Viborg som språkmiljö
2/2002

Marika Tandefelt

Viborg som språkmiljö

Marika Tandefelt, professor i svenska vid Svenska handels­högskolan i Helsingfors, har de senaste åren ägnat Viborg och de fyra språken i staden särskild uppmärksamhet. I vår har den nya bok ‑ Viborgs fyra språk under sju sekel – som hon har skrivit tillsammans med två historiker utkommit på Schildts. I denna artikel ger Tandefelt en koncentrerad översikt över de språkliga förhållandena i Viborg från medeltiden till 1900-talets första hälft.

Enligt en förmodligen alldeles sann berättelse fick en modersmålslärare i Viborg någongång i början av 1900-talet anledning att skriva en förklarande kommentar i marginalen på en studentuppsats. Abiturienten hade använt uttrycket ”hoppsligen”, vilket läraren fann förbryllande. Förklaringen som läraren fick löd ”mormor säger alltid så”. Kommentaren som censorn i Helsingfors sedan fick läsa löd ”vanligt uttryck bland viborgare”. Uppsatsen var tydligen förtjänstfull för den bedömdes t.o.m. med ett gott betyg. Abiturientens tyskspråkiga mormor kunde då förnöjd konstatera: ”Die Lehrer in Wiburg, die wussten es nicht, aber die Professoren in Helsingfors sie wussten, dass ’hoppsligen’ doch richtig ist.”

Berättelser av t.ex. det här slaget finns det många av i den litteratur som behandlar Viborg ur någon enskild persons synvinkel. Anekdoterna är många och de upprepas ibland. I den historiska facklitteratur som handlar om Viborg nämns stadens fyrspråkighet alltid. Med en litet varierande terminologi skriver man om de viborgare som hade finska, svenska, tyska eller ryska som modersmål, och som möttes i olika sammanhang oftast i sämja, men ibland i opposition mot varandra. Staden var fyrspråkig, individernas flerspråkighet varierade. Den varierade också över tid, och de fyra språken hade olika roller och olika positioner att spela och försvara. Om de fyra språkens samexistens under nästan sju sekel handlar en bok som kommit ut i vår (på Schildts förlag) och som jag här hänvisar till för den som vill veta mera. I den ingår också ordlistor med ca 400 viborgska ord och fraser på svenska, tyska, finska och ryska.

Flerspråkighet som varumärke

Det går lätt att konstatera att flerspråkigheten var staden Viborgs varumärke. Oavsett den egna språkliga repertoarens bredd och djup påpekar varje viborgare om sin stad att den var fyrspråkig. Finska, svenska, tyska och ryska var stadens språk och hade varit det från första början. Början är grundandet av Viborgs slott 1293. Så fortsätter historien med att bebyggelse uppstår från 1300-talets början i borgens omedelbara grannskap tills vi kommer fram till staden Viborg vars stadsprivilegier är från år 1403. Så här långt är historien svensk.

Viborg var en av det svenska rikets viktigaste städer och kallades ”Finlands lås” eftersom den låg vid en utsatt gräns mot öster. Rysk blev staden första gången 1710 då Peter den store lyckades erövra den. År 1812 förenades Viborg och det viborgska guvernementet med det övriga Finland, som efter 1809 inte längre var en del av det svenska riket.

Under 1700-talet hade både tyskan och ryskan fått en speciell ställning i Viborg. Stadens tidigare förvaltningsspråket – svenskan – hade tappat terräng så till den grad att viborgarnas färdighet i språket hade sjunkit på ett märkbart sätt. Tyska var det språk som användes i guvernementsförvaltningen och ryska var kejsarens språk. Finskan var och förblev majoritetens språk. Det var också det språk som företrädare för de andra språkgrupperna behärskade tillräckligt väl för att klara av situationer då inget annat gemensamt språk stod till buds.

Det ryska Viborg, där tyska hade varit administrationens språk, var och förblev länge en främmande fågel i ett finländsk sammanhang. Kultur- och språkpolitiskt tänkte och agerade man annorlunda än resten av storfurstendömet. Man hade ett närmare och personligare förhållande till både ryskan och tyskan. Dessa språk hade ju lika långa rötter som finskan och svenskan i staden. Viborgarna upplevde att deras stad var kosmopolitisk och såg det som något hävdvunnet och positivt. Deras nya landsmän var delvis av annan åsikt åtminstone en bit in på 1900-talet, då Viborg med omland tillsammans med resten av Finland år 1917 blev en självständig republik med finska och svenska som nationens språk.

Viborg förblev sin flerspråkighet trogen. Det material jag har samlat in bland tidigare viborgare visar att många hade en språkligt brokig bakgrund. ”Min familj hörde till den mångsidiga språkgruppen” skriver en av informanterna som upptakt till sin skildring av familjens och släktens språkliga öden och äventyr.

Sedan 1944 är Viborg för första gången i sin historia en enspråkig stad. Dess språk är ryska. Staden tömdes på sin befolkning under kriget (t.o.m. två gånger), men man kan säga att den fortsätter att leva sitt liv i sina tidigare invånares minnen. Minnena är litet förgyllda med åren, men kärnan är densamma: en äkta viborgare ”gick på alla fyra”, dvs. kunde åtminstone något litet av alla de fyra språken för att komma till rätta i sin egen miljö.

Den språkliga mixen

I en flerspråkig miljö är det i regel de som representerar minoritetsspråken som behöver kunna mer än sitt eget språk. Så var det också i Viborg. Finska var därför det språk alla behövde ha åtminstone någon färdighet i. Kunskap i ett eller fler andra språk än det egna tyska, svenska eller ryska modersmålet behövdes egentligen inte, men den var tydligen inte ovanlig särskilt i vissa kombinationer.

Speciellt viborgstyskarna och viborgssvenskarna var i kompanjonskap i affärslivet, och de gifte också in sig i varandras familjer, vilket stärkte samhörigheten och säkrade den ekonomiska basen. Detta är ett mönster som uppenbarligen har etablerats mycket tidigt. Viborg var under hansatiden en handelsstad som attraherade svenska, tyska och ryska köpmän, även om staden inte själv var medlem i Hansan. Staden bevarade genom seklerna sin dragningskraft. Också på 1800-talet flyttade tyskar till Viborg vid sidan av finsk- och svenskspråkiga finländare från andra orter i storfurstendömet. Man kan säga att här fanns en ”tysk infrastruktur” med skola, församling, umgänge, Geschäft m.m. Kunskap i svenska och tyska, vid sidan av finska, var därför en vanlig kombination.

Med en modern term kunde man säga att viborgssvenskarna och viborgstyskarna tillsammans utgjorde en ”talgemenskap”. Detta är i varje fall den bild man får av de informanter med olika språkliga rötter som har berättat om sin uppväxt. De lån ur tyskan som man listar som vanliga i viborgssvenskan vittnar både om en nära kontakt och om en såpass hög färdighet i tyska att medvetna språkliga kullerbyttor har kunnat kreeras. (Den som inte hade bråttom hade ”keine Brosche”, och den som hade friskt röda kinder hade förstås ”rote Kinder” m.m.) Viborgstyskarnas mer eller mindre lyckade försök att tala svenska har gett upphov till nyskapelser ibland av komiskt slag. (”Jag har lämnat min skärm /’paraply’/ och min säck /’väska’/ i tamburen”.) Det är förresten just så här regionalismer föds. Ord vandrar från ett språk till ett annat och om de inte får vidare spridning förblir de endast lokalt begripliga, dvs. begränsat användbara. I Viborg kallade man en särskilt stark blandning av olika språk för ”Rothe-Wahlska” efter två av de ursprungligen tyska, men försvenskade familjerna i staden.

Även om man som svenskspråkig viborgare inte alltid själv hade en tyskspråkig förälder eller äldre släkting, så hade en del klasskamrater det. Man hörde då tyska som hemspråk när man umgicks med sina vänner på svenska. Klasskamrater med rysk, judisk och finsk bakgrund fanns förstås också. När vi i dag talar om de språkliga heterogena klassrummen i den finlandssvenska skolan är det alltså ingen nyhet.

Vid sidan av den ”svensk-tyska talgemenskapen” fanns den ryska och den finska. Det förefaller som om avståndet till dessa två hade varit märkbart. Kunskapen i ryska är inte heller särskilt påfallande bland mina informanter (födda 1896-1936). De få som säger sig kunna ryska har oftast språket som modersmål. I en tidigare generation har ryskkunskapen åtminstone upp till någon nivå varit utbredd. Förklaringen är enkel: I och med att den obligatoriska undervisningen i ryska försvann i den självständiga republikens skolor sjönk färdigheten drastiskt.

Finska kunde man som sagt. Av informanternas berättelser framgår i många sammanhang att färdighetsnivån i finska var hög. En av informanterna berättar att han fick sitt betyg i finska höjt från fem till nio när han flyttade från Viborg och började i en skola i Helsingfors. Gissningsvis fick finsklärarna ändå ägna sig åt språkputs de med. Den viborgska finskan hade förstås östfinska drag, och i den ingick garanterat en hel del både äldre och yngre ryska lån.

Ryskan var över huvud taget det stora långivande språket. Bland de ryska lånen finns benämningar på yrken (t.ex. ”korotniekka” för ’trädgårdsmästare’) och på samhälleliga företeelser (t.ex. ”slobodd” för ’förort’ och  ”tjinovnik” för ’statstjänsteman’). Särskilt påfallande är alla ord som har med köksdomänen att göra. Åtminstone namnen på olika maträtter och drycker har vi kvar på finlandssvenska (och på finska). Vi tillreder och förtär fortfarande ”kulits” (’påskbröd’), ”zakuska” (’munsbitar’, ’förrätter’), ”tjinuski” (ett slags gräddkola) och andra läckerheter.

Viborg som språkmiljö var nog den mest brokiga vi hittills har haft i Finland, men också i dag mixar vi språkliga ingredienser. För den som har svenska som modersmål är finskan den outtömliga källan till lån. Vid sidan av finskan är engelskan på frammarsch. I någon framtid kommer vi kanske också att ta in lån ur andra mer långväga språk. Vi varken kan eller skall undvika de främmande inslagen under förutsättning att vårt eget modersmål inte blir lidande. Den viborgska Rothe-Wahlskan var av allt att döma charmfull och skojig, men i sin ädlaste form var den obegriplig utanför stadens hank och stör. Därför var den inte heller någon modersmål, utan snarare ett gemensamt glädjeämne för de viborgare som kunde växla mellan de fyra språken.

 

I Viborgssvenskan förekom lån ur ryska, finska och tyska. Lån ur dessa språk förekom också på andra håll i Finland, men viborgarnas sortiment var säkert rikligare.

Nedan ges tio exempel på substantiv lånade ur dessa tre språk. Vet du vad de betyder? Skicka in dina svar till Språkbruk, Sörnäs strandväg 25, 00500 Helsingfors eller svara per e-post till sprakbruk@kotus.fi senast 16.8.2002.

Vi lottar ut ett exemplar av den nyutkomna boken om språken i Viborg. Vinnarens namn och rätt lösning ger vi i nästa nummer. Lycka till!

1) plotnik, 2) matschalka, 3) likakasti, 4) vanna, 5) die Borkane, 6) sasiski, 7) kässmassina, 8) schlafrock, 9)Klatschgummi, 10) tschota.

Marika Tandefelt