Redaktörsvardag bland tusen dialektröster: ”Det här är verkligen vårt kulturarv”

Sist ligger på bordet. Sist – men långt ifrån sista kortet lagt.

Carola Åkerlund och Susanne Bergström sitter på var sin sida om kontorsskärmens vadderade illusion av avskildhet. De är intensivt koncentrerade på sina små högar med arkivkort. De två ordboksredaktörerna utgör två tredjedelar av den redaktion som för tillfället arbetar med att dokumentera det finlandssvenska dialektarvet. Trots att teamet är litet besitter redaktörerna tack vare sina hemorter en samlad dialektkompetens från norra svenska Österbotten, Åboland och Östnyland.

Projektet Ordbok över Finlands svenska folkmål sträcker sig över fem decennier och insamlingen av dialektala ord och uttryck går ännu längre tillbaka i historien än så. En stor del av det som är dokumenterat finns i de utdragbara lådorna i arkivet på Institutet för de inhemska språken.

He jöutis noo nickar den inre österbottningen.

He jöutis noo nickar den inre österbottningen både medkännande och beundrande. 

Jötas (siirryt toiseen palveluun)finns redan med i rullorna, bevarat för eftervärlden. Nästa milstolpe i utgivningen är avsnittet från ro- till runera som publicerades i juni.

”Lexikografi är en exakt syssla”

Men arbetet på redaktionen har redan rullat vidare mot nya bokstäver.

– Jag lämnade med flit den här artikeln för att reda upp det hela i lugn och ro senare. Nu kommer jag ihåg varför, suckar Susanne Bergström med en blick på den artikeltext hon har på sin datorskärm.

S är stort i ordbokssammanhang, eftersom svenskan har så många ord som börjar på den bokstaven. På de linjerade korten finns anteckningar om dialektala former och uttryck där ordet förekommer. Susanne Bergström förklarar: Sist finns som adjektiv – och möjligen också i en verbform med helt annorlunda betydelse. På en av lapparna är ”sissa” dokumenterat som ”kissa”. Det senare är hon inte helt övertygad om huruvida det faktiskt ska in under just det här huvudordet.

På en annan av lapparna förekommer ordet ”sisse” antecknat i betydelsen ”varg”.

I huvudet ekar plötsligt mammas röst när hon bläddrar bland vykorten med djur på, en samling som ibland användes för att sysselsätta oroliga famnbarn: ”Skåda, tär ir en lillan sysa”. Där är en liten hund. Är det släktskapen mellan hunddjuren som bevarats också i min egen dialekt? Jag blir ivrig.

– Det kan hända, det är möjligt, säger Bergström lugnt. 

Hon är ett luttrat dialektproffs som lärt sig att inte lova något förhastat. En sådan koppling kräver nämligen vidare utredningar – en syssla de tre anställda på ordboksredaktionen ständigt upprepar. Utreder, skriver, utvärderar, borrar djupare, reviderar, skriver om.

Det som kommer in i Ordbok över Finlands svenska folkmål är ord och uttryck som är spridda och väl dokumenterade. Det finns inget utrymme för egna tolkningar, och det gör att redaktörerna många gånger får lov att sätta sig in inte bara i ordets etymologi, utan också hitta konkreta problemlösningar. Hur fungerade seldonen på en häst för kärra eller släde? Vad har vinden för effekt på seglet när båten ändrar kurs? Vilka växter är vanliga på dialektområdena?

I arkivet där lapparna förvaras trängs därför också faktalitteratur sida vid sida: Fiskarna i färg, Fäbodliv i Malax och Spöken, medier och astrala resor delar hyllmeter med kokböcker och hembygdsskrifter från alla håll. På Carola Åkerlunds anslagstavla hänger traditionella jordbruksredskap i miniatyr. Också de har kommit till pass.

– Vi vet nog ganska mycket om ganska mycket vid det här laget, säger Susanne Bergström stillsamt.

Och Carola Åkerlund slår halvt på skämt, halvt på allvar fast att ”lexikografi är en exakt vetenskap”.

Med tusentals insamlare som följeslagare

Sedan 1976 bär det som i dag utgör Institutet för de inhemska språken ansvaret för dialektordboken.

Långt dessförinnan har de svenska dialekterna i Finland dokumenterats av en månghövdad och brokig skara insamlare, ibland på uppdrag, ibland på eget initiativ. Åkerlund och Bergström lyfter till exempel fram ”Nagu-Petterson” som var verksam kring sekelskiftet 1900.

– Han hette Karl Petter Pettersson och var folkskollärare, men när han hann vara lärare förstår man inte. Han samlade in enorma mängder dialektord och uttryck av rent intresse. Beläggen är alla lokala och dessutom ofta väldigt detaljerade.

Nagu-Petterson hade varit till sjöss och därför finns det många ord relaterade till sjöfart och sjömansliv med i hans samlingar.

Är det så att ni har lärt er att känna igen de här insamlarna ur det förflutna när ni hanterar deras belägg?

– Jovisst! Bara med att konstatera ”det är Wessman” vet vi sinsemellan vad det betyder och vilken stil det är, säger Carola Åkerlund.

Hundratals, ja kanske tusentals människor, som har samlat in uppgifterna. Därför känns det så ansvarsfullt att se till att det här projektet inte tar slut med oss.”

Under 1940–50-talet ledde Kommissionen för undersökning av svenska folkmål och svensk folkkultur i Finland arbetet. Det var då ordregistret började byggas upp på allvar genom ett livligt insamlingsarbete och de första artiklarna kom till.

– Det är hundratals, ja kanske tusentals människor, som har samlat in de här uppgifterna, säger Susanne Bergström.

Hon tillägger med allvar i tonen:

– Därför känns det så ansvarsfullt att se till att det här projektet inte tar slut med oss.

Sedan hösten 2019 har en fjärde redaktörspost på ordboken varit obesatt. De tre nuvarande redaktörerna tillhör samma generation och har arbetat tillsammans i över 30 år. Lagarbetet fungerar men oron över hur specialkunskapen ska föras vidare är uppenbar.

Unik också i större sammanhang

Den Wessman som nämns inte bara en eller två gånger i redaktionens korridorer är en av två viktiga språkvetare i dialektordbokens historiska utveckling.

I början av 1900-talet gav den västnyländska lingvisten Herman Vendell ut sin Ordbok över de östsvenska dialekterna. Hans ordbok kompletterades sedan av språkforskaren och folkloristen Vilhelm Eliel Viktorinus Wessman. Båda verken ingår i Ordbok över Finlands svenska folkmål.

På redaktionen i Helsingfors står naturligtvis också den sista utgåvan av ordboken på papper, ett maffigt band på över 600 sidor med artiklar från ”kyssa” till ”och”. Den utkom år 2007 och blev en avskedskyss till papperseran. Därefter är den finlandssvenska dialektordboken i likhet med många andra stora ordboksprojekt enbart digital. Numera publiceras en sats nya artiklar en gång om året.

– Kontinuiteten i ordboksprojektet gör den finlandssvenska dialektordboken unik, konstaterar huvudredaktören Caroline Sandström.

I Sverige har det visserligen utkommit ordböcker med regionalt fokus. Men storverket Ordbok över Sveriges dialekter stannade vid ”back”, så något nationellt heltäckande verk finns det inte.

– Där är de därför ganska imponerade över att vi fortfarande utkommer trots våra begränsade resurser, säger hon.

Varför är Ordbok över Finlands svenska folkmål viktig?

– Därför att den verkligen är vårt kulturarv – bakgrunden till det som har blivit finlandssvenskan. Det är också därför vi vill göra det här materialet tillgängligt för alla. I det fallet är det lättare att komma åt en ordbok på nätet. Samtidigt är det också viktigt att vi bearbetar materialet. Men trots att det är lite brokigt och innehåller en del utmaningar, så är det ett helt fantastiskt material!

Sandström säger att den digra dokumentationen av olika dialektala varieteter också kan belysa företeelser som på ett generellt plan berättar något för lingvister om språk och språklig utveckling, till exempel när det gäller syntax.

Vetenskaplig men inte normerande

Eftersom dialekterna är levande modersmål för många finlandssvenskar finns det särskilda utmaningar med att sammanställa en dialektordbok på språkvetenskaplig grund.

Då och då väcker det förvåning att dialekttalare inte hittar ”sina” ord i Ordbok över Finlands svenska folkmål. I de allra flesta fall finns ordet där, men det har fått en standardiserad uppslagsform. Därför hittar man ordet ”klaka” under artikeln ”klake(siirryt toiseen palveluun)” och ”limin” som ”lämmen(siirryt toiseen palveluun)”.

– Uppslagsorden fungerar som en slags etikett för olika varianter, framför allt när det gäller olika sorts uttal men också av böjningsformer och betydelser. Det är helt enkelt en ordningsfråga, förklarar Caroline Sandström.

I uppdateringen av användargränssnittet nu i juni har redaktionen därför förtydligat ordbokens läsguide och sökhjälp för att göra det lättare för användarna att hitta.

Ifall ordet finns i allmänspråket används det som uppslagsord i sin skriftspråkliga form. Andra gånger används de språkhistoriska former som är dokumenterade i Svenska Akademiens ordbok (SAOB).

– Om ordet saknas i allmänspråket gör vi en form enligt språkvetenskapliga mönster som ser skriftspråklig ut. På sätt och vis är det som om man skulle tala ”fint”, men det handlar enbart om att förhindra att allt sväller ut och om att göra det lättare att organisera ordboken.

Också på ett annat sätt är kopplingen till SAOB stark. Den historiska svenska ordboken användes i tiderna som förlaga för strukturen i Ordbok över Finlands svenska folkmål. Ibland blir ordboksredaktörerna en slags språkliga detektiver som frilägger samband och sammanhang som finns där men inte syns omedelbart. Det är en av de aha-upplevelser i arbetet som ger Caroline Sandström och hennes kollegor en extra kick.

– Det kan vara betydelser på svenska som man kan hitta i SAOB, och som har bevarats i dialekterna. För oss är det till exempel jättespännande att något förekommer på många olika områden och att man kan urskilja gamla kontakter mellan dem, säger hon.

Ingen ”rätt” eller ”fel” dialekt

Caroline Sandström är också noga med att påpeka att dialektordboken inte heller fungerar som ett uppslagsverk över hur saker och ting ska ”heta” på dialekt. 

– I Ordbok över Finlands svenska folkmål kan man läsa om sina dialektord och varifrån de kommer i en framställning som är bedömd och ordnad enligt en viss källkritik som gör det hela tillförlitligt, säger hon. 

Förr när folk skulle tala fint var det mycket mera boksvenska. Nu har många finlandismer också en dialektal bakgrund. Dialekter och standardsvenska har närmat sig varandra.”

I och med att det stora insamlingsarbetet gjordes på 1930−40-talen bedömer Sandström att tyngdpunkten i dialektordboken ligger på de företeelser som gällde och den dialekt som talades då. Även om mycket i ordboken fortfarande finns kvar i våra dialekter är den också en historisk ordbok.

Dialekterna är ändå starka i dag och har rentav fått ett uppsving på senare tid. Caroline Sandström påminner också om att dialekter lever. De tar intryck av andra språk och förändras – eller har inflytande på allmänspråket:

– Förr när folk talade ”fint” var det mycket mera boksvenska. Nu har många finlandismer också en dialektal bakgrund. Dialekter och standardsvenska har närmat sig. Men talad dialekt är inte normerad och med dialektordboken vill vi inte heller normera någon. Dialekt är levande talspråk!