Det är självklart att litteraturen spelar en viktig roll för språket, det gör den alltid. För vår befolkningsgrupp och vårt språk har litteraturen och också tidningspressen spelat en oerhört stor roll, eftersom vi i övrigt är en ganska heterogen befolkningsgrupp kulturellt och socialt sett.

Men: Liksom de andra konstarterna skall litteraturen helst vara så fri som möjligt för att resultaten skall bli bra. Spänn litteraturen framför vilken rigid ideologi eller vilken politisk kamp som helst, och det är möjligt att resultaten blir ändamålsenliga och användbara för stunden. Men hållbar konst blir det inte, och lika sällan blir det konst som främjar den universella förståelse mellan människor som vi aldrig uppnår men som jag anser att vi skall fortsätta drömma om, och som den vackraste och mest hållbara konsten ofta har en vision om.

Låt mig räkna upp fyra av mina många identiteter. Nordbo, finländare, finne (för att jag är så tvåspråkig som jag är), finlandssvensk. Från lite mer perifera identiteter till den som ligger mig allra närmast.

Jag är medveten om att alla de här identiteterna är oerhört privilegierade identiteter i ett globalt perspektiv.

Ändå har jag ibland haft en förlamande känsla av att rollen som just minoritetsförfattare i just det här landet innebär ett slags dubbel andlig fångenskap.

Vi är belästa personer vi som sitter här, så vi vet alla att det här är en fortfarande ung nation där litteraturen, tillsammans med musiken och idrotten, har varit en viktig del av det mer immateriella nationsbygget. Pressen på de finlandssvenska författarna har här säkert varit något mindre än den på de finskspråkiga, men jag tror att pressen funnits på båda språken och att den i någon mån hänger kvar fast tiderna förändrats. En subtil undertext kvarstår där långt, långt under: Är din bok viktig för Finland och den finska kulturen? Tänk på vad vår kulturelit döpt våra viktiga litterära priser till så förstår ni. Sedan kanske ni tycker att allt det här är självklart. Men det är det inte, inte nödvändigtvis. Ställ frågan jag just ställde till en poet som drömmer om universellt broder- och systerskap, eller till en konstnär som på ett självförbrännande sätt utforskar sina egna gränser, och ni skall få se en människa gå i baklås.

Den andra fångenskapen kan sedan bli i det finlandssvenska. För också här finns det undertexter. En undertext säger: Skriv gärna uppbyggligt, för vårt samfund är litet och skvallrigt och lättrubbat och tål inte rabulister som, som det hette på 1970-talet, kackar i eget bo. Och skriv gärna klassiskt och vackert, för vårt språk är ju så hotat och känslan för det svenska språket blir, åtminstone i Helsingforsregionen, sämre för varje generation.

Nå. Ni vet redan vart jag är på väg. Litteraturen betyder oerhört mycket för språket, men den måste få göra det i kraft av sin rikedom och mångfald, och framförallt i kraft av sin bångstyrighet och sin egensinnighet. Jag hade en lång diskussion om det här med min bror Mårten, också han författare och översättare, i augusti i år. Han hade skrivit en lång, fin essä i Hufvudstadsbladet om just de språkliga frågor som behandlats här i dag. Han skrev om vårt beroende av Sverige och den svenska som talas och skrivs där, och han beskrev hur han med åren börjat känna sig alltmer befryndad med just Sverige.

Och det råkade sig så att jag själv nyligen hade skrivit ett förord till en bok, ett urval av mina egna noveller, och där hade jag torgfört nästan motsatt uppfattning, vår oförytterliga rätt att vara om inte oss selv nok, så i varje fall nästan.

Men det visade sig sedan att Mårten och jag inte alls var oense, utan vi resonerade bara utgående från våra färskaste upplevelser, som var olika. Mårten hade nyligen översatt en engelskspråkig och tre finskspråkiga böcker för Atlantis respektive Norstedts förlags räkning, alltså uttryckligen för den svenska marknaden. Han hade fått erfara vad det innebär att som finlandssvensk försöka slå sig in på översättarmarknaden i Sverige: finlandismerna måste helt enkelt bort. Det här är en erfarenhet jag inte har. Jag har visserligen översatt, men det är många år sedan, och det var teaterpjäser, och då enkannerligen för den finlandssvenska marknaden. Själv tänker jag, när jag efterlyser rätten till språkligt egensinne, i första hand på mitt eget berättande. Flera av mina berättelser, till exempel romanen ”Drakarna över Helsingfors” och novellerna ”Melba, Mallinen och jag” och ”Lugna favoriter”, skulle ha fallit platt till marken om mina förläggare bett mig putsa bort helsingforsiskan ur dem.

Jag ber er märka att de här olika språkliga attityderna inte behöver vara konträra. Själv försöker jag hålla reda på hur den skrivna och talade svenskan utvecklas i Sverige, samtidigt som jag är och förblir nyfiken på hur dels finlandssvenska, dels finska ungdomar snackar slang i Helsingfors. Och jag har heller inget emot att mina österbottniska eller åboländska vänner lär mig nya dialektord. Den här attityden delas av min bror och flertalet författare jag känner. Det är ju det här som är privilegiet med att få syssla med språk på heltid; att varje språk inne i sig döljer hundratals, tusentals varianter och att det är så förbannat roligt att studera dessa och lära sig mer och mer hela tiden.

Låt mig ta upp några detaljer och räta ut några frågetecken, även om jag vet att det blir alltför komprimerat.

För det första. I våra egna sammanhang vill jag att dialekterna och de språkliga särarterna skall vara likvärdiga. Jag minns att jag i början av min bana fick enstaka avhyvlingar för min helsingforssvenska i mindre österbottniska tidningar. Och jag minns att jag tyckte det var underligt, för samma skribenter var beredda att kyssa de dialektala fotavtrycken där Lasse Sund eller Gösta Ågren hade gått. Senare har jag fått alldeles tillräckligt mycket stöd för mitt helsingforsiska idiom, men jag vill ändå betona att det språkliga egensinnet bör uppmuntras i princip, inte med förbehåll som har att göra med vilken del av landet man kommer ifrån eller vilken samhällsklass man vuxit upp i.

Här måste jag för övrigt få göra en liten korrigering med anledning av Mats Holmqvists fina inlägg. Den högsvenska som till exempel FST:s nyhetsuppläsare använder är inte Helsingforsdialekt. Helsingforsdialekt är något helt annat, och om jag skulle börja snacka den nu så skulle åtskilliga av er snart vara ”helt pihalla”. Det är faktiskt så att standardsvenskan, eller högsvenskan eller vad vi vill kalla den, kan kännas lika främmande för en helsingforsare som för en österbottning.

Sedan det externa. I Sverige har en ny generation författare, många av dem med invandrarbakgrund, fått mycket uppmärksamhet på senare år, och med rätta, för det handlar om talangfulla författare och fina böcker. En av de här böckerna heter ”Ett öga rött”, det är en fantastiskt rolig och sorglig roman av en ung författare som heter Jonas Hassen Khemiri. Romanen vimlar av ord som ”maricón”, ”keff” och ”guss”, alltså spanska och arabiska och andra främmande ord som används i Stockholmsförorternas slang. Och jag vet att förlagsredaktörer­na på de stora svenska förlagen aldrig skulle börja bråka om en sådan sak, inte om boken i övrigt är bra skriven och konstärligt väl hållen.

Mina förlag och förläggare i Stockholm har förhållit sig positiva till mitt helsingforsiska idiom, så jag har föga att gnälla på för egen del. Men jag känner till fall där man slagit ner med i mitt tycke onödigt nit på finlandssvenska egenheter i finlandssvenska böcker. Ibland förekommer det också att t.ex. finskspråkiga barnböcker som översatts till svenska av finlandssvenskar blir knarrigt recenserade i Sverige, man klagar över ”det främmande idiomet”. Om någon av er råkar läsa förordet jag nämnde här tidigare, så har jag där en liten passus, ett slags hälsning till Stockholm, där jag ber att de olika finlandssvenska idiomen skall få finnas i den svenska litteraturen på samma villkor som de rikssvenska, att man där skall acceptera det personliga tonfallet hos en Lars Sund, en Zinaida Lindén, en Sabine Forsblom och en Monika Fagerholm på samma villkor som man accepterar en Jonas Hassen Khemiri, en Sara Lidman och en Mikael Niemi.

Igen: Det är bara genom tillräckligt många särarter och till och med avarter man skapar en stark och levande språkmiljö. Genom att bli ängsliga och självbegränsande vinner vi finlandssvenskar ingenting.

Jag vill betona en sak. Ni skall inte tro att jag, bara för att jag här propagerat för språkligt egensinne och dito bråkighet, tar lätt på problemet med att känslan för svenskans finesser tunnas ut för varje ny generation, jag talar alltså nu om huvudstadsregionen.

Skulle jag ta lätt på det här skulle jag inte göra så många skolbesök som jag gör. De är inte ekonomiskt lönsamma, och de tar tid från skrivandet, men skall någon läsa framtidens böcker så måste ju barnen och tonåringarna få kontakt med de böcker och författare som redan finns. Skoleleverna gör en nästan alltid glad, men man kan också råka ut för paradoxala situationer. Här senast var det en flicka som hade läst en av mina noveller och hittat en mening som var åtta rader lång. Hon hade fäst sig vid meningen, för hennes lärare hade alltid betonat för henne och hennes kamrater att vill de skriva bra så ska de skriva korta och koncisa meningar. Nå, jag sa till henne att en gammal och alltid hållbar sanning är att för att kunna bryta mot reglerna måste du först kunna dem väl, och så berättade jag om den skickliga landskaps- och porträttmålaren Marcel Duchamp som i början av 1900-talet tröttnade på sin egen skicklighet och började ställa ut toalettstolar och andra föremål som ”ready-made”-konst. Att det här med att skriva korta meningar säkert var ett bra råd. Kunna reglerna först, sedan bryta mot dem eller åtminstone pröva om man kan tänja gränserna lite. Och det här gäller också på ett bredare plan, det gäller för det jag sagt här i dag: När jag talar om vikten av språkligt egensinne talar jag om ett egensinne som bygger på studier och kunskap, inte på någon ”couldn’t care less”-attityd.

Ännu en sak. Språket är aldrig frikopplat från vilka vi är, och hurdana vi är, som samhällsvarelser och som medmänniskor gentemot vår nästa.

Allt jag här sagt om min syn på språket har också en samhällelig räckvidd, men tyvärr skulle jag behöva 45 minuter för att belysa den.

Men alldeles kort. En orsak att det var viktigt med helsingforsaren Anders Cleves novellsamling ”Gatstenar” i slutet av 1950-talet, en orsak att det var viktigt med hurrar-rörelsen och alternativförlagen på 1970-talet, en orsak att det är viktigt att Sabine Forsblom alldeles nyss gett ut en roman där det snackas Borgådialekt, en orsak att det är viktigt med allt detta och många andra saker som hänt under de senaste årtiondena, är att vi gradvis, och tillsammans, breddat uppfattningen om vad finlandssvensk litteratur kan vara, och vad ett litterärt användbart finlandssvenskt språk kan vara. När jag propagerar för ett inkluderande, mångsidigt och djärvt finlandssvenskt språk i litteraturen tänker jag på vår självbild, men också på hur jag vill att mina finskspråkiga landsmän och människorna i Sverige skall se oss. Ju mer vi vågar visa hur olika vi är, i desto högre grad slipper förhoppningsvis de tröttsamma klichéerna om att vi är en enda stor överklass och ”bättre folk”.