla landet?” ”Ja ... De dör nog allihopa där också”, måste jag medge. Om det stora nöjesetablissemanget i Butte hörde vi inget på platsen, men desto mer ju längre bort vi kom därifrån.

En gång blev vi stoppade av polisen, för ett av parkeringsljusen hade slocknat. Den väl beväpnade konstapeln tittade på våra papper och konstaterade att vi var långt hemifrån. Punktering fick vi strax utanför Minneapolis. En vänlig medtrafikant vek in på närmaste bensinstation och ordnade med hjälp, som snart var framme. Mikael och jag visade hur vi hade tänkt placera domkraften. ”Det skulle aldrig ha funkat”, sa den unge mannen.

Om Bismarck, den sista anhalten på vår väg över prärien, kan sägas att vi kom fram dit tidigt på kvällen och passade på att koppla av vid en måltid. Senare på kvällen ringde vi hem och väckte våra kära i den tidiga söndagsmorgonen. Resultatet var mindre gott, om inte annat var på tok, så var pengarna slut därhemma. Men en eloge är förvisso de personer värda, som tog hand om barn och hem i tre månader, medan vi samlade på språk i Amerika.

Inget bråk

Ragnas inledande förkylning gick snart över. Men Mikael fick mononukleos, en besvärlig halsinfektion, som tvingade honom att hålla sig i säng några dagar. Det var en allvarlig sak, men vi skämtade rått med honom om hans kyssjuka som infektionen också kallas. Vi höll i regel humöret uppe, trots att graden av trötthet varierade. Något gräl blev det aldrig; jag minns bara en ordväxling ute på prärien mellan fram- och baksätet om sanningshalten i talesättet ”Ålderdomen gör ingen vis”. Hur sant det är saknar jag numera förmågan att bedöma.

Så var vi i Minneapolis, där vi hade bekanta på universitetet. Men flest inspelningar gjorde vi i norra Minnesota. Den som inte har sett redden i Duluth uppifrån kullarna i väster uppmanas att genast resa dit. I Duluth blev jag intervjuad i lokalradion.

Nu var det påsk, och jag använde en hundralapp, som en granne från hembyn Monå enligt amerikansk sed diskret hade stoppat i fickan på mig i Astoria, Or, till en middag för gruppen. Dagen avslutades med gudstjänst tillsammans med vårt värdfolk i en baptistkyrka. Vi deltog inte i nattvarden, trots att vi var medbjudna. ”Varför inte?” frågade kollegan Bengt Loman när jag berättade det. Hur mycket ska en samlare anpassa sig till miljön?

Det var tätt med gammalt folk i mellanvästern; de unga hade flyttat söderut med industrierna. Påskaftonen använde vi till besök på orten Larsmont, grundad vid Övre sjön av folk från Larsmo. Men vad påskdagen beträffar fick vi rådet att inte störa, för den användes av många till familjeträffar. Vi vilade på motellet, såg på amerikansk fribrottning och andra nyttigheter. Det var egentligen vår första helt lediga dag. Den andra unnade vi oss en månad senare i Bridgeport på östkusten. Då var vi nämligen helt slut.

Åttaårig grötkock

Valborgsmässoaftonen tillbringade vi ute i naturen tillsammans med kollegor från universitetet i Madison, Wisconsin. Då hade vi kört runt Michigansjön och anlände söderifrån till Madison, där professor Kim Nilsson tog emot oss. Han tog oss med till en dalkjusa i omnejden – den enda kjusa jag någonsin har sett – där kvällen firades vid en brasa under sång och lekar. Ragna hade då för en tid avvikit till sin dotter i Pennsylvania.

I maj arbetade vi på östkusten, i Massachusetts, Connecticut och New York. I Bronx visade det sig att de allra flesta emigranter som slagit sig ned där hade flyttat bort. Terjärv Hillen var tömd på Terjärvbor, så när som på en. Hon var blind, men en underbar berättare. Man kunde dela upp hennes berättelse i rader och det blev poesi. Det har jag kunnat bevisa.

En helsingforsare hade vid åtta års ålder blivit kock på en norsk båt, som låg vid Norra kajen i Helsingfors, för att han kunde koka gröt, och förra kocken hade rymt. Så kom han till New York och rymde själv. Efter tre dagar fick någon hjälpare syn på honom. Och därmed började hans amerikanska liv. Han klagade på att det inte längre fanns ekorrar i parken, ”för de där som talar spanska har ätit opp dem”.

Det är de goda berättarna som jag minns bäst från vår amerikanska resa. Men det fanns mycket annat att fundera på. Det fanns mixare, som blandade svenska, finska och engelska i ett jämnt flöde. Andra generationens emigranter, de som var födda i Amerika, visade sig i regel vara mindre bra på svenska än papporna ansåg. ”Jåå, drar vi upp en stor fisk, kan han nog svenska”, hette det någon gång. Och uppkomsten av ett finlandssvenskt allmänspråk i USA är som sagt ett överraskande fenomen. Den finlandssvenska gruppen är ändå så liten, att den lätt amerikaniseras. När barnen börjar skolan, vill de inte att föräldrarna ska tala modersmålet så att kamraterna hör det. Det är en vändpunkt.

Samarbetet med rikssvenska emigranter löper inte så bra. Kyrkan är gemensam, ”men vi har olika syföreningar” hette det någon gång. Undantag finns förstås i alla riktningar. De finska emigranterna håller kvar sitt språk längre; vi träffade fjärde generationens finnar, som fortfarande talade hygglig finska.

Mottagning hos generalkonsuln

De omdelbara vetenskapliga resultaten av Amerikaexpeditionen är ett par licentiatavhandlingar och magisteravhandlingar, några uppsatser här och där. Inte så mycket. Men materialet är väl bevarat i digital form. Och ju äldre det blir, desto mer givande blir det. Vad emigranterna hade att berätta om gruvarbete, skogsarbete och hushållsarbete i fina och mindre fina hus under förra hälften av 1900-talet är förvisso värt att lyssna till.

Olympia var till exempel i början en skogskamp. Om det hände någon olycka i skogen, signalerades det med en siren. Då rusade kvinnorna från husen upp till arbetsområdet för att få reda på vem som hade förolyckats. ”Om det var han, vad gjorde jag då? Ställde mig i tvättstugan som så många andra.”

Gjorde vi några fel? Åtminstone ett och inte så litet; vi tog för lite foton. En av oss kunde ha avdelats för att sköta kamerorna som vi hade med oss. Men som sagt: Vi jagade berättelser.

De sista dagarna i New York gick åt till förberedelser för hemresan. Vi skaffade en Amerikatrunk, som vi fyllde med inspelade band, alla våra bandspelare och annat som vi inte hade rum för i vårt eget bagage. Trunken sändes till Finland som diplomatpost, så vi kunde vara ganska säkra på att den inte skulle försvinna. Generalkonsul Kala anordnade en mottagning för oss på residenset vid Central Park. Det var en underbar majkväll i femtonde våningen med nedgående sol. Vi kom en och en halv timme för sent på grund av trafikproblem, men mottagandet var desto hjärtligare när vi äntligen kom.



I nästa nummer av Språkbruk ingår artiklar som bland annat handlar om lånorden och dialektutjämningen i amerikafinlandssvenskan.
 

Lars Huldén
Skribenten är professor emeritus i nordiska språk.