Tidigare tidskrifter:

Jag trivs som grisen i träckpöln
2/2016

Monica Äikäs

Jag trivs som grisen i träckpöln

På sistone har jag ägnat mig åt att gå igenom gamla postkort, brev, inbjudningar och annat som sparats i släkten. Största delen av materialet härrör från Borgåtrakten och har kommit till under 1900-talets förra hälft.

Materialet är fascinerande på flera olika sätt. Många av bilderna på postkorten är vackra och dessutom intressanta på grund av sin tidsprägel, och det är fängslande att få en inblick i längesedan bortgångna personers liv. Jag har också gjort en del rent språkliga iakttagelser under läsningen, och det är dem jag ska redogöra för i denna artikel. Iakttagelserna gäller främst tre brev från 1930- och 1940-talet, ett antal postkort främst från början av 1940-talet och några inbjudningskort från 1930-talet.

Folkfostrande stämplar och goda ändamål

Krigstiden har satt sin prägel på många av korten från början av 1940-talet. En del har militära motiv, och det står Fältpost på flera av dem. Om andan i krigstidens bristsamhälle vittnar hurtiga poststämplar som på finska och svenska manar till fosterlandskärlek och sparsamhet: Teckna på fosterlandslånet (Varat isänmaan lainaan); Smyghandel är svek mot folket (Salakauppa on kansan pettämistä); Skrotet till hemfrontens storstädning (Romut kotirintaman suursiivoukseen); Använd sparsamt allt (Säästäen kaikki käytä); . På många kort lyder stämpeltexten lakoniskt Spara (Säästä). Vissa kort har sålts till förmån för tuberkulosarbetet, och på ett kort från 1942 anges ändamålet mer explicit: Säljes för åstadkommande av arbetshem för hemlösa tuberkulösa kvinnor.

Finska ord

Fascinerande är också de enskilda skribenternas språkbruk. Jag kan konstatera att det redan på 1940-talet förekom att man strödde in finska ord i svensk text: en lotta skriver jag kom ... från Julloman (loma = permission, ledighet), och på ett nyårskort står det Gott nytt år önskar en Sotamies (soldat). Fler exempel än så har jag dock inte hittat, och dessa två har troligen sitt ursprung i soldatslang.

Regionalt och dialektalt språkbruk

Desto fler är exemplen på regionalt och dialektalt språkbruk. En egenhet i Borgåtrakten är att man säger hej då till varandra som inledningsfras när man träffas. Ett brev från fronten (1942) börjar mycket riktigt just med Hej då, och brevet avslutas med Hej igen –alltså tvärtom mot vad de flesta kanske skulle skriva. I samma brev hittar jag ett dialektalt för i betydelsen ’förrän’: jag hann inte taga opp det för i dag ’jag hann inte öppna det (paketet) förrän i dag’. Brevskrivaren använder också ordet ljuda dialektalt i betydelsen ’förefalla, låta’ när han beklagar sig över att den hemförlovning han hoppats på inte verkar bli av: Nu börjar det ljuda åter som vi inte skulle slippa.

Dialektfaktorn är ännu högre i breven från 1930-talet. Uttrycket hitifrån ’härifrån’stavas till exempel hi i från i ett av breven; hit uttalas ju /hii/ på östnyländsk dialekt. Tydligt dialektala är också satserna Slik (häst) har inte vi allder haft för ’en sådan häst har vi aldrig haft förr’ och Man tränger nog vara här bra längi ’man måste säkert vara här mycket länge’. I 30-talsbreven hittar jag också uttrycket en vinter mösså (’vintermössa’) med den dialektala formen mösså. Vidare hittar jag bland annat formen honon för honom, någer för några och frasen om ni skulle få det till gongs med uttrycket få till gångs som betyder ’få till stånd’.

Som framgår av exemplen ovan har den unge man som skrivit 30-talsbreven friskt blandat dialekt och standardspråk i sin text. Han använder alltid de standardspråkliga formerna inte och skulle, även tillsammans med dialektala uttryck – ytterligare ett exempel är hure nu skulle vara att ... med den dialektala formen hur e ’hur det’ i kombination med det standardspråkliga skulle. Han använder både hi i från och härifrån. Han skriver roligt att slipp hi i från fastän dialektformen skulle vara ti slipp hi i från.

Dialektala uttalsdrag

Intressanta dialektala uttalsdrag återfinns i skriven form i breven från 1930-talet. Det är fråga om de för Borgådialekten typiska dragen att y uttalas ungefär som /i/och ö uttalas ungefär som /e/. I breven står det intig i stället för intyg, lejtnant i stället för löjtnant, sek i stället för söka, försekin nu i stället för försök nu (försekin har dessutom den gamla dialektala pluraländelsen -in i imperativ) och om ni ferstår det i stället för om ni förstår det.  Däremot står det böhöva i stället för behöva och övörste i stället för överste, skrivfel som möjligen också visar att skribenten haft svårt att skilja på e och ö på grund av sin dialektala bakgrund.

Allmänfinlandssvenska drag

Vissa av de dialektala uttrycken i texterna är samtidigt allmänfinlandssvenska. Ett finlandssvenskt åt finns i hälsningen Glad jul åt er alla (1945),och bussigt används på finlandssvenskt sätt när en brevskrivare tackar för ett mycket bussigt paket (1942) i betydelsen’ett mycket präktigt paket’. Brevskrivaren kommer också med den hoppfulla uppmaningen Skriv nu igen om ni har passligt om tid med ordet passligt ’lämpligt’ som är vanligt i finlandssvenskan. I samma brev används det finlandssvenska uttrycket ännu till i betydelsen ’därtill, dessutom’: Nu har jag ännu till inte sovit just någonting. Det finlandssvenska slippa används i alla tre breven; det står till exempel inte slipper man härifrån i betydelsen ’inte får man komma härifrån’.

Det allmänfinlandssvenska adjektivet kiva (’trevlig, skojig, kul, bra, god’) finns på ett kort från 1944. Enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål är adjektivet kiva ett sent lån i dialekterna. Ordboken nämner en uppgift från Korsnäs 1939 om att ordet allmänt användes av ungdom men inte av äldre personer. Kortet i mitt material är skrivet av en ung person i Borgåtrakten.

Inbjudan till baluns

Ett kapitel för sig är de inbjudningskort från 1930-talet som finns i materialet. Det är fråga om inbjudningar till ungdomsfester på olika ungdomslokaler (till exempel å Byagården), och de är undertecknade Byns flickor och pojkar, Svartbäck flickor och pojkar, Box och Hangelby ungkarlar, Hindhår-Boe ungkarlar, Kullå Grabbarna. Ett par gånger kallas festerna hippa och en gång baluns. Baluns är ett dialektord som betyder ’danstillställning’ enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål.

På ett av inbjudningskorten finns det en liten vers:

 

                             Var välkommen såsom gäst

                             till vår lilla ungkarlsfest

                             med tal och sketch unik.

                             Och karlserverad kaffetår,

                             och litet bordsmusik

                             ur skinnknarka och fåralår.

 

Enligt Ordbok över Finlands svenska folkmål har ordet skinnknarka skämtsamt använts i betydelsen ’dragspel’. Knarka betyder ’föremål som knarrar’. Fåralår har enligt Svenska Akademiens ordbok använts i betydelsen ’fiol’ av Erik Axel Karlfeldt.

Grisar och fjällor

På ett av korten (från 1944) hittar jag till min förtjusning ett idiom som jag inte tycker mig ha stött på tidigare. En entusiastisk lotta berättar hur mycket hon gillar sin nya stationeringsort: Här är nog riktigt kiva och jag trivs som grisen i träckpöln. Frasen som grisen i träckpölen, en variant till som fisken i vattnet, lyckas jag inte hitta belägg på någonstans. Däremot hittar jag varianter som trivs som grisen i leran/stian/lerpölen.

Den unga lotta som skriver om grisen i träckpöln tycks över lag ha haft ett brett språkligt register. Det är hon som använder adjektivet kiva och det delvis finska ordet julloman. Hon inleder också med hälsningsfrasen Tjänare! på ett av korten och avslutar med auf wiedersehen på ett annat.

Ett märkligt ord som jag inte hört förr är ordet fjäla som jag hittar på ett vackert broderat gratulationskort från 1934. Skribenten framför hjärtliga gratulationer och artiga hälsningar och övergår därefter abrupt till att tala om en person: NN är 27 år gammal. Hon tjänar här på prästgården och är en jäkla fjäla. Ordet fjäla är säkert identiskt med fjälla som enligt Svenska Akademiens ordbok är ett vulgärt ord för ’flicka, jänta, tös’ som spritts via lägre Stockholmsslang. Fjälla ’flicka’ tas också upp i boken Stockholmsslang av Ulla-Britt Kotsinas. Kan ordet ha varit vanligt också i Finland? Jag känner inte till skribentens bakgrund, men jag antar att hon var östnylänning.

Vad menas då egentligen med omdömet jäkla fjäla på kortet? Är det helt och hållet negativt, eller kan det betyda något i stil med ’jättetuff tjej’? Ord som jäkla kan ju också användas i uttryck för uppskattning (till exempel en jäkla tur).  Men vilken inställning skribenten i detta fall hade till den fjäla  hon skrev om får vi tyvärr aldrig veta.

Monica Äikäs

Språkfrågor

Språkfrågorna i Språkbruk publiceras i frågedatabasen Ordförrådet.

Nyheter

Besök Språkinstitutets webbplats för att läsa språkrelaterade nyheter.