null Dags att vända på steken: Dagens ungdom talar för bra!

Artikel 21.4.2022

Martin Persson

Dags att vända på steken: Dagens ungdom talar för bra!

Språkpoliser och allehanda förståsigpåare går gärna åt ”nutidens ungdom” för slarvigt språkbruk. I dag har det blivit allt vanligare att tala som vi skriver, och det blir i stället alldeles för korrekt bokstavstroget, tycker Martin Persson.

I alla tider har den äldre generationen tadlat den yngre för dess påstått dåliga språk. Det mesta som kan uppfattas som avsteg från korrekt språkbruk har setts som tecken på ungdomens förfall och att allt var bättre förr i tiden. Bakåtblickandet sträcker sig dock sällan särskilt långt. Språkpoliser pläga snarare åberopa hur språket såg ut när de själva gingo i skolan, varför det är sällan vi få läsa insändarskribenter som beklaga att pluralformerna äro bortglömda. Stafningsreformen af år 1906 är heller icke något öfver hvilket det hväses af bedröfvelse. Alltså gäller ett slags linje 2 i språkfrågan som kan sammanfattas med ”Det var bättre för ett lagom tag sedan!”

Språkpoliser pläga snarare åberopa hur språket såg ut när de själva gingo i skolan, varför det är sällan vi få läsa insändarskribenter som beklaga att pluralformerna äro bortglömda.

I den striden finns det egentligen inget för en språkvetare att tillföra; däremot skulle man som ett rent tankeexperiment kunna vända på steken och utropa: Dagens ungdom talar för bra! Det man då främst reagerar på är den öka(n)de driften att låta skriftbilden styra uttalet. Skriften ses som det riktiga språket, och ju mer bokstavsnära ens tal är desto bättre språk tycker man sig ha. (Nu är förstås läsuttal inte en alldeles ny företeelse, men i takt med att dialekterna i stora delar av Sverige och Svenskfinland slätats ut har tendensen blivit än tydligare.) Jag tänker här nämna ett par områden där denna bokstavstroende trend är synlig.

t-bortfallet upphävt

I begynnelsen, vilket i det här fallet innebär tidig medeltid, fanns det i alla nordiska språk ett [t] i bestämd form av neutrala substantiv.

På fornisländska hette det till exempel húsit. Efter hand försvagades ändelsen rätt allmänt, så att det på isländska och färöiska nu skrivs húsið. På isländska uttalas detta ð som [ð], en interdental frikativa, medan det är helt stumt i färöiskan.

På skandinaviska halvön skriver vi nu huset, men i hela Norge och i Sverige norr om Vättern, ungefär, har vi för det mesta sagt huse’. Samma [t]-löshet råder i svenskan i Finland. I södra Sverige säger man fortfarande dock huset (i traditionell sydskånska hused), och det ständigt konservativa skriftspråket har behållit t.

En liknande utveckling har drabbat de flesta verbs supinumformer. I (har/hade) kastat/sjungit har t fallit i uttalet, vilket ger kasta’/sjungi’. På rejäl stockholmska heter det sålunda ”Vem har tappa’ glase’?” Så säger man också i Svenskfinland – även i radion, eventuellt med det mest formella nyhetsspråket som undantag.

Men nu har alltså Sveriges ungdom i hög utsträckning över- eller kanske snarare återgått till att säga ”Vem har tappat glaset?” Detta sker åtminstone i Mälardalen, men säkerligen även annorstädes. Delvis skulle detta eventuellt kunna förklaras med inflyttning från de södra landskapen, men viktigast torde påverkan från skriften varit.

d-återfall

​​​​​​​En liknande utveckling har drabbat de svaga verbens preteritumformer. I fornsvenskans kastaþe (motsvarande isländskans kastaði) ingick det i original ett [ð]-ljud, det vill säga samma som återfinns i spanskans pesado ’tung’ (och faktiskt i äldre finskas sydän ’hjärta’). Ljudet är ganska flyktigt till sin natur och faller ofta bort. I spanskan är bruket lite vacklande, men i färöiskan är bortfallet obligatoriskt. Det är därför inte ägnat att förvåna att det också fallit i många varieteter av svenska. Man hade då förstås kunnat förvänta sig att få höra dåtidsformer som kastae och flyttae, men svenskan är inte speciellt förtjust i att ha två vokaler bredvid varandra, speciellt inte i obetonad ställning, så när [ð]-ljudet föll fick e följa med, vilket ledde till att kastaþe blev till kasta’.

Denna ändelsereduktion i talet innebär att 1900-talets normaluttal av kastade och flyttade varit kasta’ och flytta’. Intressant nog blir då alla temaformerna identiska: kasta, kasta’, kasta’, där skriftnormen alltså har kasta, kastade, kastat.

Den senaste utvecklingen är att det uppväxande släktet i allt högre utsträckning följer den egentligen föråldrade skriftbilden.

Den senaste utvecklingen är att det uppväxande släktet i allt högre utsträckning följer den egentligen föråldrade skriftbilden. I stället för de hävdvunna dåtidsformerna rista’, pränta’ och mejla’ får vi nog vänja oss vid ett ökat bruk av de längre ristade, präntade och mejlade.

Det är inte bara verben som påverkats av ovan skisserade ljudförändring. En hel drös av substantiv och adjektiv visar också denna växling mellan förnämt d och folklig d-löshet: stan, tunnbrörulle, (hugga) ve, (tappa) trån, gla, röhåri, döskalle, bresida, morrontining, gonatt. I åtminstone ett fall har faktiskt den d-lösa formen kommit att avgå med segern, nämligen bröa.

Ibland har det inträffat lexemklyvning, vilket innebär att det som ursprungligen var ett ord både i semantiskt och fonetiskt avseende har kommit att fungera som två skilda ord (även om de d-lösa formerna inte kommit in i SAOL). Har man inte med något kan man fråga banken om råd. Ibland vill man ha fred på jorden, ibland vill man bara vara i fre. Man ber kanske till Gud, men säger gu, vicken bre dialekt!

Första deklinationens pluralformer

En påstått pågående förändring som mer än en gång har uppmärksammats i språkpolisiära insändare är att folk nu för tiden i allt högre grad säger flicker och väsker i stället för det förment korrekta flickor och väskor. Som läsaren kanske anar är det snarare tvärtom. Uttalet ‑er har i stora delar av språkområdet hundratals år på nacken. (Ändelseförsvagningen verkar ha slagit igenom på bred front i västra rikshalvan vid slutet av medeltiden, men till Finland nådde den inte.) Och utvecklingen idag går snarare mot att fler och fler låter sig styras av textbilden.

Den som kan sin grammatik lite extra räknar dessa substantiv till första deklinationen. Det är kanske inte alldeles självklart att alla hithörande ord faller sig naturliga att uttala med -er ens för oss som talar lite mer traditionell mälardalska. Här spelar – liksom för övriga drag som tas upp i artikeln – stilnivå och frekvens in. Jag skulle nog personligen säga:

blommer men blemmor
brorser men syrsor
syrrer
men ryssjor
briller
men scillor
sager
men slagor
fluger men flagor
flagger
men kvaggor
gädder men skäddor
samt
pizzerier men litanior.

Dagens ungdom kanske inte frambringar -or precis varje gång i alla dessa ord, men man kan räkna med att andelen -or är påtagligt högre än ett par generationer tillbaka.

Så rätt att det blir fel

Under medeltiden lånade vi in en stor mängd ord från lågtyskan (som fortfarande i viss utsträckning talas i norra Tyskland och – beroende på definition – i delar av Nederländerna). Även grammatiken blev påverkad; ett spår av detta är att vi har en mängd adjektiv som slutar på ‑ig. Från början fick vi ‑ig på köpet när vi lånade in ord som färdig och härlig. Sedan började det påverka gamla inhemska ord så att lidug och stadug friserades till ledig och stadig. Detta suffix är också produktivt i dagens svenska, vilket innebär att det används för bildning av nya ord. Därför finner den som söker efter recept på nätet lätt sådant som fiskig currysoppa, äpplig tonfiskröra och apelsinig vindrink.

Svenskan har mängd adjektiv som slutar på ‑ig. Suffixet är produktivt även i dagens svenska, vilket innebär att det används för att bilda nya ord. Här har vi en fiskig currysoppa.

Bild: Pixabay

Även denna ändelse har i vanlig ordning blivit utsatt för erosion, så att många, både i Sverige och i Finland, säger färdi, ledi och äppli samt färdit, ledit och äpplit. Här inträder en risk för det vi brukar kalla hyperkorrektion. För den som säger färdit men korrekt stavar det färdigt är det lätt hänt att det i stället för sjungit också slinker med ett hyperkorrekt sjungigt i skrift.

Ungdomen, då? Eftersom de i högre grad uttalar både färdigt och sjungit i enlighet med stavningen är risken för hyperkorrektion förmodligen mindre.

Blandade småord

De uppräknade förändringar som genomfördes av våra förfäder och nu åtminstone delvis återställts av våra ungdomar återfinns i sina respektive ords obetonade delar. Det finns därtill en stor grupp ord som med en lite oprecis term brukar kallas småord. Dessa är oftast obetonade i sin helhet, så det är inte förvånande att de genom seklen behandlats lite nonchalant av talarna, och därför varit utsatta för slitage. Här hittar vi va (vad), va (vara), e (är), va (var), ja (jag), de/dä (det), å (och), å (att), vi (vid), nån (någon), breve (bredvid). Hit hör också de kännspakt finländska int (inte) och sku (skulle). Själv är jag djupt osäker på om det heter upphöjt i fem (fel) eller upphöjt till fem (rätt), men eftersom jag uttalar dem identiskt kan jag leva med osäkerheten tills jag fattar pennan, liksom i samband med högt i tak (rätt) eller högt till tak (fel).

Som i fallet med övriga diskuterade reduktioner är dagens ungdom mer benägen än medelålders och äldre att säga det är jag snarare än de e ja, men vi får förstås vänta och se om detta fastnar på allvar. Sedan kan man mycket väl tänka sig en framtid där vi först talar väldigt skriftnära, men att historien sedan upprepar sig och många av ändelserna och småorden slipas ned en andra gång.

De blir rolit å se hure blir mere där.

Martin Persson

Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.

Foto: Björn Persson

Tillbaka till början